Det är verkligen fullt ös just nu. Jag sover inte längre. Är inne på mitt andra dygn utan sömn nu.

Varför?

För att slipap tänka. Jag ÄR lycklig. Men det finns bitar av mitt liv som är tunga.
Att behöva ha tenktalerna ute HELA tiden för att kolla av Js smärta tex.

Jag känner fortfarande sorg och ilska. Nej, han kommer ine dö men det gör inte att allt löser siog och blir lätt för det.

Men ingen blir lyckligare av att man sitter och deppar. Jag tillåter mig känna smärtan men sen får det vara bra.
Jag kan inte tilåta det för då börjar jag snart ömka J. Och det är inte synd om honom.
Han har all uppbackning och stöd han någonsin kan få från alla håll och för det är jag tacksam.

Det är något nytt för mig att vara lycklig men ändå vara ledsen bitvis.

Jag blir särskilt nere när det är dags att fixa medicinerna för veckan som kommer. Jag gör det en dag i veckan för att slippa stå med det varej gång han ska ha med risk för att det bir fel istället.
Men när man står där med närmare 50 sprutor med smärtstillande så känns det inte normalt. Inte roligt.

Nu r det ju ingen farlig medicin på det viset men det är en ansenlig mängd som ska i den kroppen varje månad.

Men den gör att han kan få vara barn som alla andra, nästan, och det är så underbart att se.

Idag har han till och med HOPPAT OCH SKUTTAT! Han springer överallt, han haltar fortfrande men för oss som sett värsta så är det nada. <3

Jag är lycklig och jag trodde aldrig jags kule få känna så här igen menjag gör verkligen det!

Ja ja, ska sluta tjata nu och gå nr och drick mjölk och SEN sova *s* Vi är faktiskt barnfria över natten, första gången på flera år som det sammanfaler med att S är ledig samtidigt =))

Vart börjar man när man varit borta länge?

Tja, nånstans är en bra början.

Det har varit en otroligt tuff period ett tag nu.

Jag har äntligen blivit opererad för mitt tarmvred och läkarens kommentar efteråt var att det var en rejäl knut.
1,5 år med fruktansvärd smärta.

Otaliga ambulansfärder.

Mängder med olika magmediciner i stora doser mot magkatarr.

Så många inställda aktiviteter med mitt barn.

Rädsla för att äta.

Vanmakten att inte bli tagen på allvar.
Få höra i ambulansen att det bara är farligt om man kräks blod. Och detta till någon som absolut INTE kan få upp något över huvudtaget. Jag kan inte spy. Jag kan hulka men det kommer inget.


Efter min tarmvredsoperation så fick jag våldsamma smärtor. Närmare bestämt 4 dagar efter. Då hade jag knappt fått i mig något pga smärtorna.
Jag ombedes ta ambulans in. I ambulansen sätter de mig på prior 3. Det är alltså ingen fara med mig enligt dem.

Man SKALL alltid ta en GBP-opad med magsmärtor på fullaste allvar. Pfft.. Den jag hade som kollade min syresättning i ambulasen satt mest å gäspa.
Jag fick ligga över 6 timmar i en korridor med dessa smärtorna utan någon hjälp alls.
Ingen dryck, ingen mat och inget dropp.

Jag lyckades stappla bort och hitta fun light och sen in på toa för att hämta vatten att blanda ut den med. 2 minimuggar så riskerade jag å inte ramla ihop. Dock startade det igång smärtorna ännu värre.

Jag gick å sa till att jag inte orkade längre  ”Det orkar ingen här” fick jags om snäsigt svar.
”Men jag har verkligen ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen” ”-Det har alla här” fick jag som svar.

Jag valde då att ta mig därifrån. Eftersom jag ”skrev ut” mig själv så får man ingen sujktaxi.

Klockan var då runt 05 på morgonen. Väntade en timme innan jag ringde hem och pratade med S.
Jag gick ner till en stor butik på rent vres. Jag tänkte gått hem men fick inse att jag inte klarade av att ta mig ut på den stora vägen från stan :/
S och J kom och hämtade mig vid 7.30

Hur man klarar av att gå så långt när man har sådana smärtor?
Tja, jag dör hellre på en gångbana än på ett sjukhus för där är man bara i vägen och stör.

Smärtan började avta efter 3 veckor. Till sist var jag så trött på att gnälla om det att jag höll käft och låtsades att allt var ok.

Nu när det gått ett längre tag, jag erkänner att jag inte minns när jag opades så mkt har det varit, så upptäckte jag att jag kan äta!!!!!

Tidigare stod jag på maxdosen med Omeprazol. Läkarna brukade höja ögonbrynen över att jag fortfarande hade besvär av magkatarr med den dosen.
Dessutom tog jag Gaviscon ett tag dagligen och då uppemot 200-300ml. Enligt 1177 var det ofarligt vilket jag fick veta av en läkare att det INTE var!
Det kan skada njurarna. Tack 1177 för att ni känns så kunniga.

Jag tuggade Galieve hela tiden. Hade det på recept till och med.

Nu kan jag äta kryddad mat. Ketchup, senap, lök, rå purjolök och APELSIN!!!!

Har inte vågat äta ett rått äpple än, jag planerar fortfarande vad jag äter efter om jag är ensam med sonen.
Korv med bröd = ambulans, så ja, jag är försiktigt ändå och fortfarande lite rädd men det släpper mer och mer!

För ca en månad sen så tog mina Omeprazol slut, hade glömt å hämta ut.  Så jag fick gå utan några dagar. Helt plötsligt upptäcker jag att jag inte har några besvär längre!!

En vän till mig säger att man kan bli jättedålig om mans lutar tvärt med dem men ja, gjort är gjort och numera tar jag INGA Omeprazol!!!

Fattar ni!!!

Magkatarr? Jo, jag har känslig mage men allt har berott på tarmvredet. Och nu när jag tittar bakåt började allt 6 månader efter min GBP-op.

Nu har de sytt slitsarna.

Jag var med i en undersökning där man blev lottad. Jag blev lottad att inte få mina slitsar sydda.
Numera syr man alltid dem (någon kan möjligen limma har jag hört)

Så mig ska man tacka om man fått sina slitsar sydda ;)

Men resan har lärt mig massor!

Nu har jag kommit ut på andra sidan på riktigt. Jag mår bättre psykiskt och fysiskt. Det är ROLIGT att laga mat igen!




Det var länge sen jag sa att jag aldrig mått bättre. Nu mår jag bättre än så. Kan livet bara få vara så här så är jag helt nöjd.


Det är ju några månader sen vi fick veta ang. Js höft.
Sen dess har vi dunkat i botten eller väggen, ganska rejält.

Vi hamnade i total kris.

Nu har vi rest oss.

Vi kämpar inte längre. Att kämpa tar energi.

Vi bara är och lever med hans smärtor och automatiskt väljer att göra saker som funkar för honom.

Vi ömkar honom inte. Det är inte synd om honom. Det är jävligt orättvist men livet är sådant.
Han ska inte stanna där nere och bli tyckt synd om.
Han ska få samma chans som alla att göra vad han vill och få tro på sig själv.

Jag märker ganska väl hur en del tycker synd om, ömkar osv.
Ja, det är orättvist men när är något i livet rättvist?


Han kommer inte dö.

Han är en så underbar onge. Full av glädje och liv!
Det finns inte mycket som gör han nere.

Hans utvecklingsbedömning som gjordes för en månad sen visade att han är ikapp med utveckling och språk (Juni-2012   14-mån språk) är han ikapp med!!! Han är till och med FÖRE sin ålder i ordförrådet.

Det ni!! Egentligen inte viktigt men det är så jäkla underbart att höra att det gick vägen! Allt slit! Allt vi la ner i tid och energi betalade sig och vi har en ännu gladare kille <3

Vi har så många områden vi jobbar med så att göra framsteg boostar som fasen =)


Vi har även varit igenom en större kris i förhållandet.
Men vi red ut stormen och står nu ännu starkare.

5 år tillsammans. 1 år förlovade. 4 år sedan vi kom hem från Neo och blev en riktig familj – Det har hänt sedan sist familjemässigt.

Förutom att vi fått två katter till. Två Norska skogskatter. Omplaceringskatter från Norrland.
Ägaren har råkat ut för en rejält tragedi/trauma/sjukdom så det fick bli så här.
Dessvärre smet en av dem ut för en månad sen och ja, jag mår skit över detta.
Att hittat henne bara sådär där vi bor känns tröstlöst.

Jag har fått hjälpt av två medier. Jag hoppas nu att den sista har lite fel så hon inte gått så långt.

Vi har satt en hittelön på 2000:- på den som hittar henne eller lämnar sådana upplysningar att hon fångas in.

Till jul kan det kännas trevligt med extra i plånboken så att kolla extra kan vara värt det.
Ja, många tänker pengar när det kommer till katter.

Och jag skulle helt seriöst betala MER om det bara innebar att hon kom hem till oss igen.

Missade givetvis inlämningstiden till lokaltidningen så efterlysningen får vänta en vecka till.

Det är så mycket nu så huvudet står still och jag gjorde denna tabben att tro att det var onsdagar deadlinen va L

Sunna då.. Tja.. Skendräktig och fruktansvärt JOBBIG!!!
Var hos veterinären för att kolla henne lite, något vi kom överens om just in case men hon var helt okej.
Jag har aldrig varit med om detta innan men nu vet jag hur detta funkar……

Och ja, det är jobbigast för henne men vi kan inte göra något nu åt det.

Glenn då, tja.. Han går mest runt å är stencool. Han har inte bråttom i livet *s*


Styrkarkatten Aisha som jag hoppas jag berättat om, ja hon blev beslagtagen och infångad.
Det hängde på en skör skör tråd där ett tag MEN hon bor nu på en bondgård och DET gör mig SÅ lycklig!
3 års kyla och sökande efter skydd är slut.

Jag fixade det! Jag lyckades få en myndighet att lyssna!
2 r med försök att få hjälp med en fälla hos kommunerna runt och dä fick jag nada hjälp.. Ja.. Konstigt att det finns folk som skiter i hemlösa katter när man möts av motstånd överallt.

MEN, länsstyrelsens är den rätta vägen att gå! =)


Och mitt i allt är det snart jul.

Min och S och Js första jul tillsammans bara vi tre. Spännande och vi har komponerat ihop ett eget julbord med mat som vi tycker om *s*

Nu jobbar iofs S på julaftonseftermiddagen när Kalle är och sen natten men vi pusslar in tomten där emellan *ler*


Det blir en sagolik jul tillsammans med min underbara familj <3


Sliskigt va? *s* Isch, var är undertonen av bitterhet?

Delvis borta.
Första mediumet som hjälpte mig med katten som nu är borta verkade det hon såg ganska fort och frågade om jag ville använda resten av tiden till mig.
Det gjorde jag.

Jag grät och skrattade och tog till mig det hon sa.
Hon nådde mig. Och nu försöker jag lyssna på det hon sa. Det som sagts så många gånger men utan att de personerna egentlige menat det på allvar.
De har inte sett mig på riktigt. Men det gjorde hon. Hon berättade saker som gör att jag veta att hon inte var fejk.

Men oavsett vad man tror eller inte så kvittar det, om man mår bra och det inte skadar någon, varför då inte låta det påverka dig på ett positivt sätt?


Jag om någon vet hur det är att hela tiden behöva slå sig fram och kämpa. Men det går att må bra ändå många många stunder.
Att bara ge upp kämpandet och njuta här och nu mår jag bar av.

Jag har också avslutat några relationer till vänner, eller som jag trodde var vänner.
Och jag har dragit mig undan från andra reaktioner. Det har inte uppmärksammats så jag insåg att de inte betyder så mycket. Ge och ta. Inte bara ge eller ta.
Kanske inte alltid rättvist givande och tagande men viljan ska iaf finnas.

Så jag försöker sluta ödsla energi på sådant som bara gör att jag grubblar, mår dåligt och försöker duga.

Det kvittar vad jag gör om mig till, duger jag inte såhär lär jag aldrig göra det.

Jag är så jävla bra om man klickar med mig. Gör man inte det så tja, då är det så =)


Ja, nu ska jag avsluta detta röriga och långa inlägget *s*


Kram på er och mer kärlek till r <3

Har jag berättat att J sprang häromdagen?
Förvisso haltade han ju men han sprang!!! Länge sen jag såg han göra det.

Har jag redan nämnt det så tål det att nämnas igen <3

Inte för att någon bryr sig ett skit eller ens ids att kommentera men jag vill ändå dela något mer er.

Igår sprang J några meter!!

Förstå vilken lycka att se sin 4-årige (snart) son springa igen om än med haltande fot så sprang han ändå och han var så glad!

Denna sjukdom är grym! Men att se glädjen i hans ögon när han vaknar varje morgon är som balsam för min sargade själ.

Han är till 97% glad och som en Solstråle varje morgon när han vaknar!

Sorglös och underbar.

Han är det finaste i hela världen som jag har, har skapat och får äran att vara tillsammans med <3

Det kryper i kroppen.. Riktigt mycket.

Imorn ska vi iväg redan vid åtta på morgonen om inte innan. Har nästan en timmes körning till sjukhuset där vi ska börja med att röntga Js höft igen.
Efter det blir det läkarbesök på ortopeden där det ska fastställas till 100% om det är Perthes det rör sig om.
Det kan de bara veta när man har 2 plåtar att jämföra med.

Om det inte är det så är det något annat som är jävligt fel så jag kan inte säga att jag hoppas på något mer än att höftkulan börjat försvinna för det måste betyda att den kommer byggas upp igen. Men så fort lär det inte gå.


Så.. Efter att ha städat HELA dagen i snigelfart så tror jag att jag bör sova. Är så sjukt trött nuförtiden. Men kan jag sova en hel natt? Nix!

FAN, jag minns inte när jag senast som en hel natt. Utan att vakna efter 2-3 timmar.
Om jag bara kunnat vända mig om och somna om men icke.

Och jag har en jävligt bra säng! Inga ljud som stör mig för jag sover med öronproppar för hela huset är ju fullt av folk och djur som SNARKAR!!!

Nä.. Hade jag tålt knark hade jag nog funderat på att knarka loss en kväll å sen sova ett dygn.. Eller, jag har ju aldrig testat knark iofs men det verkar jävligt bökigt att dels få tag i och sen lära sig hur man ska använda det. Vad ska man röka, elda på sked, snorta, ta på tandköttet eller ta i spruta?

Ja ni hör ju själva hur jävla mycket skit jag sett på teven. Hur vet man om det stämmer?  Och vem har råd att chansa och snorta upp nåt man skulle ha nån annanstans?

Sen är det inte så lagligt och jag är laglig. Iaf i drogsammanhang.

Fast.. Jag har egentligen drogat lite 2 gånger. Fast nån annan typ va skitsnäll å hjälpte mig.
Då fick jag i mig nån skit i en drink. Andra gången var det GHB i en grogg och jävlar vilket liv det var. Ambulans å sån skit.. Och sen sluta jag andas lite också.

Ja jösses.. Tror iaf inte det är sånt jag ska satsa på om jag ska bli en drogare.

Nä.. Då kanske man ska satsa på lite lagliga drugs. Såna som läkare skriver ut för om de bara klottrar ner nåt på en lapp, nåja en dator då nuförtiden, så är alt grönt. – Varsågod, smit iväg och bli lite hög eller nåt.

Fast för att få en del piller måste man typ ha problem och det är ju skitjobbigt å sitta där ljuga ihop nåt.
Och sen OM man väl skulle bli erbjuden lite kulpiller av farbror doktorn så måste man ändå avböja för man inte tål skiten och blir helt sjuk i huvudet av dem och inte kan sova riktigt på en vecka.
Blir lite motsatt effekt där känns det som.


Så jag väljer nog min ofullständiga sömn.



Förresten tro jag det uttalas ”snåååårta”. Iaf låter det mer ball och sånt är viktigt!

Och nu får jag väl militanta antidrogare eller anhöriga till knärkisar efter mig för rubriken. Men va fan.. Relax!
Denna morsan har bara sniffat Cilith Bang Klorin ikväll *badrumsstäd*

Jag känner mig ordentligt mosad mellan två feta fåtöljer just nu..


Vette fasen vilken ände jag ska börja i men allt började för snart 4 år sen då vi fick ett underbart barn som det visade sig hade lite otur och blev sjuk lätt längre fram.

Vi har sen ca 2 år varit aktuella på en Barnmottagning i en närliggande mindre stad.

Läkaren och vi har inte dragit helt jämt men när hon blev sjukskriven en längre tid så andades vi ut och beslöt att inte byta mottagning då denna ligger otroligt mycket närmare. Vi fick då en annan läkare som VI helt seriöst behövde tolk för att förstå.

Sen kom vår andra läkare tillbaka, verkade lite mer vettig men nej..

De verkliga problemen började när FK ville ha intyg för 2 olika perioder då vi vabbat mycket.

Det ena fick vi från Ortopeden. Helt korrekt ifyllt och det gällde nog en månad framåt, iaf den perioden vi behövde.
Sen vid mötet med läkaren skrev hon ett till som räcker till och med 13/12- 13. Alltså en bit framåt.

Intyget heter ”Intyg och tillfällig föräldrapenning” Ett färdigt formulär att fylla i.

På vårt står det heltid. Det anses alltså att J behöver att vi är hemma heltid som mest när han behöver.
Anledningen är Perthes och efter det skrev hon ”svår smärta”


Enkelt! Och det finns inte en chans att hon kan veta vilka dagar eller hur många J kommer att ha så ont att han måste vara hemma.

Bad om samma från barnmottagningen eftersom de ju har hand om hans förkylningsastma och kruppen.

Läkaren skrev ett intyg där hon anger varför han är aktuell hos dem. Bla att han är fet. (och just det gör de ju så otroligt mycket åt, eller inte… Eller erbjuder oss hjälp ELLER lyssnar på oss när vi säger att han ökar minst 2-3 kg varje gång han behöver en av sina astmamediciner)


Hon daterade bara när hon skrev ut det och givetvis godkänner inte FK detta. Varför skulle de? Det finns färdiga formulär att fylla i. De har gjort sig besväret att skapa ett och skicka ut. ANVÄND DET DÅ! Typ..

Har ringt ang detta sedan i början av månaden. Det har dragit ut på tiden och krånglat och i fredags skulle de ringa men inte ett ljud. De var inte ens där.

Idag är inte läkaren där.

Men de hade tagit detta vidare till verksamhetschefen. Hon ska boka ett möte med BVC.

Say what?!?!?!

Jag ringde BVC direkt för att förekomma. Hon fattade nada. Men nu vet hon läget.


Verksamhetschefen skulle ringa upp och det gjorde hon faktiskt.

Hon verkade ha fler hästar hemma i stallet än läkaren.
Hon skulle lämna tillbaka detta till mottagningen som fick ringa FK för att reda ut vad som behövdes.


Det handlar inte ens om en HEL månad. Det är små perioder men tydligen skulle vi ha ljugit ist och inte satt de dagar han var sjuk utan färre så hade det inte blivit så här, så fattar jag det.

Och det behöver inte ens vara en läkare som skriver på intyget. Det räcker med en sjuksköterska!


Verksamhetschefen ansåg att det fanns ett glapp mellan FK och sjukvården. Nähä!


Så vad gjorde jag fel?

Jag gissar bara nu men vi borde ha sökt vård via VCT först vid minsta nysning eller liknande som innebar att J var hemma från dagis.

Att Js pappa nu jobbar nätter och då ”vabbar” nätter ställer till det.
Hur är det om barnet ifråga av någon anledning inte mår bra på natten och då måste ha en vuxen hemma men sedan är så pass piggt att de kan närvara på förskolan på dagen efter?

Räknas det inte som vab då?

Ska ingen i Sverige med barn kunna jobba nätter?



Barnmottagningen i lilla staden tar bara barn upp till ett år fick jag veta idag. J är snart 4 så vad vi gör där vet jag inte.
De skriver ut alla Js mediciner kring hans luftvägar och det är dem jag ringer för att få råd och hjälp via telefon med medicineringen när han är sjuk.
De besöker man främst när man har en bokad tid då det inte finns läkare på plats hela tiden.


Barnmottagningen i stora stan närmats oss har iofs öppet dygnet runt, på natten är det dit man söker akut EFTER att man pratat med 1177.


Är det en helg så ringer man 1177 som bokar en tid på jourcentralen i stora staden dit jag VÄGRAR gå. Aldrig!
(anledningen är att läkaren där hotade med att kalla på väktare och polis om jag inte lämnade hans kontor vilket jag vägrade innan han godkänt ett sjukreseintyg då jag tagit sjukresa in eftersom det aldrig går bussar där jag bor. Han bedömde mig som frisk. Till sist skickade han upp mig i en sjukresa till akuten och DÄR hittade de en fin dubbelsidig lunginflammation. Ni fattar kanske varför mitt barn INTE ska till den jourcentralen?  Ja, det låter helt otroligt jag vet men sorgligt nog hände det.)


Istället får vi en tid på Barnmottagningen i stora staden.


Nu ska vi tydligen också söka VCT när J är sjuk då. Iofs närmare men om vi inte anser att han behöver hjälp, ska vi gå dit ändå för att få ett intyg?


Att det blir glapp mellan dagarna i perioderna när J är sjuk beror på att S faktiskt har lediga nätter också. Alltså kan han inte vabba då.
Jag är osäker men jag tror inte vi tagit ut 8 dagar i sträck ens. Många dagar men inte i sträck.




Jag förstår verkligen inte hur det kan vara så svårt?

Ortopeden kan bara skriva intyg från 1 augusti då det var då vi var hos dem första gången.

Men barnmottagningen kan bara skriva om vi varit DÄR en aktuell dag?


Jag fattar inte logisken.




Och när J är sjuk = förlorad arbetsinkomst så får han inte gå till dagis.

Eller ska man köra en Solsidan med vattkopporna? Bara svårare när han inte har pricksjukdomar *s*



Som det ser ut nu så är det en bra bit över tio tusen som är på spel.

Pengar vi tänkte supa upp så vi behöver ju dem egentligen inte.. *ironi*


På frågan varför S vabbar och inte jag är svaret: För att vi löst det så.

Känner mig fast mellan två hötappar.

Eftersom min remiss till operation av tarmvredet har gått upp i rök tyckte jag det var smart att be om mer spasmofen. Fick bara 5 sist eftersom de är beroendeframkallande och läkaren tror att jag är en som överdoserar och knarkar, pga. av en annan händelse gällande Panodil som vi kan ta senare.

Ringer VCT som skrev ut dem. Läkaren sa ordagrant då att hans jobb var att ”hålla mig vid liv fram till operationen”

Sköterskan ringde tillbaka och pratade in på telesvararen eftersom jag inte hanns vara,

De skriver INTE ut något utan det får kirurgen göra och den läkaren som skjutit upp min operation.

SKJUTIT UPP??

Vänta nu.. Hur fan blev det så här?? Var jag inte viktigt längre eftersom jag  skitit i att åka in fler gånger till akuten då det ändå tar 4 timmar och de inte hittar fel iaf? Inte ens ett tarmvred TROTS 2 gånger med röntgen!

Jag hoppas att de fattat allt fel.

Ringde sen kirurgen och jag hade blivit uppsatt på en telefontid den 16onde, alltså typ nästa vecka?

Helt okej men jag bad om recept på spasmofen. Att kunna ta dem i väntan på ambulans åtminstone är ganska skönt. Det tar nämligen ca 3-4 timmar innan jag är inne på akuten pga av andra omständigheter som jag inte alls har med att göra. *suck*

Får se om jag vågar skriva om detta senare. Lite rädd att bli dömd och/eller min familj skadad på något sätt.


Hon i telefon skulle iaf se vad hon kunde göra.



Igår ”tjatade” en vän till mig om jag borde gå till VCT nu och få medicin för jag lät jäkligt illa i luftrören och jo, jag håller med.
Men orka!

Ringde iaf om en tid. 40 min efter att de skulle ringt upp ringer de.
Älskar deras uträkning av när de ska ringa, det är inte deras fel givetvis men ändå frustrerande.

Hon ville först ge mig en tid distriktssköterskan men jag frågade om hon skrev ut penicillin och det gjorde hon ju inte.
Efter en del suckande fick jag en tid 15.20 trots att läkaren var överbokad.

Nu hoppas jag att han ger mig penicillin. Det är det enda som kan vända detta. Har ju gått och mått risigt i flera veckor. Närmare 3 tror jag men inte velat bry mig.
Men nu så..

Det enda jag undrar är om det blir ensidig eller dubbelsidig lunginflammation om jag fortsätter gå så här.

Och nu har jag dessutom så förbaskats ont i ena mandeln så jag knappt kan svälja.

Javisst tänker ni, men det läker ut.

Och jo, det gör det säkert på er. Jag som redan har ett försvagat immunförsvar och fick sämre efter mig GBP får all skit som finns.

Varför jag inte ligger ner och vilar? Tja, vem ska ta hand om mitt barn som är krassligt och hemma från dagis?

Och det finns ingen som kan rycka in och avlasta. Idag har vi dock turen att Js avlast kommer och hämtar honom ett par timmar men då ska jag ju sitta på vårdcentralen ist och det blir ingen direkt vila.
Dessutom måste jag fara dit och hämta meds nu till J. Hans airomir är nästan slut.

Och mitt i allt MÅSTE jag bli frisk till på måndag då det är hundkurs igen och det finns inte en chans att jag missar den. Om jag så ska krypa dit! Det är liksom det roligaste jag har att göra utanför mitt hem.


Kanske gnäller lite mycket men ibland blir det mig övermäktigt.

Bar att ta nya tag och hoppas på det bästa =)

Mitt rökstopp gick sådär.

Jag ringde dem dagen efter, i torsdags, och de skulle ändå ut på en tur och kom hem till oss.

Jag fick 2 behandlingar extra och S en.

S har klarat sig så här långt! Han är skitduktig om än fruktansvärt tjurig!

Jag däremot.. Jag var inte beredd på den psykiska reaktionen jag fick av att inte röka.
Jag kände inget röksug men jag fick sådan ångest att det till sist inte gick.

Men jag kommer försöka igen. Och då är jag bättre rustad!

Jag känner mig så misslyckad men samtidigt får jag väga in vad jag gått igenom det sista. Det har varit möten till förbannelse, telefonsamtal och inte minst Js höft som oroat så jag nästan gått i bitar.

Undanflykter kan tyckas. Men man ska inte överväga att avsluta sitt liv.
Men nästa gång! Då vet jag. Och förhoppningsvis är S rökfri och kan stötta mig ist för att vi ska gå härhemma och saker flyger för vi är så på gränsen.

Man får räkna in att S även han genomgår samma med J.


Jag har dock dragit ner på cigaretterna. Och jag går ut och fryser rejält.


Vi har dessutom lyckats dragit på mig en förkylning jag och J. Han äter knappt och bara ligger på soffan.
Eller ja, han gjorde det igår fram tills han fick Ipren. Då blev det fart så vi la oss inte förrän 1 nånting.

Vi var ju hos läkaren igår, en överläkare från Göteborg och vi fick verkligen hjälp med information om Perthes och remisser och intyg. Tänk om vi fått denna info när vi fick veta! Då hade det inte blivit så illa..

Måndag ringer jag iaf sjukgymnasten för att få en tid längre fram när jag beräknar at vi blivit friska och hon skrev även ett vabintyg.
Tyvärr skrev hon inte det så långt fram i tiden men förra månaden och denna kan vi vabba.

Vi har ju använt upp våra dagar iom Js astma och krupp och när detta med höften kom så tog dagarna slut.

Försäkringskassans regler är ett virrvarr! Som att man har ork, tid och möjlighet att förstå när man sitter där och ska fylla i. Så förra månadens utbetalning släpar fortfarande men nu är en del papper inskickade så jag hoppas de handlägger det lika snabbt som annars för DÄR funkar FK så himla bra för oss.
Man anmäler och inom en vecka har man pengarna. Så guldstjärna till dem som förstår hur det ligger till och att det inte handlar om enstaka veckor.

Annars händer inte särskilt mycket. Livet lunkar på och Sunna och jag klickar bättre och bättre. Hon verkar tycka att jag är roligare och hon vill lyssna bättre.
Dock har hon gått in i löp, eller är på väg. Hon har blött lite lite. Köpte tikskydd i tisdags men det passar ganska illa :/ Dock städar hon bättre efter sig denna gången.