det kunde bli värre så blev det de.

Hela kroppen skriker. Vill bara fly bort. Försvinna. Slippa allt nu.

Varför ser han inte? Varför förstår han inte?

Det är så små saker egentligen. För mig är de enorma dock.


Jag finns inte längre. Jag räknas inte.

Jag är ett skal som går på autopilot.

Är det så här jag vill att mitt barn ska se sin mamma?

Kommer bara inte ur det.

Har dock tagit ytterligare ett beslut idag.
Jag ska göra mer ensam. Då slipper jag påminnas om hela tiden vad som saknas.

Jag undrar om jag någonsin haft det? Kanske har jag bara inbillat mig?

Det riktiga oron från hans sida har aldrig funnits. Kanske är det sådan han är?

Jag kan inte ändra honom men vill jag leva såhär?


Jag kan klara precis allt i hela världen ensam för jag har min J. Han behöver mig och han litar på mig.

Men det finns en pusselbit som jag inte har som han tillför.

Visst sviktar orken. Självklart. Det är mycket runt.

Men när man få lutar sig mot det andra benet och det sviktar och rikserar att falla av, ja vad är det då för ben att räkna med?


Jag tänker inte säga en enda gång till honom att jag hade hoppats på att VI skulle göra något ikväll.

Det äcklar mig att det gått från det som var sagt - En till utöver. INTE - istället för.

Nu är det istället för.
Visst får man nytändning av nya människor. Ja, men att gå från att vara helt känslokall till detta?
Det gör ont.

Att ta e dusch och sen sätta sig i soffan och fråga om man ska kolla på en film är inte romantik. Om man nu får använda det vidriga ordet.
Det är enkom vidrigt för att jag så länge saknat det men nu stängt av det behovet. Men ja, längtan ligger ju där.

Lite mer effort saknas. Finner inte det svenska ordet men ah..


Visst att diska upp är mysigt gjort men det är vardag!

Att laga saker, greja och fixa det där som som ligger och stör, det är för mig lyx!

Jag kan inte gå ner och fixa kattluckan, alltså såga hålet större. Det finns grodor på andra sidan och jag har en verklig grodfobi.

Varför är det grodor där nere då? Tja, han har inte tätat dörren så de kommer in.
Ganska länge var det ingen lucka i själva kattlukcan så jag köpte en ny och hans ågade upp hålet större, men inte tillräckligt så nu kommer inte katten in utan massa bök. Ut kommer den inte alls.

Jag köpte nätverkskabel på enligt hans önskemål när jag var i stan och handlade. Detta då teven bara pixlar sig. Det kan bero på att vår Ruckus inte får kontakt av någon underlig anledning.
Vart kabeln ligger? På köksbänken.

Där kommer den ligga tills jag anntingen blir rasande och han gör det eller jag gör det själv.

Mest troligt inget av det. Den kommer hamna i nån låda och sen tappas bort.


Det är så mycket som måste göras som gör att jag vantrivs. Jag är ensam om det.
Därför måste jag också dra igång allt. Planera in. För det görs absolut inte ensam av någon annan. Inte heller något intiativ.

Det är inte intiativ att föreslå att man ska göra det en viss dag. Man måste sätta igång själv också.

Man mpåste inte vara händig och bygga verandor. Jag kan egentligen ingenting men jag försöker. Jag kommer med ideér. Han gör ingenting.

Jag undrar egentligen hur mycket vi pratar normalt? Jag försöker nu undvika honom helt. Det är inte svårt för vi säger inte mycket.
När jag svarar neutralt reagerar han inte på det.

Han verkar framställa sig som en man som bryr sig, är empatiskt och ganska reko.

För mig är han ett svin med skillnad att han inte slår mig.


Hade jag bara klarat mig ekonomiskt hade jag förändrat mitt liv. Mitt och Js liv.


Jag smsade honom igår när han var på jobbet. Fick något halvhjärtat svar men det nämndes inte ett skit om det viktiga jag skrev.
Sen vart det het tyst.
Skrev något till men inte ett ljud.
Imorse hade jag fått ett sms där han förklarar att hans inkorg var full, ja det är ingen sån Iphonehistoria, men han nämnde inget om att jag skrivit att jag skulle gråta mig till sömns tex.

Jag undrar hur länge det ska gå innan det inte ens är värt att försöka reparera?


Jag vet att detta inte pågår hela månaden. Vissa tider så blir jag mer sårbar, det är då jag får kontakt med mina känslor. Resten av tiden trycker jag ner allt.
Men för varje månad så blir det bara värre och värre.

Jag orkar inte trycka ner mer.

Jag skyller alltid på mig själv. Att det är mitt fel av en miljon olika orsaker.

Men hur kan det alltid vara bara mitt fel?

Fast ja, när vi bråkar så heter det ju "jag försöker gör aallt jag kan" osv.
Jo jo.. Men kan du inte bättre än så här så..


Han kan i vissas ögon tänkas se bra ut. Det var länge sedan hans utseende tilltalade mig.

Det är mycket gnäll från hans sida. Påpekar man något eller något går fel så ska det avslutas med buller och bång.

Är det inte hans Facebook-sida som ska avslutas fört stt ingens kriver något, någon skrivit (läs hans mamma) något som HAN tolkar ord för ord så är det nån annan korkad anledning.

Jag skapar nya kontakter titt som tätt. Han sitter och gnäller för att han aldrig lär känna någon. HAN som har ett arbete och som träffar folk, men de räknas inte för de är så få bla bla.


Fan. När ska jag våga kasta mig ut? Antingen kicka ut honom på allvar eller skaffa mig en egen liten lägenhet med J.

Vem som får vårdnaden*? Tja, vi har delad och jag är boendeföräldern och också den som sköter ALLA kontakter kring J.

Han bryr sig inte ens om att ha en ekonomiskt planering. Han bukar säga att jag har koll å sen lämnar han över allt till mig.
Vanligen får man tjata en vecka för att räkningarna ska betalas.


Det är inte lättare att leva ensam med ett barn som J men det är då rakt inte enklare att tro att det man lutar sig mot ska stå kvar och hålla.

Håller min själ på att dö?
Är den redan död?

Bara jag själv kan skapa min egen lycka. En fin klyscha som vi nog alla hört fast kanske i andra ordalag.
Men är det så enkelt?

Efter fem år känner jag mig död inombords.
Jag gör saker som gör mig glad. Men sen..

Jag ska inte skylla på någon annan än mig själv för det är jag själv som satt mig i den situationen jag är i.

Jag har alltid haft svårt för at bara ”gilla läget” Jag vill ha liv runt mig. Jag vill ha glädje. Äkta sådan.

Jag vill ha engagemang. Lite utmaning i lagom dos. Samarbete. Ansvarstagande.

Något jag börjat inse som jag verkligen måste jobba på är att inte förvänta mig att någon annan ska göra mig lycklig.

Men vad gör man då när man känner att man blir neddragen i ett träsk av något man inte vill?

Alla har dåliga stunder. Dåliga dagar. Dåliga veckor. Men man måste ta sig upp ur dem.

Eller är det så enkelt att vissa människor inte kan släppa taget och bara ”go with the flow”? Följa andra i deras glädje?

Hur lever man då utan att behöva bekräftelse av andra?

Går det ens?

Jag har låg självkänsla och dåligt självförtroende. Det senare kanske kan vara svårt att tro på men så är det.
Jag är bara bättre på att dölja det än andra är bra på at upptäcka det.
Men varför skulle de upptäcka?

Jag vill inte vara sådan men efter alla år av att bli nedtryckt så har det satt spår i mig.

Det började redan när jag var liten krasst sett.
Det kanske inte var menat på det sättet men det kvittar. Det är hur jag upplevde det.

Och det pågick många år och fortsatte med otaliga elaka pojkvänner. Jag väljer att stanna vid det ordet men det var både psykiskt och fysiskt det tog sig uttryck.

För fem år sedan träffade jag någon som inte misshandlar mig.

Men varför dör jag inombords mer och mer?
Varför är jag så olycklig så jag snart spricker?

Det pågår mycket nu i vårt liv. Men varför kan man inte glädjas åt det som är bra?
Inte visa äkta glädje. För mummel är inte glädje.

Glädje är när man vill, tycker om och gör! Inte bara hänger med utan verkligen vill!


Just nu är det inte vidare lätt.
Det finns element i mitt liv som gör att jag inte kan bryta mig fri på ett enkelt sätt.
Det är inte möjligt att det kan bli så, så jag står ut. Jag kapslar in allt och dör.


Eller ska man säga stänger av?

Jag vill att någon ska vilja vara med mig. Visa det! Och vara intresserad av mig.


Ställer jag för höga krav? Kanske.

Men hur ska jag lära mig att inte bli ledsen för att andra inte ger mig det jag behöver?


Vad är det man behöver då som man inte kan ge sig själv?

Närhet!
Att bli sedd.
Att få betyda något för någon.

Det handlar inte om den där kommentaren o att tröjan var fin. Det handlar om så mycket mycket mer.
De där små detaljerna. Det där som gör att d verkligen har sett.

Det där som överraskar!

Om du ser att tröjan är fin precis när någon satt på den, då är det för lätt. Man får inte många sådana ”freespinns”



Kontentan av allt?

Jag kommer helt att utplånas när det gäller vissa bitar av mitt hjärta.

Det får vara så.


Just nu sörjer jag 3 saker.

1. Att ingen märker vad som ska ske.
2. Att vi firar fem år och jag får ställa till ett halvt bråk för att ens få en puss och kram och då är det för att trösta.
3. Att jag förslagit att han ska gå på dejt imorn, på vår femårsdag. Jag trodde aldrig i min enfald att han skulle tycka det var en bra idé. Men eftersom han då uppenbart inte tänkt någonting om denna dagen, då han råkar ha en ledig helg, så tänker jag inte tvinga honom. Jag har frågat några gånger om han ska och först har han inte vetat och hoppet har tänts men sen..
Och ställer han in NU så blir jag bara äcklad ännu mer över hans sätt att inte tänka.

Det måste inte kosta något att fira. Lite tända ljus som vi ju faktiskt har ståendes och ja, lite musik som man kanske kan orka ladda ner om man inte satt med all annan jävla skit.

Och ja, vi lever på sådant sätt att det är okej att träffa andra bara man är ärlig. Och där sket det ju sig direkt ikväll när han råkade glömma nämna at han kysst henne och bestämt definitivt.
Jag bör ju veta eftersom jag då ska åka bort med Sunna.

Korkat att sitta och vara ledsen över något jag själv bjudit in till?
Kanske men det var ett test, som han totalt misslyckades med.

Ja, jag är ledsen, bedrövad och olycklig.
Och det vet han sen länge länge.


Det gör så jävla ont.


När slutar hjärtat att slå för gott?

4 möten idag.. 1 vart inställt pga. sjukdom vilket jag inte fick veta förrän jag kom dit en timme innan då första mötet är på samma ställe.
Det gör inget men ja, jag gillar att ha kontroll.

Innan vi for på första mötet så dammsög jag av och moppade snabbt. S fixade runt med lite annat. SÅ skönt att komma hem ikväll och här är städat!

Är förvånad över att energin höll MEN jag hade ledigt igår och laddade batterierna!
Var hos en väninna först med Sunna och fikade lite. Lite miljöträning inbakat.
Sen åkte jag och Sunna in till byn för att hämta ut ett paket och där gick vi en runda.

Sen hem och packa väskan inför hundkursen.


Jag var trött igår när jag kom hem närmare tio på kvällen MEN jag var härligt trött. Inte dränerad på energi som annars.

Vårat möte idag var givande. Vi kom fram till att det är dags att kapa i kontakterna NU annars överlever inte vi. Vi har över 11 mottagningar och resurser som J är involverad i.

Nu ska vi iväg strax på ett möte till som förhoppningsvis ger något. Sen hem och vända i stort sett för det är föräldramöte ikväll vi 18.

Vi har aldrig kunnat vara med så det blir premiär! J hämtas av avlastfamiljen idag och de har honom fram tills ikväll. Är glad för det nu när vi inte har någon annan.

Imorn ska jag till sjukhuset i stan. Ett inför-möte som jag hoppas blir bra och att de lyssnar så allt går bra nästa vecka.

Just den biten har jag inte orkat ta upp med någon. Inte S, inga vänner och ingen.. Det är bara avlast som vet eftersom de ska ha J. Alex som ska ha Sunna vet inget heller.
Det blir bäst så.

Jag vill klara detta själv. Eller? Eller vill jag bara att någon ska se mig? Märka nån gång det jag inte säger?

Ja, jag känner mig bortglömd faktiskt. Folk frågar hur jag mår. Jag svarar. Vänner frågar och jag är nog ärlig.

När jag blir ensam med mina tankar kommer den innersta sanningen fram. Jag är en människa av många lager.

Jag undrar om någon någonsin tagit sig ända in. Men varför skulle de?


Jag är en osäker och rädd människa. Livrädd för att göra fel. Verka dum.

Jag är en människa som nedvärderar mig själv.

Men innerst inne VET jag att jag inte är allt det där. Jag vet bara inte hur jag ska våga utan att bli skrytsam och odräglig eller dra på mig otur!


För.. När det väl gäller så fixar jag det. Jag får som jag vill. Saker sker och det blir bra. Jag är envis och att ge upp finns inte i mitt vokabulär.
När jag blir sjuk vilar jag sällan. Jag kör på fullfart.
Jag tänker mycket och jag frågar OCH ifrågasätter. Saker och ting kan nästan alltid förbättras. Jag ser möjligheter och trots att jag kan VERKA negativ är jag en av de mest positiva människorna som finns. Om du bara skrapar lite på ytan och läser mig rätt.

Men varför vågar jag inte? Varför väntar jag alltid på att andra ska lyfta fram mig så jag ska duga?
Det gör ju ingen, eller väldigt sällan. Jag får i stort sett ingen cred för det jag gör. För det jag fixar.


Så varför ska jag då berätta?
Jag är livrädd. Verkligen skräckslagen för andra gånger har det inte gått så bra.

MEN. Om jag inte nämner det. Inte pratar om det så finns det inte. Säger man ett ord så drar man automastiskt på sig just det man uttrycker.

Det kommer gå bra och gör det inte det så tja. Vem blev lyckligare av att oroa sig innan?

Inte min familj iaf. S och J <3

Börjar inse hur det är fatt med mig och försöker nu lära mig på nytt hur man lever.
Går la sådär men jag har faktiskt hjälp av Sunna i detta. Hon är en spegel av mig i många lägen.

Efter att J hämtats av sin avlastfamilj så drog jag och Sunna till apoteket i byn för att hämta ut en salva jag fick utskriven i fredags hos läkaren. Så klart hade de inte just den hemma.  
Jag frågade om hon trodde att det andra apoteket i grannbyn hade den hemma så hon erbjöd sig att inga. Blev förvånad måste jags äga eftersom allt sånt brukar vara omöjligt.
Å andra sidan förklarade jag mitt problem och hon förstod.

De hade iaf 2 tuber kvar så de la undan en till mig. Jag for dit och smsade en mycket god vän, SL, på vägen. Hon var hemma några timmar så jag kunde kika förbi på vägen hem.

När jag väl kom till det apoteket så var det ju halva byn som stod i kö kändes det som. Men det tog bara 20 minuter =)

Meningen var att jag och Sunna skulle gå en runda inne i vår by men det sket ju sig.

Vi drog till SL ist och Sunna visade för första gången vad hon går för.

Vi har inte tränat supermycket enligt min mening men ändå kunde jag ha henne lös från parkeringen och till SLs radhuslänga.

Där var både massor av nya dofter OCH en hund som satt i en lägenhet och skällde.

Sunna sket i hunden men nosade runt lite vilket var okej eftersom jag ville att hon skulle kissa.
Nu när hon stått på kortison så dricker hon väldigt mycket och kan då inte hålla sig.

Imorse upptäckte jag att hon satt sig på två ställen i Js sovrum. Som tur var på de små mattorna.
Då hade det gått kanske 5 timmar sen hon var ute sist eftersom jag la mig sent.

Hon skämdes otroligt mycket så hon gick å la sig undangömt och hela hon visade att hon visste att det var fel.
MEN. Sjuka djur kan inte svara för vad de gör. Jag har försökt att visa att det är okej genom att inte fästa någon vikt vid det.

Just nu är det lite svårt att läsa av Sunna. Hon är dämpad och lugn och sådan brukar hon inte vara riktigt. Men så länge hon mår bra igen är jag nöjd.

När vi kom in till SL så nosade Sunna runt så klart och det fick hon. Altandörren var öppen men Sunna gick inte i närheten av den.
Jag lär selen vara på just in case, detta är första gången vi gör något sånt här. Hon har aldrig tidigare träffat SL eller varit i hennes lägenhet.

Sunna har en tendens att ha svårt att varva ner och lägga sig men jag sa åt henen att ligga och sen låg och ner och vilade, eller iaf i det närmaste.
Jag begär inte allt förrän JAG vet hur jag ska göra för att vi ska nå dit men detta kändes som en bra början.

Efter några timmar kom SLs son T <3 Han är en så underbart go och mysig kille så självklart passade jag på att kramas lite! (Och ja, i mitt förhållande är sådant tillåtet. Det finns inga gränser om man är ärlig så det så!)

Jag sa åt Sunna att sitta i köket och det gjorde hon.
Det kom alltså in två HELT främmande personer i rummet och hon hoppade inte fram utan tittade på mig.

Det är så JAG vill ha det. Jag vill kunna veta att det jag ber henen om gör hon när det väl gäller.

Och hon grejade det. Hon fick gå fram först när jag sagt varsågod.
Hon fastnade direkt för T och ville gärna följa med och kika vad han gjorde *s*

Det första T säger när han kommer in i köket är ”Men GUD vad smal du blivit. Jag känner knappt igen dig! Vad snygg du är”

*s*
Ja, han har alltså inte sett mig sen strax efter operationen eller om det var före?

DET var så jäkla härligt! Nu har jag ju gått upp en del men bara några kilo, typ 3.
Med tanke på att jag varit sjuk igen har jag haft svårt att träna och röra på mig och kosten ja.. Där finns mycket att önska. Färre mackor och mer regelbundet.

Dock är det svårt när vi är iväg på möten 5 mil bort. Ska jag hala fram fil eller gröt liksom?

Ja ni fattar. MEN så länge jags tår still här är jag rätt okej med det.
Blir jag av med tarmvredshelvetet så tror jag den där skräcken som sitter i ryggraden försvinner.

Så fort jag slappnar av och försöker leva normalt så PANG – tarmvred!


Efter att vi kramats hejdå med alla så tog jag och Sunna en sväng upp i skogen där SL bor.
Grejen är att jag bott där också innan men vår hyresvärd tog livet av sig och det blev exekutiv auktion. Eftersom vi tidvis inte hade vatten och på vintern frös det totalt samt en hel del andra problem valde vi att flytta.

Det är verkligen vemodigt att gå förbi mitt gamla hus. Såå många minnen. Så mycket har hänt. Det var i det huset hela mitt liv förändrades för evigt - Jag fick ett barn, och inte bara det, för tidigt.
Jag började min rea mot vuxenheten där. Jag tror ingen är mamma från första dagen. Man blir det allt eftersom mer och mer.
Klart man är mamma när man får barn men om jag tittar tillbaka så är jag mer mamma nu på något vis.

Men det är hur som ändå en klump i magen. Jag saknar dock inte huset så utan området, en del underbara grannar..

Och jag saknar min älskade SL <3

Hon är för övrigt Js enda Gudmor =)

SL är en människa som det är lätt att älska! Hon gör så roliga saker för privat är hon tankspridd så det förslår *s*
Ibland när vi var ute och handlade förr så körde hon sin manuella bil. Eftersom hon kör en automat på jobbet så glömmer hon dra handbromsen så det är inte en gång jag fått stå och hålla bilen som velat rulla lite, tills hon fått dragit handbromsen *s*

En gång vart hon inlåst i en antikvitetsbutik på sin lunchrast när innehavaren tog lunchrast. Där stod hon med väntande kunder *s*

Hon är underbar!


Iaf.. Jag lät Sunna vara lös. Lite spänd var jag först men nej. Tänk att allt går bra! Och det gjorde det. Jag visualiserade allt.

Vi gick förbi en skällande obalanserad hund som stod i en trädgård, den störde iofs Sunna lite men sen sket hon i den.

Hon funkar verkligen SÅ jäkla bra! Visst har vi massor kvar att jobba på med lydnadsdelen men detta sporrar så otroligt!!

10 minuter efter att jag kommit hem så kom avlastfamiljen tillbaka med J som hade badat med dem och ätit på restaurang.

Som på förmiddagen när de hämtade J så satte jag Sunna eftersom pappan i familjen är allergisk, och Sunna fann sig fint i det båda gångerna!


Jag är så jäkla stolt över min hund!!!

Det som hände i måndags har nog färgat mig lite. Jag förstår nu vilken enorm betydelse Sunna har för mig och hur BRA jag mår av henne.

Ad astra

Kom på att vi behöver ett nytt intyg. Förutom Inotyolen då som J behöver så behövs det säkert ett intyg för att de ska smörja honom om han blir lite torr.
Vi använder Ceridal. En otroligt BRA kräm. Helt vattenfri vilket betyder att man kan smörja med den även när det är vinter.

Dyr som attans men så värd pengarna!

Men får dagis smörja honom med den? Eller med Inotyol. De är ju lika mycket läkemedel som nässpray, eller hur?

Rätt ska vara rätt och intyg skall fixas fram.

Funderar på om det är några fler som behövs men jag tror jag täckt det mesta nu.

De intyg han har nu är:

1. Laktoskost.

2. Smärtstillande såsom Alvedon.

3. Flutide.
                    =======è Med Vortex
4. Airomir.

5. Nässpray.


Förvisso är Flutiden och Airomiren på samma intyg men ändock 2 olika preparat.

Löjligt men det var inte jag som började.

Vi ska på föräldramöte nästa vecka. Vårt första eftersom vi inte kunnat få barnvakt innan så det ska bli spännande bara det!
Vad som också ska bli spännande är att höra om de nämner detta med intyg. För i min värld är det lika för precis alla!

Det var DOM som vägrade ge J nässpray utan intyg. Då gäller det för alla =)

Så det så!

Men nu blir det sängen för min del. Har suttit uppe och skrivit lite anteckningar inför nästa veckas alla möten.
Har börjat hitta ett bar system nu som funkar och snart får jag hem register och plastfickor, i rätt storlek så de passar min nya pärm i A5-format, som gör att jag kan förvara alla gamla anteckningar osv. och ha med mig dem =)

Imorn ska J till avlastfamiljen några timmar på dagen.
De har ändrat tiden 2 gånger. Först var det 11, sen 9.30 och nu sist 10.00
De ska åka och bada. Igen.

Jag berättade glatt för J att han skulle med dom och bada och han suckade och sa att han inte ville igen.

Kan ju tycka att en avlastfamilj kan göra annat någon gång än att bara bada.
Men nu behöver ju J det så det är ju bra men ändå.

Men jag är samtidigt tacksam att vi öht har någon som kan ta J lite grann, 2 tillfällen i månaden varav en är helgdag och andra vardag.
Det är inte ofta det råkar sammanfalla med att S är ledig eller att vi inte har möten.

Det har nog mer blivit att J får komma iväg.

Han har ju inga släktingar alls förutom jag och S då som bor i närheten.
Det gör ont. En sak är om folk dör. Men att man väljer bort för att flytta. Ja..

Men det är inte mitt val. Jag kan bara försöka vara allt för honom istället.

Får påminna mig själv också om att skicka vykort till honom, eller iaf lägga något i brevlådan då och då för han ÄLSKAR att få brev och kort.
Men det är det ju ingen som skickar heller utan att man måste tjata.

God natt =)

Har jag berättat att J sprang häromdagen?
Förvisso haltade han ju men han sprang!!! Länge sen jag såg han göra det.

Har jag redan nämnt det så tål det att nämnas igen <3

Vet inte om jag vågar skicka J till dagis nåt mer.. Idag kom han hem med sina allväderstövlar på fel fot.

Med tanke på att han redan har problem att gå och går med ena foten inåt tidvis så är det skitviktigt att skorna sitter på rött fot
Och nej, J  säger inte ifrån alltid, det gör han väldigt sällan vad det än gäller.

Det är väl ingen jättegrej kan man tycka MEN med tanke på all småskit som sker titt som tätt så oroar detta mig en hel del.

Är det inte att vi ska åka till doktorn för han har en prick som kan vara smittsam så är det något annat.
Att barn som har snor ner till knäna och ändå tvingas gå till dagis får vara där förbryllar mig.

Det ska vara intyg för småsaker. Jag är glad dock att de gick med på att göra ett undantag idag med Inotyolen för i ärlighetens namn ÄR det en salva som SKALL begäras intyg på.
Varför annars nässpray? Det är lika receptfritt. Dock får vi vår salva på recept.

Rätt ska vara rätt!

Vi har haft en dust med dem 2 vintrar nu. J MÅSTE ha någon sorts halsduk/krage/scarf när han är ute och det är lite blåsigt/kyligt/kallt.

Vad man tar på får man själv avgöra efter väderlek. Annars blir han hostig och med otur så måste vi dra igång inhalationerna igen.

Ett krav till vi har är att de INTE ska klä han för varmt. Inte några dubbla kläder osv utan tunnaste de har i stort sett.
J blir otroligt varm och när han blir för varm får han värmeutslag och det vill vi inte att han ska få igen för då får man åka till doktorn och fastställa att det inte är svinkoppor eller vattkoppor.
Ja, vi har fått göra det en gång redan trots att de VET att han får värmeutslag lätt.

Förskolan är väl en bra tanke men man måste kunna känna sig trygg när man lämnar sitt barn.
Man ska veta att de blir omhändertagna på bästa sätt. Det är prior ETT. Det pedagogiska får komma i andra hand. Och i det lär få säga emot mig.

Vi tar med egna näsdukar som de kan ta av för jag har mötts allt för många gånger av att J haft intorkat snor.
Särskilt roligt är det om man ska iväg direkt efteråt. Då får man sitta och försöka väta upp det och skrapa bort det.
Inte okej!

Med tanke på att det dessutom finns en extra resurs på förskolan i gruppen som skall punktmarkera J så kan det väl inte vara för mycket begärt att denne personen ser till att sådant iaf sköts. De har ju en EXTRA pedagog.

Dock har vi på sistone upptäckt att de är väldigt få i personalstyrkan. Bara två och räkna då bort Js resurs så blir det bara en. 1 person på SÅ många barn?!?!?
På vår förskola finns det inte olika avdelningar. Det finns delen med dagis och sen fritids på eftermiddagarna. Så ingen personal att låna.

Jag blir så ledsen när det alltid är så här. Ont i magen och bara vill skita i att skicka dit honom.
Men jag tvivlar på att jag lär få ha honom hemma.
Ska ha ett väldigt underligt möte om någon vecka. Får berätta om det längre fram för det är så virrigt så jag själv inte fattar.

Som sagt, hade det bara varit EN grej så visst.. Men som de håller på med jävla fukking intyg och skit så får DOM leva upp till mina krav som är:
1. Ge mitt barn mat!
2. Ge mitt barn sina mediciner enligt intyg och skriva upp tiden.
3. Klä på mitt barn kläder efter väderlek.
4. Sätta på kläder och skor rätt.
5. Halsduk eller scarf av något slag!
6. Ser till att erbjuda honom dryck då och då eftersom han har ett högt tempo.

Är det för mycket begärt?????

Jag är nog en mamma som bryr mig och är noga med mitt barn.
Man kan skylla på att det beror på att jag bara har ett barn men jag vet andra som har 3-4 barn och är minst lika noga.
Det säger mer om en person att hävda att det beror på att jag har ett barn än om hur hysteriskt jag är.

För om det är hysteriskt att bry sig om sitt barn så fine! Jag är hysterisk ;)

Nu ska jag fara till Ica och köpa gummistövelfärg för det såg jag att de hade innan. Här ska märkas stövlar på ut och insida!!

Inte för att någon bryr sig ett skit eller ens ids att kommentera men jag vill ändå dela något mer er.

Igår sprang J några meter!!

Förstå vilken lycka att se sin 4-årige (snart) son springa igen om än med haltande fot så sprang han ändå och han var så glad!

Denna sjukdom är grym! Men att se glädjen i hans ögon när han vaknar varje morgon är som balsam för min sargade själ.

Han är till 97% glad och som en Solstråle varje morgon när han vaknar!

Sorglös och underbar.

Han är det finaste i hela världen som jag har, har skapat och får äran att vara tillsammans med <3