Vart börjar man när man varit borta länge?

Tja, nånstans är en bra början.

Det har varit en otroligt tuff period ett tag nu.

Jag har äntligen blivit opererad för mitt tarmvred och läkarens kommentar efteråt var att det var en rejäl knut.
1,5 år med fruktansvärd smärta.

Otaliga ambulansfärder.

Mängder med olika magmediciner i stora doser mot magkatarr.

Så många inställda aktiviteter med mitt barn.

Rädsla för att äta.

Vanmakten att inte bli tagen på allvar.
Få höra i ambulansen att det bara är farligt om man kräks blod. Och detta till någon som absolut INTE kan få upp något över huvudtaget. Jag kan inte spy. Jag kan hulka men det kommer inget.


Efter min tarmvredsoperation så fick jag våldsamma smärtor. Närmare bestämt 4 dagar efter. Då hade jag knappt fått i mig något pga smärtorna.
Jag ombedes ta ambulans in. I ambulansen sätter de mig på prior 3. Det är alltså ingen fara med mig enligt dem.

Man SKALL alltid ta en GBP-opad med magsmärtor på fullaste allvar. Pfft.. Den jag hade som kollade min syresättning i ambulasen satt mest å gäspa.
Jag fick ligga över 6 timmar i en korridor med dessa smärtorna utan någon hjälp alls.
Ingen dryck, ingen mat och inget dropp.

Jag lyckades stappla bort och hitta fun light och sen in på toa för att hämta vatten att blanda ut den med. 2 minimuggar så riskerade jag å inte ramla ihop. Dock startade det igång smärtorna ännu värre.

Jag gick å sa till att jag inte orkade längre  ”Det orkar ingen här” fick jags om snäsigt svar.
”Men jag har verkligen ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen” ”-Det har alla här” fick jag som svar.

Jag valde då att ta mig därifrån. Eftersom jag ”skrev ut” mig själv så får man ingen sujktaxi.

Klockan var då runt 05 på morgonen. Väntade en timme innan jag ringde hem och pratade med S.
Jag gick ner till en stor butik på rent vres. Jag tänkte gått hem men fick inse att jag inte klarade av att ta mig ut på den stora vägen från stan :/
S och J kom och hämtade mig vid 7.30

Hur man klarar av att gå så långt när man har sådana smärtor?
Tja, jag dör hellre på en gångbana än på ett sjukhus för där är man bara i vägen och stör.

Smärtan började avta efter 3 veckor. Till sist var jag så trött på att gnälla om det att jag höll käft och låtsades att allt var ok.

Nu när det gått ett längre tag, jag erkänner att jag inte minns när jag opades så mkt har det varit, så upptäckte jag att jag kan äta!!!!!

Tidigare stod jag på maxdosen med Omeprazol. Läkarna brukade höja ögonbrynen över att jag fortfarande hade besvär av magkatarr med den dosen.
Dessutom tog jag Gaviscon ett tag dagligen och då uppemot 200-300ml. Enligt 1177 var det ofarligt vilket jag fick veta av en läkare att det INTE var!
Det kan skada njurarna. Tack 1177 för att ni känns så kunniga.

Jag tuggade Galieve hela tiden. Hade det på recept till och med.

Nu kan jag äta kryddad mat. Ketchup, senap, lök, rå purjolök och APELSIN!!!!

Har inte vågat äta ett rått äpple än, jag planerar fortfarande vad jag äter efter om jag är ensam med sonen.
Korv med bröd = ambulans, så ja, jag är försiktigt ändå och fortfarande lite rädd men det släpper mer och mer!

För ca en månad sen så tog mina Omeprazol slut, hade glömt å hämta ut.  Så jag fick gå utan några dagar. Helt plötsligt upptäcker jag att jag inte har några besvär längre!!

En vän till mig säger att man kan bli jättedålig om mans lutar tvärt med dem men ja, gjort är gjort och numera tar jag INGA Omeprazol!!!

Fattar ni!!!

Magkatarr? Jo, jag har känslig mage men allt har berott på tarmvredet. Och nu när jag tittar bakåt började allt 6 månader efter min GBP-op.

Nu har de sytt slitsarna.

Jag var med i en undersökning där man blev lottad. Jag blev lottad att inte få mina slitsar sydda.
Numera syr man alltid dem (någon kan möjligen limma har jag hört)

Så mig ska man tacka om man fått sina slitsar sydda ;)

Men resan har lärt mig massor!

Nu har jag kommit ut på andra sidan på riktigt. Jag mår bättre psykiskt och fysiskt. Det är ROLIGT att laga mat igen!




Det var länge sen jag sa att jag aldrig mått bättre. Nu mår jag bättre än så. Kan livet bara få vara så här så är jag helt nöjd.


Det är ju några månader sen vi fick veta ang. Js höft.
Sen dess har vi dunkat i botten eller väggen, ganska rejält.

Vi hamnade i total kris.

Nu har vi rest oss.

Vi kämpar inte längre. Att kämpa tar energi.

Vi bara är och lever med hans smärtor och automatiskt väljer att göra saker som funkar för honom.

Vi ömkar honom inte. Det är inte synd om honom. Det är jävligt orättvist men livet är sådant.
Han ska inte stanna där nere och bli tyckt synd om.
Han ska få samma chans som alla att göra vad han vill och få tro på sig själv.

Jag märker ganska väl hur en del tycker synd om, ömkar osv.
Ja, det är orättvist men när är något i livet rättvist?


Han kommer inte dö.

Han är en så underbar onge. Full av glädje och liv!
Det finns inte mycket som gör han nere.

Hans utvecklingsbedömning som gjordes för en månad sen visade att han är ikapp med utveckling och språk (Juni-2012   14-mån språk) är han ikapp med!!! Han är till och med FÖRE sin ålder i ordförrådet.

Det ni!! Egentligen inte viktigt men det är så jäkla underbart att höra att det gick vägen! Allt slit! Allt vi la ner i tid och energi betalade sig och vi har en ännu gladare kille <3

Vi har så många områden vi jobbar med så att göra framsteg boostar som fasen =)


Vi har även varit igenom en större kris i förhållandet.
Men vi red ut stormen och står nu ännu starkare.

5 år tillsammans. 1 år förlovade. 4 år sedan vi kom hem från Neo och blev en riktig familj – Det har hänt sedan sist familjemässigt.

Förutom att vi fått två katter till. Två Norska skogskatter. Omplaceringskatter från Norrland.
Ägaren har råkat ut för en rejält tragedi/trauma/sjukdom så det fick bli så här.
Dessvärre smet en av dem ut för en månad sen och ja, jag mår skit över detta.
Att hittat henne bara sådär där vi bor känns tröstlöst.

Jag har fått hjälpt av två medier. Jag hoppas nu att den sista har lite fel så hon inte gått så långt.

Vi har satt en hittelön på 2000:- på den som hittar henne eller lämnar sådana upplysningar att hon fångas in.

Till jul kan det kännas trevligt med extra i plånboken så att kolla extra kan vara värt det.
Ja, många tänker pengar när det kommer till katter.

Och jag skulle helt seriöst betala MER om det bara innebar att hon kom hem till oss igen.

Missade givetvis inlämningstiden till lokaltidningen så efterlysningen får vänta en vecka till.

Det är så mycket nu så huvudet står still och jag gjorde denna tabben att tro att det var onsdagar deadlinen va L

Sunna då.. Tja.. Skendräktig och fruktansvärt JOBBIG!!!
Var hos veterinären för att kolla henne lite, något vi kom överens om just in case men hon var helt okej.
Jag har aldrig varit med om detta innan men nu vet jag hur detta funkar……

Och ja, det är jobbigast för henne men vi kan inte göra något nu åt det.

Glenn då, tja.. Han går mest runt å är stencool. Han har inte bråttom i livet *s*


Styrkarkatten Aisha som jag hoppas jag berättat om, ja hon blev beslagtagen och infångad.
Det hängde på en skör skör tråd där ett tag MEN hon bor nu på en bondgård och DET gör mig SÅ lycklig!
3 års kyla och sökande efter skydd är slut.

Jag fixade det! Jag lyckades få en myndighet att lyssna!
2 r med försök att få hjälp med en fälla hos kommunerna runt och dä fick jag nada hjälp.. Ja.. Konstigt att det finns folk som skiter i hemlösa katter när man möts av motstånd överallt.

MEN, länsstyrelsens är den rätta vägen att gå! =)


Och mitt i allt är det snart jul.

Min och S och Js första jul tillsammans bara vi tre. Spännande och vi har komponerat ihop ett eget julbord med mat som vi tycker om *s*

Nu jobbar iofs S på julaftonseftermiddagen när Kalle är och sen natten men vi pusslar in tomten där emellan *ler*


Det blir en sagolik jul tillsammans med min underbara familj <3


Sliskigt va? *s* Isch, var är undertonen av bitterhet?

Delvis borta.
Första mediumet som hjälpte mig med katten som nu är borta verkade det hon såg ganska fort och frågade om jag ville använda resten av tiden till mig.
Det gjorde jag.

Jag grät och skrattade och tog till mig det hon sa.
Hon nådde mig. Och nu försöker jag lyssna på det hon sa. Det som sagts så många gånger men utan att de personerna egentlige menat det på allvar.
De har inte sett mig på riktigt. Men det gjorde hon. Hon berättade saker som gör att jag veta att hon inte var fejk.

Men oavsett vad man tror eller inte så kvittar det, om man mår bra och det inte skadar någon, varför då inte låta det påverka dig på ett positivt sätt?


Jag om någon vet hur det är att hela tiden behöva slå sig fram och kämpa. Men det går att må bra ändå många många stunder.
Att bara ge upp kämpandet och njuta här och nu mår jag bar av.

Jag har också avslutat några relationer till vänner, eller som jag trodde var vänner.
Och jag har dragit mig undan från andra reaktioner. Det har inte uppmärksammats så jag insåg att de inte betyder så mycket. Ge och ta. Inte bara ge eller ta.
Kanske inte alltid rättvist givande och tagande men viljan ska iaf finnas.

Så jag försöker sluta ödsla energi på sådant som bara gör att jag grubblar, mår dåligt och försöker duga.

Det kvittar vad jag gör om mig till, duger jag inte såhär lär jag aldrig göra det.

Jag är så jävla bra om man klickar med mig. Gör man inte det så tja, då är det så =)


Ja, nu ska jag avsluta detta röriga och långa inlägget *s*


Kram på er och mer kärlek till r <3

Bad S ringa till vårdcentralen imorse för att få en tid till mig. Jag orkar inte.
Var där förra torsdagen och då mådde jag jättebra typ tyckte doktorn.

Det sista jag sa till hono var att jag fick köpa pencillinet svart. Det skrev han med i min journal. Tack!

Var inne med tarmvred i lördags natt och då låg min CRP på 40. Inte alls högt men den hade ju stitig från 16 som jag hade 2 dagar före. PLUS att jag inte MÅR bra.
Hosta, förkylning, yrsel, trötthet, andfådd, lätt feber, huvudvärk.. Ja, you name it liksom.. Och så här har jag mått i stort sett hela tiden i 4 veckor.

Har inte orkat prata om det för det enda jag är så är det sjuk. VILL vara frisk!!! Vill orka gå ut med Sunna. Vill orka leka med J.

Vill orka vara mig själv.


Jag har avbokat en hel del möten tyvärr men gått på några. De jag varit tvungen till. Uppbådat såpass energi att jag gjort det men sen varit helt utslagen i den mån jag klarar av att vara still. Glädjen med att ha ADHD är att man inte kan varva ner. Eller inte jag iaf. Inte ens när jag är som allra sjukast.


Jag fick iaf en tid och läkaren kom direkt ut och gav mig en grön LAB-lapp. Stick i fingret och sen in till doktorn.

Han lyssna på mig och konstaterade att det skrapade i mina lungor.

Han frågade om jag hade konstaterad astma eller KOL. Öh? Nää...

Han nämde att CRP låg som förra gången på runt 16 tror jag han sa. Jag förklarade att i lördags lpg det på 40.
Sen fick jag förklara att jag varit inne med ambulans för tarmvred.

Då frågade han mig om det var jag som gjort flera sådana operationer. Öh? Nä, jag har bara gjort en GBP.
Jag föreslog ett namn för honom då det finns en i byarna här som gjort en VBG och sen inte kunnat äta så hon typ bara spytt och blivit fet igen. Logiskt. Så hon ska få en ny.

Känner en annan som gjort en VBG och som också spytt men är pinnsmal. Nu har hon gjort en GBP för att få slut på kräkandet.

Intressant att veta dock, undrar vem det kan vara..

Han sa nåt om mykoplasma men att prover to gen vecka så jag fick Doxyferm.

HOPPAS detta hjälper nu för jag rkar inte mer!!

Imorn ska vi dessutom till kusten och hjälpa Sunna förra ägare och flytta. Att ställa in finns inte på kartan. Det är bara att bita ihop.

Värsta är att det inte finns fler vabdagar så S kan inte vara hemma och ta J när jag är sjuk, alltså på natten då han jobbar.

Tack samhället för att ni straffar oss som råkar få ett sjukt barn eller vara sjuka ofta.

Igår kväll satte helvetet igång igen med magen.

Tog sedvanliga 30ml Gaviscon för att försöka stoppa det men efter ca 20 min satte det igång när jag tog en halv mun saft.
Tog ytterligare 30 ml Gaviscon men det hjälpte inte heller utan det blev värre!

S jobbade igår så jag fick ringa hem honom. De lyckades få in en annan som tog hans pass. S jobbar ensam och turen får aldrig vara obemannad så att säga.

Jag ringde först ME, en vän som genomgått liknande saker men tusen gånger värre. Hon guidade mig i Spasmofenens biverkningar. Ingen risk för att bli koko men hon rådde mig att först ta en halv och vänta en halvtimme och sen ta den andra halvan om den inte hjälpte. Allt för att minimera risken att det skulle dyka upp någon underlig biverkan.

En kvart senare tog jag den andra halvan för det var ohållbart.

Jag ringde 1177 för att höra hur lång tid det tar innan Spasmofen verkar. Jag var nummer två i kö och efter någon minut la jag på och ringde ambulans.

De skickade en ambulans från grannbyn med blåljus å allt. 25 minuter skulle det ta för dem att komma och under tiden packade jag halvt krypandes omkring.
Att ha något att distrahera allt med i dessa lägen funkar för mig. Dessutom finns det saker jag måste ha med mig. Necessären är alltid packad så det var bara nån tröja och ett par trosor jag behövde packa iofs.

S hann precis komma innan ambulansen kom.

Jag låg i hallen och vrålade ömsom flämtade i en kudde.
Sjukvårdaren som jag träffat minst ett par fyra gånger innan kände igen mig direkt och sa att jag hade fått längre hår *s*
Sist hade jag rakad skalle (pga min GBP och den vitamin och näringsbrist jag råkade ut för eftersom jag knappt kunde äta så gick håret av för att till sist lossna in vid huvudet.)

Härligt med människor som inte gör för stor sak av att man tror man ska dö, faktiskt eller stundtals faktiskt önskar livet ur sig själv bara smärtorna försvinner eller iaf avtar. Och ingen ironi här!

Jag gick ut till ambulansen och fick lägga mig på båren. På vägen in togs det syremätning – 100 %.
Och blodtryck som var för högt men det togs om och då var det normalt.

Jag gav dem min färdiga lista över mediciner och alla andra uppgifter de brukar fråga om som man inte riktigt vet om när man ligger där så förvirrad av allt.
Där står bla mina allergier, sjukdomar, vad för mediciner jag INTE får ta, tidigare ingrepp tex galloperationen 2003. Närmast anhörig står med och vilka mediciner jag tar samt vitaminer. Då kan de inte skylla något på att de inte visste.

Jag är sådan, alltid förberedd. Har fått åka in så många gånger och ibland minns jag inte ens mitt personnummer.

Jag vet inte vad det är men smärtan avtar när jag kommer in i ambulansen, tack och lov. Men det gör ju att jag känner att det var onödigt att ringa ambulans.
Å andra sidan vet jag ju inte om det blir samma.

Min alldeles egna gissning är att skumpandet, särskilt på vår grusväg som är under all kritik, på nåt sätt lägger något till rätta.

På vägen in sattes även in infart, en sån där plastslang i armen med en kram på. Det gjorde satans så ont men bara att bita ihop. Detta för att de skulle kunna ge mig något snabbt mot smärtan om det satte igång igen.

Väl inne på akuten tog de prover direkt i handleden efter att jag nekat dem att ta i vänster arm. Det går nämligen inte alls så bra och resulterar varje gång i stora ömmande blåmärken. Men det gick bra förutom att det gjorde ännu ondare än den i ambulansen.
Sen var väl sköterskan inte den gladaste heller.


Jag fick ett rum och fick vänta på att kunna klämma fram några droppar kiss eftersom de ville ha urinprov. Det gick till sist trots att jag varken fick dricka eller äta.
Helt okej med mig men jag vart så fruktansvärt muntorr och jag gissar att Spasmofenen var orsaken. En mild biverkan isf.

Passade på att gå ut och röka eftersom doktorn enligt en manlig sköterska hade en patient före mig med sprucken tånagel som de mest troligt fick dra ut *AJ* och det då skulle dröja en stund.

Råkade på en spya utanför ingången och två förfriskade ynglingar som diskuterade kärlek.
Intressant!


In igen och jag tror doktorn kom första gången där nånstans.
Han frågade ut mig om jag inte minns fel. Klämde på mig, njurar osv. men jag var tipp topp!

Jag förklarade dilemmat och han stödde min teori också.
Han frågade lite försiktigt vad jag tyckte och jag förklarade för honom att jag ville ha 2 cocktail (som verkar bedövande i magsäcken), en på akuten och en med mig hem. Och en sjuktaxi hem.
Inga problem så länge proverna såg bra ut när de kom.


Jag blir fruktansvärt rastlös av sjukhus. Jag klarar inte dem särskilt bra även om jag såklart är tacksam för att en läkare klämmer på mig och sen frågar vad jag tycker och tror. Att få hjälp av sura sköterskor är något som också förhöjer min vistelse på akuten så ut igen för rökpaus för att inte bli galen där inne och då råka jag på en av ynglingarna. Som förvisso var full men trevlig =)

Sen kom hans vänner som skulle försöka ta sig in till tjejen som låg inlagd pga. nedre buksmärtor. Jag tipsade om att säga att hon var hennes syster och efter att hon fick komma ut igen och memorera den inlagdes fyra sista så blev hon insläppt ;)
Underhållande och nödvändigt mitt i allt.


In igen för att vänta på doktorn igen. Passade på att gå på toa och blev så klart inlåst!!
Det var nåt fel på det låset tydligen..

Jag ringde S för att be han kolla numret till akuten så kanske de kunde säga åt någon att släppa ut mig. Det gick liksom inte att vrida vredet.

S skrattade ordentligt och jo, jag med *s* Oddsen för detta liksom?

MEN så såg jag larmknappen *tada* och det tog inte lång stund efter att jag tryckt innan de kom 2 stycken för att hjälpa mig ut.

Doktorn kom igen. Alla prover jättebra. Dock låg CRP på 40. I torsdags låg de på under 20 om jag inte minns fel men enligt den läkaren så var jag frisk, bara ett litet virus. Så låter det alltid tills jag får lunginflammation vilket jag givetvis hoppas på att slippa.

Men just den infon var inte relevant inatt.

Doktorn och jag samtalade om vad det kunde vara egentligen .

Han trodde inte heller på magkatarr. Precis som min kirurg. Jag har helt enkelt inte det och det ska göras en gastroskopi när jag nu nån gång opereras.

En sak till som talar emot att det skulle vara magkatarr är att jag står på högsta dosen Omeprazol.
Och att Gavisconet skulle ha hjälpt.

Tarmvredet var mer hans tro. Och jag håller helt med. Dock har jag väl turen att jag inte får så stora.
Men varför hjälpte inte Spasmofenen då? Eller gjorde den det men inte så fort?
Det tog iaf till runt 1 innan jag kände av den i huvudet och var lite lätt ”full”.


Jag fick 2 burkar cocktail av den trevliga sköterskan (eller heter det skötare om man är manlig sköterska?)
Sen kom åskmolnet. Hon måste vara en inventarier!
Så jäkla sur och vresig. Ruskigt felplacerad.

Hon kom in å sa att jag skulle ha två cocktail och sen gick hon.

Sen kom hon in och börja rota på bänken där den andra ställt mina två burkar och hon utbrister att dom stod där.

Tja, hade man FRÅGAT patienten om denne fått medicin redan hade man sluppit gå för att hämta en gång till.

Sen frågade hon om ingen kunde hämta mig.. Eh?
Jo men jag har liksom ett fotbollslag fullt av familj och vänner som står redo klockan tre en lördagsnatt för att hämta mig *suck*

Eftersom jag har så svårt för vem som ska få äran att hämta mig så sa jag nej. *ironi*
Jag förklarade att det inte går några bussar ut till mig. Det gör det inte ens dagtid så en klockan 3-tur lär de aldrig sätta in.

Jag var ute 02.58 så min vadslagning vann jag ;)

Man kan tycka att man inte borde skämta osv. när man har ont men vet ni, jag kommer skämta in till döden. Sådan är jag. Det hjälper för mig. OCH det är roligare, förhoppningsvis, att lyssna på en när man gnäller *s*
Detta gäller mig och ingen annan. Hur andra tar sig igenom sitt har jag respekt för. Och självklart, i den värsta smärtan skrattar jag inte mycket.

En kvart så var taxin redo att köra hem mig.
Det gick i 120km/h på 90-väg. Som tur är var det viltstängsel uppsatt så det sinkar ju djuren lite hoppas man.
 När vi kom till ”mina” trakter varnade jag honom för att det är gott om vilt. Då höll han faktiskt hastigheten på 80!

Han var nog ganska ung, från Kurdistan och pratade hjälplig svenska. Men han luktade helt okej. Är otroligt känslig emellanåt för just dofter.

Jag var hemma runt halv fyra skulle jag tro, kanske lite senare. Fick då slita ut infarten (kranen i armen) själv eftersom det glömts bort *s*
Erkänner att jag ringde 1177 bara för att höra om det var okej.
S fick gå iväg för han skratta så.
Tydligen sa jag följande till sköterskan
"Hej, jag har en kran i armen och undrar om jag får ta ut den"
Hon kontra med att undra vart jag fått den, vilket sjukhus och om de visste att jag gått hem *s*
Jag förklarade att jag inte rymt :P
De brukar ju spola inna de drar ut den men det var bara att dra ut den själv. Värst var tejpen *aj*


Efter att ha krupit ner under 5 täcken sov jag gott 1,5 timme innan det var dags att kila upp. Kan inte sova så länge åt gången.

Idag är huvudet som jag haft en mindre fylla igår MEN magen är stabil.

Jag har annars hela två cocktails hemma nu eftersom jag inte tog den på sjukhuset igår.
Jag är inte så mycket för att okynnes-ta. Har man inte ont så låter man bli sådan medicin typ och tar den om det behövs ist.

Magen är känslig idag och kroppen för övrigt öm och slö tack vare denna förkylning jag har men jag tror nog jag kan repa mig till imorn kväll då det är hundkurs.
Det ska mycket till för att jag ska missa den. Väldigt!

Det är då jag laddar mina batterier. Får hjälp hur jag och Sunna ska komma vidare.
Men som sagt, vi får se hur det går.

Får eventuellt ställa in 5 möten nästa vecka för jag måste bli frisk.

På lördag ska vi mot Göteborg och hjälpa Sunnas förra ägare att bära lite möbler. Och DET tänker jag inte missa! J följer med och givetvis Sunna så hon får träffa sin gamla hundkompis hon växt upp med innan vi fick henne <3

Måste fokusera på allt positivt nu.
Det är få saker jag kan förändra i mitt liv med möten och tempot tyvärr men inställningen till att måste ändras.
Jag har tappat bort mig.

Så.. Ja.. Nu vet ni!

Tack till er som smsat och pratat med mig i telefon. Ni är guld värda <3

Idag skulle jag inte gått upp…

Ringe om min operation igår men fick veta att telefontiden var 8-9 men jag fick ett telefonnummer till operationsplaneraren på övre gastro.
Givetvis ringde jag idag men fick veta att det var fel jag kommit till.

Sen hittade hon ingen remiss öht.

Hon hittade inte ens att jag träffat en läkare. De kunde se att jag inte kommit till ett besök, eller ja flera.
Grejen är att jag hade tid till kirurgen den 5 maj. Men DE avbokade och jag fick en ny tid 27 maj.

Då träffade jag en kirurg som kollade mina plåtar som tagits vid 2 tillfällen nere på akuten, där de inte hittat några fel på mig och skickat hem mig.

Kirurgen såg att det ”var en virvel” bland mina tarmar och att de skulle operera mig så jag slapp denna skiten.

Jag har alltså tarmvred som de misstänker är kroniskt.

Jag undviker en jävla massa i matväg och går runt med en ständig skräck för att det ska komma tillbaka.
Jag åker inte in till akuten igen för där gör dom inget. Då kan jag liga gärna ligga hemma och kasta upp saliv. Jag kan nämligen inte spy men det kommer pyttelite slem av de våldsamma torra uppkastningarna jag får när jag har tarmvredet.

En gång fick jag åka ambulans från djurparken.


Iaf.
Det finns inget alls på mig. Jag har väntat i över 3 månader helt i jävla onödan!

Men nu skulle jag få en telefontid till läkaren.
När?
Ja, de skickar kallelse. Jag bad om en snabb tid men jo, jag skulle få första lediga.

Jag skiter i att de har mkt å göra. Gör man så jävla fel rättar man till det PRONTO!!

Dessutom var hon jävligt otrevlig.


Jag frågade om de uteblivna besöken eftersom det på henne lät som flera.

Jag är en människa som är ytterst noga med tider och möten. Kan man inte komma så avbokar man.

Det händer att jag missar men det är så ytterst sällan att det inte ens är värt att nämna.

Jag fick iaf svaret att hon inte var så bra på detta bokningssystemet och jag frågade självklart hur hon då kunde få fram att jag missat så många besök.
Då gick hon till en kollega och jag  hörde hur denne läste högt ur journalen.

Det handlade inte alls om att jag skitit i att komma dit. Det handlade om att jag ringt och inte velat träffa en ssk på min 2årskontroll efter min GBP eftersom hon inte kunde göra så mkt åt mina magsmärtor som jag då inte exakt visste vad de berodde på.

Alltså har jag inte missat något besök.

Det är för mig skillnad på att MISSA och att AVBOKA/OMBOKA.


Jag sa iaf åt henne att hon inte behöver anklaga mig för att ha skitit i att komma på deras tider men sååå var det ju absolut inte helt plötsligt.
Jag avslutade samtalet med att be henne inte vara så otrevlig och sa hejdå.



Så nu får jag vänta igen.



Sen ringer socialtjänsten. Dagens andra jävla skitsamtal!

Eftersom vi inte har någon enda person i vårat liv som kan ta J så har vi ansökt om en avlastningsfamilj. Mormor har ju nu flyttat 50 mil bort och innan det bodde hon en timme bort men hade svårt att finnas när vi behövde det akut.
Min syster prioriterar jobb, något jag märkt tydligt när vi i vår familj brakade samman fullständigt vid två tillfällen. Vi tog oss igenom det men vi är märkta för livet.
Såren efter sveken är djupa. Men jag lärde mig att man inte kan förlita sig på någon hur mkt de än säger att de älskar en eller ens barn.

Märk väl att det inte handlar om att vi velat gå på bio eller bara slappa utan fullständiga katastrofer där en av oss blivit inlagda pga bieffekter efter operation samtidigt som den andre föräldern totalt gått i däck ensam med ett barn hemma.

Vi överlevde men som sagt, min tillit till andra är inte stor. Ensam är starkast.


Iaf så var det över  2,5 år sedan vi ansökte om avlastfamilj.

De har 4 månader på sig att utreda och vi fick beviljat en.

Det skulle komma att ta 2 år innan vi fick en.

Vet inte om jag nämnt detta innan men vi träffade först en familj men de avböjde. Dåvarande handläggaren trodde det berodde på Js laktoskänslighet.

Andra var en äldre men som avböjde pga för dåligt betalt.


Tredje är den vi har nu som de erbjöd oss och ja, vi tog vad vi fick.
Dock har det alltid funnits med att de beslutande timmarna skall utökas efter hand. Något som familjen inte kan tillmötesgå pga arbete.

Och där står vi.

Inga regelbundna avlastningstilfällen. Ingen flexibilitet att tala på i stort sett.

Jag vet att de gör så gott de kan och verkligen tycker så mycket om J men vi behöver mer.


Vi hade först en handläggare som utredde oss, en underbar människa vid namn Pia.
Sen bytte hon tjänst TYVÄRR och vi fick en som var gravid.

Det kan ju vem som helst räkna ut att vi skulle behöva en ny efter henne..  Och jodå, vi fick en ny.

Och nu har hon OCKSÅ slutat så vi har ytterligare en ny. Henne har vi inte träffat än.

Men det var hon som ringde idag.

Vi var tvungna att avboka mötet igår med dem. Sånt händer och inte mkt att göra åt, jag behövde vila mig lite eftersom jag har en jäkla elak förkylning. Tyvärr finns ingen tid att vila.


Men jag tog upp detta med en annan familj men nej, det låg inte på hennes bord.

Det ligger på en annan handläggare – CS, som egentligen är avlastningsfamiljens handläggare och deras kontakt.

Jag sa till henne att jag då förväntade mig att hon tog upp detta men då fick jag höra att hon inte var säker på att hon skulle hinna..
Tacka FAN för det när hon har semester i stort sett varje torsdag och fredag.

Jag förklarade lugn och sakligt att det inte är mitt problem.

Att det inte ska behövas en anmälan för att det ska ske saker.

Den stad som vi bor närmast har haft ute annonser i vår gratistidning där de eftersöker familjer.
Vår kommun har inte haft det trots att de vetat hur läget är med avlastningsfamiljer.


Så ja, jag läxade upp henne rejält. Lugnt och sakligt som sagt. Jag förklarade vad jag förväntade mig och nu vill jag se resultat.


Önskar bara jag visset vart fan man anmäler en kommun för det kan aldrig vara okej att låta en familj sitta och vänta på hjälp i TVÅ ÅR!!



Nu ska vi iväg på möte jag och S. J är på dagis några timmar med en bula i huvudet efter att hunden råkat vifta till honom med svansen så han tappade balansen.
Han ville dock ändå gå till dagis så det fick han <3


Vill poängtera att det inte är fel på vår nuvarande avlastfamilj, det är vi som behöver mer regelbundna tider.


*puh*

Det var en skön urladdning att få skriva av sig ;)

Ciao!

Förmiddagen gick åt till att vila för min del. Jag och J låg skavfötters i soffan under varsin film och kolla på Nickelodeon Junior. En verkligt bra kanal utan våld och om det inte är alla så är det nästintill alla som är pedagogiska.
J lärde sig räkna via teven *s*

Häromdagen ropade han på mig och S, ”mummy, daddy” och han ska ha sin ”backpack” när vi åker till dagis så jo, det är bra!

Vid kvart i två utbrister han ”det är tråkigt” så jag packa ner lite picknick (enligt J heter det mickkick) och sen kasta vi på oss kläder och drog iväg.

Vi började med en fyndaffär som säljer allt möjligt från tvål, godis, lite kläder, gardiner, grillar, färg.. Ja You name it liksom. Som ett dyrare mini-Gekås!

Jag hittade krokar till uterummet s jag kan hänga upp mina ljuslyktor, tvål och lite färgpennot samt en målarbok till J.
Lyckades komma ihåg att köpa mer plastad frotté. 2,5 meter á 79:- *gulp*
Men vi kassan så var det kilopris så jag kom undan med 60 kronor *yay*

Efter det for vi till Blomsterlandet för att köpa ampelkedjor som jag skulle slakta så jag kunde hänga upp ljuslyktorna i något.
Och efter det så for vi till ”mataffären” aka Ica för att fika som jag lovat J. Hade också lovat att köpa ett flygplan till från den där nya filmen ”Flygplan” Han valde ett blå så nu har ett grönt och ett blått <3

Jag var smart nog att ta med hans sulky som är urvuxen på längd och bredd med RÅGE. MEN jag måste ha nåt att köra honom i.
Han har haft en så jävla dålig dag med höften. Aldrig varit värre.
Han fick fulldosAlvedon imorse men ändå blev det inte nämnvärt bättre.

När vi kom ut till bilen efter att ha varit på Blomsterlandet så sprang det runt en kille, kanske 2,5 år (?) mycket mindre och kortare och J säger till mig ”mamma jag ÄR en stor kille”

Tack FAN att du är det tänkte jag. Satte mig ner på huk och förklarade och han förstår ju på sitt sätt men det gjorde så JÄVLA ont!!!

Mitt barn. Varför ska han ha ont? Varför ska han råka ut för så mycket?

På vägen till mataffären var jag tvungen att ringa min mamma för jag började grina över hela situationen. Jag gråter inte mkt och över detta sista har jag gråtit 2 ggr om jag inte minns fel. Borde ha bölat dygnet runt!

J var dessutom duktigt nere. Han satt och hängde med huvudet och mumlade och gick inte alls att nå. Han var ledsen helt enkelt och DET brukar han sannerligen inte vara ofta.
Inte ens när han slår sig rejält gråter han särskilt ofta.
Att se J behöva åka en sulky för att han inte klarar att gå.. Så jävla förnedrande.

Och att den sen dessutom är för liten åt alla håll som sagt.

J har alltid varit längre än den där BVC-kurvan. Nej, man ska inte jämföra bla bla men det finns ändock en genomsnittskurva och han hämtade upp sitt underläge fort och sen spurta han på längden!

Idag och igår minst har J inte kunnat gå riktigt. Han har liksom lyft höften när han gått.

Han har svårt att stå på det benet som det är vätska i och där hela denna skiten sitter och det måste man tänka på.

Man kan inte ”kasta” upp honom på höften för han får inte runt sitt ben, det tar stopp. Han har alltså nedsatt rörelseförmåga.

Mamma lyckades muntra upp honom lite så han var lite gladare när vi kom till Ica.
Där bestämde han att vi fikade FÖRST och i ärlighetens namn kvitta det mig lika.

Han brukar vilja sitta på ovanvåningen och det var likadant idag. Men han klara inte att gå så han kröp upp för halva sen fick jag böra honom. Nedför fick han lite hjälp på traven.

VAD ÄR DETTA FÖR SKIT?!?!?!?!

VARFÖR?!?!

Kan ingen bara pausa världen ett slag. Back bandet till då vi sprang och jagade varandra och han kunde springa riktigt?
Till en massa andra grejer vi kunde göra innan..

Gå till affären och hålla handen där. Inte behöva hålla hårt för att fånga upp om han snubblar, om han ens kan gå.


Jag VET att jag ser allt nattsvart just nu men så här illa som han varit idag har han aldrig tidigare varit.

J har en rad andra problem. Det har inte varit lätt.

Han föddes för tidigt och bodde sin första månad på sjukhus. Han fick krupp och förkylningsastma. De har tagit hans polyper två gånger, mandlarna en gång, rör i öronen. Hjärtproblem som vi ännu inte vet något om.. ADHDn som han mest troligt får en riktigt diagnos på längre fram..
Sen blev han laktoskänslig. Och dessutom reagerade han så illa på sina astmameds att han gått upp ofantligt mkt i vikt.

Och om ni nu tänker övervikt = höft eller övervikt = hjärtproblem så kan jag berätta direkt att nej. Det finns inga samband öht. Har redan frågat x antal ggr.


Det är inte mkt egentligen men.. Tillräckligt.


Men.. Framtiden.. Vi har ett problem.
Vi kan inte göra saker som alla andra barn kan med sina föräldrar.

Vi har redan varit så hindrade i vårt liv pga. astman och hans ADHD.

Ska detta begränsa oss också??

Och ska vi slita ihop pengarna till en vagn som håller hans vikt? Det betyder att vi inte kan åka någonstans där det inte finns lånerullstol inom de närmaste halvåret.


Så, jag ska ta upp med läkaren möjligheten att få det via dem.
J SKA ha en chans iaf att leva som alla andra.

Med tur varar detta inte för evigt men tills dess.


Mamma on a mission..



Varje gång jag känner smärta och förtvivlan försöker jag vända på det. Göra något konkret av det.




Mitt i allt så har försäkringskassan börjat krångla också. S kan inte vabba eller vad det nu var de kalla det.
Det behövs intyg nu. Och vilken läkare ställde inte in telefontiden igår? Så jag får ringa FK och be om uppskov annars avslår de begäran om ersättning och i ärlighetens namn rår jag inte på att läkare blir sjuka eller är på semester.



Jag tycker att vi som av någon anledning har barn som är sjuk lite oftare ska ha rätt till 100% ersättning och inte bara 80%

Sätt en gräns på hur många dagar. Begär in intyg.

Men varför ska man förlora 20% för att man råkat få ett barn som har oturen på sin sida?

Det finns de som skött sig hela sitt liv med kost och allt det där men som får ett barn som är sjukt ofta.

Sen finns det dem som får kärnfriska barn trots att de gjort allt tvärtemot rekommendationerna.

Vad jag vill säga är att det aldrig går att förutsäga.


Nu hjälper ju inte 20% egentligen men det känns som straff.

Ja, man kan välja att skita i att skaffa barn. Alldeles riktigt men det funkar inte riktigt så.

Man skaffar inte barn för att leva på 80% istället för 100%


Nog om detta..

Nu ska jag krypa ner och försöka få lite sömn. Har en hel dag framför oss imorgon och vid lunch kommer vår resursperson Mia.
Hon har vi blivit beviljade så vi kan göra saker med J som ibland kräver mer än två vuxna eller där vi behöver vara en extra. Eller bara vill kunna uppleva något med familjen utan att det går åt till att jaga ihjäl sig med J.
Vara som en vanlig familj.

Det finns inga släktingar alls i närheten vare sig på min eller Js pappas sida. De bor väldigt långt borta så händer något har vi ingen.

Det finns inte ens någon för dagis att ringa om det händer oss något. Vem ska de ringa? Hittills har inte de som DÅ var runt oss i närheten ställt upp så ja..

Men detta gör iaf att vi både har avlastningsfamilj och Mia =)


Lite väl personligt kanske men lika bra att erkänna – vi är inte ofelbara och superstarka!


Nattis <3

Vilken jäkla dag.. Helt galen full med massa onödig skit..

Och som avslutning på det så har J legat och skrikit av smärta i sömnen. Bara att väcka honom och ge han fulldos Alvedon.

Han haltade otäckt illa idag när vi lämnade honom på dagis.

Jag verkligen hatar detta.

Jag vet att det inte är någon mening i att ens fundera på varför men jag undrar ändå. Vad har vi eller jag gjort för att dra på oss så mkt olycka?

Är det ett straff för vad jag gjort tidigare i mitt liv? Ja, då är detta ett straff från helvett. Mitt barn får lida.


Sjuka tankar men de kommer ändå..

Oron över framtiden.

Ringde Trygg-Hansa idag och anmälde detta. När han är 18 kan det bli tal om ersättning om han har problem berättade de när jag frågade om det utgår någon ersättning för omkostnader nu.
Inte för att pengar är värda ett skit men att han kan få ekonomiskt ersättning om han får nedsatt förmåga eller värk, ja det gör ju inte ont.
Däremot så kan han få ersättning för ärr men då efter ett år men innan 4 år. Också viktigt att komma ihåg. Gäller bara att ta sig i kragen och sätta in de eventuella pengarna på hans fondkonto.
Ersättningen för hans sjukhusvistelser har vi varit fula nog att faktiskt ta själva.
Det är inte billigt med ett sjukt barn.

Vi hade DUMT NOG, ingen gravidförsäkring vilket hade varit ganska trevligt eftersom vi blev kvar på Neonatal en månad. Alla resor hans pappa gjorde varje dag in till sjukhuset, ibland 2 ggr och sen hem å jobba mellan.

Vår levnadssituation var något annorlunda och han var inte den som tog ut den månaden som han kunde varit ledig. Säger jag mer så vet alla snart vilka vi är. Eller ja.. Någon och det räcker.

Så Js pappa arbetade heltid och var hos oss på sjukhuset. Jag fick öht inte lämna byggnaden. Fick på nåder åka och shoppa och förbereda Js hemkomst. Hade inte boat öht. Det gör man kanske inte så mkt i vecka 32.


Oavsett så tecknade vi en barnförsäkring attans kvickt. Vi har haft turen att de inte har några förbehåll trots att han är för tidigt född. Dock hade han inga problem på det viset så det låg oss inte i fatet.
Och vi har tecknat nåt som heter Trygga barn plus, tror jag det var. Det var tydligen bra.
Inte gratis men de 200:-nånting varje månad har, sorgligt nog, redan betalat igen sig i form av ersättning för operationerna samt att man på vår försäkring får ut en liten summa om man säker läkare två gånger för samma skada.

Så något att tänka på!


Egentligen ska man väl skita i framtiden. Det är här och nu MEN jag är inte helt övertygad om att det är så enkelt.
Man måste se till att rätt läkare är inblandad så man risekrar så lite efterspel som möjligt.
Och jag inbillar mig att experterna inte sitter utan på småsjukhus, inte överlag.

Jag har av erfarenhet också lärt mig att aldrig lita på en läkare fullt ut. ALDRIG!

Jag minns när jag låg lågt på järnet. Jag fick ta massa extra prover för att fastställa om jag skulle ha en järninfusion (järndropp enkelt uttryckt) eller inte.
Eftersom VARJRE ampull kostar närmare 2000:- (Ja tvåtusen!) så är det väl inget man skriver ut lite hur som.

Jag hade iaf bokfört mina provsvar och fick per brev veta att mina nyast tagna prover såg bättre ut för de visade XX i värde.

Jag dubbelkollade i min kalendern och nej, de hade blivit SÄMRE!
Så jag fick ringa till vårdcentralen och ifrågasätta om doktorn var full typ (Nej jags a väl inte riktigt så men..)
Svaret jag fick av sköterskan var ”Han måste ha kollat fel”

Öh? Just det. Never trust anyone but yourself!
Och därefter fick jag två järninfusioner och mådde PRIMA!

Inom rimliga gränser såklart men man ska ifrågasätta. Alla utom min hyresvärd då. Fick klara besked idag att jag aldrig får ifrågasätta honom.

Lyckades iaf rädda oss från en vräkning och detta pga. att han anser att jag har en ”krävande ton”. Jag klagar. Men det gör jag inte. Jag samtalar. Jag frågar för att förstå.

Oh well, en helt annan historia jag inte tänker yppa offentligt här i rädsla för att bli just vräkt trots att jag sköter hyrorna prickfritt.





Telefontiden med barnortopeden imorn blev inställd fick jag samtal om idag. Han är sjuk och jag kan undra.. Varför tar de inte bara två Panodil? Mirakelkuren för det mesta kan man få känslan av.

Värsta var väl att de inte hade några tider öht på det schemat han lämnat in men jag förklarade att då får hon ge oss en besökstid. Då kan både jag och Js pappa vara med och höra samma och ställa frågor.

Att hänvisa någon till nätet efter en sån här grej är jävligt illa..

Detta beskrivs som allt ifrån en snuva till digerdöden känns det som. Och självklart vet ingen hur det kommer att gå. Men man vill ändå ha en del svar!

När jag råkade nämna att vi kommer ensamma så fick hon lite panik! SÅ kunde man inte göra men jag sa att vi inte behöver nämna att J inte följer med, det förklarar vi där. Det går nämligen inte så bra att koncentrera sig och ha full fokus när J är med och är lite uppe i varv vilken han lätt blir när vi är på sjukhus. Stackarn vet ju aldrig vad som ska ske även om vi aldrig ljugit för honom.
Ska det tas prover har vi sagt det. Och har vi inte vetat har vi varit ärliga med det också.


Så.. det händer grejer!
 Och nu ska jag tassa i säng. J sover gott igen <3

God natt på dig =)

Hade klipptid idag till J klockan 11.
En bra tid att göra sådana saker för han har fått en extra lugn morgon och är inte så trött som på eftermiddagen då allt riskerar att gå åt skogen och han går i ånglås.

Jag hade förberett honom redan igår på att vi skulle till frisören och att hon skulle klippa hans hår. När vi närmade oss frisörstället började han protestera. Han ville äta pizza eftersom vi passerade en pizzeria vi varit på 3 gånger senaste året och han ville även fika. Dumt av mig att ta den vägen MEN trots allt gick det bra.

Väl inne fick han stolt sitta i stolen och han fick skynke på sig och sen starta hon trimmern.
Misstag Nr 1!

Jag hade inte förberett honom på detta och han AVSKYR verkligen trimrar. Det blev skrik och panik och frisören förstod inte riktigt problemet men jag fick henne att backa undan lite medan jag lugnade J och fick förklarat. Då fick frisören ta nacken hjälpligt.

Sen skulle hon ta vid öronen och det var misstag Nr 2!!

Han var på väg att helt låsa sig och han försökte slita loss kappan och hoppa ner från stolen samtidigt som frisören upprepade gånger försökte sätta fast kappan tills jag återigen fick säga till henne att backa en liten bit, men jag lyckades på nåt sätt hejda det i tid och han fick sitta i mitt knä ist. Och det var lite spännande. Även jag fick en kappa =)

Öronen var dock ett känsligt kapitel men på slutet höll jag fast hans huvud och hans armar på nåt underligt sätt så hon kunde ta och jämna till där.

Smarta mamman hade givetvis tagit med muta i form av små chokladbitar och om det nån gång varit läge för muta så var det idag!

Sen blåste hon med hårtork och det gick bra när han förstod var det va.

J blev tillfrågad om han ville ha färgat hår men han avböjde artigt med ett ”Nej, tack”

Fina lilla killen!


När vi kom dit så frågade frisören vad hon skulle göra och jag sa att jag gärna ville ha kvar lockarna i nacken men att det var slitet så lite behövdes tas men samtidigt ville jag inte att han skulle ha hockeyfrilla eller se ut som en huligan. Och sen sa jag de berömda orden som jag ALLTID säger hos en frisör när jag kommer dit:

”Gör vad du vill, jag litar på dig”

Jag vart liite förvånad när hon tog trimmern och tog bort lockarna.. Men ja, jag hade ju gett henne fria händer *s*

Med tanke på hur det blev sist jag klippte han så ja.. Jag ska vara tyst :P

En sak som störde J otroligt, och som nog stör ganska många, var alla lösa hår som faller ner och han gnuggade sig med kappan i ögonen och näsan hela tiden och den är ju full med hår. Men jag bad om en handduk med lite väta på så jag kunde torka han i ansiktet. Och efteråt bytte vi tröja inne på toan efter att vi tvättat av oss. När vi kom till bilen bytte vi brallor så nu är han nästintill hårfri *s*

Sen hastade vi till dagis och han kom mitt i lunchen och hann få i sig lite varm mat =)



Det viktigaste efter frisörbesöket var att visa en tjej på dagis, G, det var väldigt viktigt *ler* De där två är så söta ihop *ler*

Allt som allt är jag otroligt nöjd över hur allt gick. Och lite stolt över J som fixade det trots allt =)

Igår åkte vi och badade med en familj. De har fem barn, alla under 8 år så det funkar skitbra med J.
Man kan tro att med så många barn så blir det kaos men de är faktiskt väluppfostrade och väldigt snälla!

Jag har inte doppat mig på flera flera år i nåt annat än Js badbalja förra året då han tvingade ner oss i den. Jag och hans pappa då.. Det blev trångt *s*
Men igår så!

Har problem med att hitta en överdel att bada i. Baddräkt funkar inte då den inte ger stöd åt bysten men när jag började springa för nån månad sen köpte jag en Stay in place-behå och den hade jag igår. Helt annan känsla att bada när man inte behöver stoppa tillbaka de där tuttarna igen *s*

Varför jag har problem med dem beror på den GBP jag gjorde för 2,5 år sedan. Jag har sedan dess tappat kring 65 kg. Det har varit en resa kantad av problem men nu börjar jag se en ljusning. Äntligen!

Jag äter en rad olika vitaminer varje dag och sen jag började med det har jag blivit piggare och jag har till och med orkat börja springa!

Vi bor helt underbart nära en skog, ja vi är sista huset på vår väg, så det finns ställen att springa på. Dock är det liite bökigt nu på sommaren då det är avspärrat för köttdjur lite här och där. Men det finns fortfarande några ställen jag kan springa på =)
Försöker begränsa mig lite så jag inte springer sönder glädjen eller skadar mig.

Nästa inköp jag ska göra är helt klart ett par skor. Och senare i höst en jacka som andas. Det kostar men det blir SÅ mycket roligare när man slipper tänka på att det gör ont och skaver.

Eftersom jag har lite skinn över här och där så gör det ont att springa, eller gjorde i början.
Jag var å köpte ett par springbyxor men de funkade inte. Det var inte alls den modellen jag ville ha som går långt upp över magen. Så de ramla liksom ner.
Men de åkte tillbaka till affären.

För några år sen köpte jag ett par cykelbyxor i bomull på GeKås. Varför vette tusan men de har legat i garderoben fram tills nu och vet ni! De funkar bättre än springbyxor som kostar 700:-!!

För att lösa problemet till vintern så kom jag på att jag ju kan ha vilka byxor som helst över cykelbyxorna så slipper jag bli kall. *s*

Köpte ett löparbälte från mitt favoritmärke Hurtta och det blev så mkt lättare att springa när man har det. Har ju hunden med mig så det är ju lite koppel och sånt som ska med. Samt mobil och en bajspåse, just in case vi hamnar nånstans som inte är ödebygd *s*
Hade allt stoppat i behån innan, förutom kopplet då och det funkade la sådär *s*




Men åter till gårdagen.
Jag badade och så gjorde J. Snacka om att han ÄLSKAR vatten!!

Vi började på simskola i höstas men kunde bara gå 2 gånger (eller var det 3?) sen fick vi avbryta då det inte funkade alls. Han var inte mogen.

J har halkat efter i utvecklingen pga att han inte hörde något vidare. Han hörde höga röster som viskningar pga stilla vatten i öronen. Stilla vatten går inte att upptäcka när man lyser vilket är gjort fler gånger än han typ rensat öronen ;)  och detta då för att han har förkylningsastma och krupp. Så många sjukhusbesök på alla tider har det blivit.

I juni förra året opererades rör in i öronen och han fick riktig hörsel och hans tal kunde komma igång.
Då, när han var 2,5 år, hade han en 14-månaders tal och sa mest "dada da"

Nu är han nog så nära ikapp man kan vara skulle jag tro.

Samtidigt togs även polyperna som man säger i folkmun.

10 månader senare var det dags för nästa operation. Då togs polyperna igen. Jag har hört från så många, både läkare och vanliga att de inte växer ut. Men det gjorde dem.
Samtidigt togs en bit av halsmandlarna då J hade problem att svälja ibland och dregglade ofantligt mkt tidvis. Han hade även andningsuppehåll och snarkade.

Nu är det mkt bättre med allt förutom att han munandas lite väl mkt fortfarande enligt min mening.


Anyway..
Simskolan fick avbrytas men jag undrar om han inte är mogen för att försöka igen.
Och då kommer vi försöka använda vår resurs vi har att tillgå i hemmet när vi ska göra något extra speciellt.

Det känns lite jobbigt att erkänna men sådant är vårt liv. För att kunna erbjuda J det andra föräldrar har möjlighet att erbjuda sina barn så behöver vi extra hjälp för att få ut något av det och att orka.
Det funkar inte att göra en utflykt och sen vara som 2 urvridna trasor när vi kommer hem. För det är DÅ J behöver oss. Det är DÅ allt rasar för det allra mesta.

Då släpper alla hans spänningar och utbrotten kommer.

Jag vill passa på att förtydliga att vi inte pratar om trotsutbrott osv. Det har han det också. Skillnaden är att det går att få kontakt med ett barn som har ett trotsutbrott.
När J går i ånglås är det kört så ligga steget före är det vi måste.

Vi lyckas inte alla gånger. Långt ifrån men vi lär oss efterhand. Sen är vi också bara människor.

Så tänk på det nästa gång ni ser ett barn i affären som uppför sig lite ”jobbigt” det kan ligga mer bakom och era blickar och suckar hjälper inte. Vi föräldrar till barn med ADHD gör så gott vi kan och det går ALDRIG att bara sätta ner foten eller säga ifrån. Det kan bli så mycket värre och det tror jag ingen vill.

Och där var det också sagt..

Ja har alltså utretts för ADHD på Mödra och Barnhälsovården och han uppfyller kriterierna för ADHD.

Varför vi också nu ska ha denna lilla käcka modediagnos är helt enkelt att dagis behövde ett papper för att kunna sätta in en extraresurs. Något de behövde.
J skall alltså punktmarkeras på dagis.

Att vi inte gått via BUP har jag för mig är att han är för ung och vi stannar mer än gärna hos dessa psykologer. De ger oss handledning och stöd så vi inte tappar fokus.

Jag och J har även gått på lekterapi *s* Skitkul! Blivit filmade, nervöst, och fått råd och tips hur jag ska leka med honom för att hjälpa honom framåt.

Första gången fick jag la inte så bra ”betyg” men andra gången fick jag MVG ;)
Nu bedöms man ju inte så men man får feed back.


Jag outar mig och J ganska mycket i denna bloggen men jag behöver det. Jag behöver samla allt på ett ställe. Jag behöver lära mig sluta skämmas!

Och ett sätt är att börja dela med sig.

Jag har svarta dagar och jag har dagar av lycka. Men sådant är livet vad det än beror på.

Hade jag önskat ett barn som var mindre sjukt? Självklart!!!

Hade jag önskat ett annat barn? ALDRIG!


Jag vill poängtera att J inte är ett sjukt barn.

Han är ett friskt barn som är sjukt ofta.





Men tillbaka till den där pölen vi var å doppa oss i igår ;)

Det gick faktiskt oerhört bra.
Vi gjorde en del missar, tex så skulle vi försökt få han att äta. Han åt inte vidare mkt och hans blodsocker sjönk vilket gjorde att det slog över lite på väg mot bilen. Hans pappa fick bära honom hela vägen. Och ja, han väger ju en del.

På vägen hem efter massa tårar (vilket är EXTREMT ovanligt för att vara J) åt han däremot.


Läggningen gick ganska okej. Men mitt i natten som han oroligt och väldigt lätt och jag frågade om han ville ha medicin och jo, det blev inga vilda protester. Sen sov han gott resten av natten.

Ger vi honom Alvedon vid läggdags så slår det fel. Då blir han ”speedad” som i förrgår då läggningen tog 3,5 timme.


För varje utflykt och aktivitet vi klarar av med J utan att det blir pannkaka växer vi som föräldrar enormt! Igår växte vi nog en cm iaf *s*


Det sporrar att hitta fler aktiviteter.

Eftersom både jag och hans pappa är inflyttade känner vi inte till allt som går att göra. Men vi lär oss.

Något som inte fungerar är lekland. Det blir för mycket intryck och reaktionen när vi kommer hem är inte värt det. Tyvärr.

Däremot fungerar djurparken MEN nu måste vi ju väga in hur mycket han går. Vi märker att när han har varit igång gör det ju ondare.
Så dags att plocka fram sulkyn igen även om den är lite trång..


Detta inlägget är nog ett sammelsurium av olika saker men sådan är jag *s*


Nu ska jag ta mig en underbar kopp kaffe (ja ja, mjölk med 3 krm kaffepulver i ;)  ) och njuta av att dagen idag kommer bli underbar på det ena eller andra sättet.

Kram på dig!