Vart börjar man när man varit borta länge?

Tja, nånstans är en bra början.

Det har varit en otroligt tuff period ett tag nu.

Jag har äntligen blivit opererad för mitt tarmvred och läkarens kommentar efteråt var att det var en rejäl knut.
1,5 år med fruktansvärd smärta.

Otaliga ambulansfärder.

Mängder med olika magmediciner i stora doser mot magkatarr.

Så många inställda aktiviteter med mitt barn.

Rädsla för att äta.

Vanmakten att inte bli tagen på allvar.
Få höra i ambulansen att det bara är farligt om man kräks blod. Och detta till någon som absolut INTE kan få upp något över huvudtaget. Jag kan inte spy. Jag kan hulka men det kommer inget.


Efter min tarmvredsoperation så fick jag våldsamma smärtor. Närmare bestämt 4 dagar efter. Då hade jag knappt fått i mig något pga smärtorna.
Jag ombedes ta ambulans in. I ambulansen sätter de mig på prior 3. Det är alltså ingen fara med mig enligt dem.

Man SKALL alltid ta en GBP-opad med magsmärtor på fullaste allvar. Pfft.. Den jag hade som kollade min syresättning i ambulasen satt mest å gäspa.
Jag fick ligga över 6 timmar i en korridor med dessa smärtorna utan någon hjälp alls.
Ingen dryck, ingen mat och inget dropp.

Jag lyckades stappla bort och hitta fun light och sen in på toa för att hämta vatten att blanda ut den med. 2 minimuggar så riskerade jag å inte ramla ihop. Dock startade det igång smärtorna ännu värre.

Jag gick å sa till att jag inte orkade längre  ”Det orkar ingen här” fick jags om snäsigt svar.
”Men jag har verkligen ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen” ”-Det har alla här” fick jag som svar.

Jag valde då att ta mig därifrån. Eftersom jag ”skrev ut” mig själv så får man ingen sujktaxi.

Klockan var då runt 05 på morgonen. Väntade en timme innan jag ringde hem och pratade med S.
Jag gick ner till en stor butik på rent vres. Jag tänkte gått hem men fick inse att jag inte klarade av att ta mig ut på den stora vägen från stan :/
S och J kom och hämtade mig vid 7.30

Hur man klarar av att gå så långt när man har sådana smärtor?
Tja, jag dör hellre på en gångbana än på ett sjukhus för där är man bara i vägen och stör.

Smärtan började avta efter 3 veckor. Till sist var jag så trött på att gnälla om det att jag höll käft och låtsades att allt var ok.

Nu när det gått ett längre tag, jag erkänner att jag inte minns när jag opades så mkt har det varit, så upptäckte jag att jag kan äta!!!!!

Tidigare stod jag på maxdosen med Omeprazol. Läkarna brukade höja ögonbrynen över att jag fortfarande hade besvär av magkatarr med den dosen.
Dessutom tog jag Gaviscon ett tag dagligen och då uppemot 200-300ml. Enligt 1177 var det ofarligt vilket jag fick veta av en läkare att det INTE var!
Det kan skada njurarna. Tack 1177 för att ni känns så kunniga.

Jag tuggade Galieve hela tiden. Hade det på recept till och med.

Nu kan jag äta kryddad mat. Ketchup, senap, lök, rå purjolök och APELSIN!!!!

Har inte vågat äta ett rått äpple än, jag planerar fortfarande vad jag äter efter om jag är ensam med sonen.
Korv med bröd = ambulans, så ja, jag är försiktigt ändå och fortfarande lite rädd men det släpper mer och mer!

För ca en månad sen så tog mina Omeprazol slut, hade glömt å hämta ut.  Så jag fick gå utan några dagar. Helt plötsligt upptäcker jag att jag inte har några besvär längre!!

En vän till mig säger att man kan bli jättedålig om mans lutar tvärt med dem men ja, gjort är gjort och numera tar jag INGA Omeprazol!!!

Fattar ni!!!

Magkatarr? Jo, jag har känslig mage men allt har berott på tarmvredet. Och nu när jag tittar bakåt började allt 6 månader efter min GBP-op.

Nu har de sytt slitsarna.

Jag var med i en undersökning där man blev lottad. Jag blev lottad att inte få mina slitsar sydda.
Numera syr man alltid dem (någon kan möjligen limma har jag hört)

Så mig ska man tacka om man fått sina slitsar sydda ;)

Men resan har lärt mig massor!

Nu har jag kommit ut på andra sidan på riktigt. Jag mår bättre psykiskt och fysiskt. Det är ROLIGT att laga mat igen!




Det var länge sen jag sa att jag aldrig mått bättre. Nu mår jag bättre än så. Kan livet bara få vara så här så är jag helt nöjd.


Det är ju några månader sen vi fick veta ang. Js höft.
Sen dess har vi dunkat i botten eller väggen, ganska rejält.

Vi hamnade i total kris.

Nu har vi rest oss.

Vi kämpar inte längre. Att kämpa tar energi.

Vi bara är och lever med hans smärtor och automatiskt väljer att göra saker som funkar för honom.

Vi ömkar honom inte. Det är inte synd om honom. Det är jävligt orättvist men livet är sådant.
Han ska inte stanna där nere och bli tyckt synd om.
Han ska få samma chans som alla att göra vad han vill och få tro på sig själv.

Jag märker ganska väl hur en del tycker synd om, ömkar osv.
Ja, det är orättvist men när är något i livet rättvist?


Han kommer inte dö.

Han är en så underbar onge. Full av glädje och liv!
Det finns inte mycket som gör han nere.

Hans utvecklingsbedömning som gjordes för en månad sen visade att han är ikapp med utveckling och språk (Juni-2012   14-mån språk) är han ikapp med!!! Han är till och med FÖRE sin ålder i ordförrådet.

Det ni!! Egentligen inte viktigt men det är så jäkla underbart att höra att det gick vägen! Allt slit! Allt vi la ner i tid och energi betalade sig och vi har en ännu gladare kille <3

Vi har så många områden vi jobbar med så att göra framsteg boostar som fasen =)


Vi har även varit igenom en större kris i förhållandet.
Men vi red ut stormen och står nu ännu starkare.

5 år tillsammans. 1 år förlovade. 4 år sedan vi kom hem från Neo och blev en riktig familj – Det har hänt sedan sist familjemässigt.

Förutom att vi fått två katter till. Två Norska skogskatter. Omplaceringskatter från Norrland.
Ägaren har råkat ut för en rejält tragedi/trauma/sjukdom så det fick bli så här.
Dessvärre smet en av dem ut för en månad sen och ja, jag mår skit över detta.
Att hittat henne bara sådär där vi bor känns tröstlöst.

Jag har fått hjälpt av två medier. Jag hoppas nu att den sista har lite fel så hon inte gått så långt.

Vi har satt en hittelön på 2000:- på den som hittar henne eller lämnar sådana upplysningar att hon fångas in.

Till jul kan det kännas trevligt med extra i plånboken så att kolla extra kan vara värt det.
Ja, många tänker pengar när det kommer till katter.

Och jag skulle helt seriöst betala MER om det bara innebar att hon kom hem till oss igen.

Missade givetvis inlämningstiden till lokaltidningen så efterlysningen får vänta en vecka till.

Det är så mycket nu så huvudet står still och jag gjorde denna tabben att tro att det var onsdagar deadlinen va L

Sunna då.. Tja.. Skendräktig och fruktansvärt JOBBIG!!!
Var hos veterinären för att kolla henne lite, något vi kom överens om just in case men hon var helt okej.
Jag har aldrig varit med om detta innan men nu vet jag hur detta funkar……

Och ja, det är jobbigast för henne men vi kan inte göra något nu åt det.

Glenn då, tja.. Han går mest runt å är stencool. Han har inte bråttom i livet *s*


Styrkarkatten Aisha som jag hoppas jag berättat om, ja hon blev beslagtagen och infångad.
Det hängde på en skör skör tråd där ett tag MEN hon bor nu på en bondgård och DET gör mig SÅ lycklig!
3 års kyla och sökande efter skydd är slut.

Jag fixade det! Jag lyckades få en myndighet att lyssna!
2 r med försök att få hjälp med en fälla hos kommunerna runt och dä fick jag nada hjälp.. Ja.. Konstigt att det finns folk som skiter i hemlösa katter när man möts av motstånd överallt.

MEN, länsstyrelsens är den rätta vägen att gå! =)


Och mitt i allt är det snart jul.

Min och S och Js första jul tillsammans bara vi tre. Spännande och vi har komponerat ihop ett eget julbord med mat som vi tycker om *s*

Nu jobbar iofs S på julaftonseftermiddagen när Kalle är och sen natten men vi pusslar in tomten där emellan *ler*


Det blir en sagolik jul tillsammans med min underbara familj <3


Sliskigt va? *s* Isch, var är undertonen av bitterhet?

Delvis borta.
Första mediumet som hjälpte mig med katten som nu är borta verkade det hon såg ganska fort och frågade om jag ville använda resten av tiden till mig.
Det gjorde jag.

Jag grät och skrattade och tog till mig det hon sa.
Hon nådde mig. Och nu försöker jag lyssna på det hon sa. Det som sagts så många gånger men utan att de personerna egentlige menat det på allvar.
De har inte sett mig på riktigt. Men det gjorde hon. Hon berättade saker som gör att jag veta att hon inte var fejk.

Men oavsett vad man tror eller inte så kvittar det, om man mår bra och det inte skadar någon, varför då inte låta det påverka dig på ett positivt sätt?


Jag om någon vet hur det är att hela tiden behöva slå sig fram och kämpa. Men det går att må bra ändå många många stunder.
Att bara ge upp kämpandet och njuta här och nu mår jag bar av.

Jag har också avslutat några relationer till vänner, eller som jag trodde var vänner.
Och jag har dragit mig undan från andra reaktioner. Det har inte uppmärksammats så jag insåg att de inte betyder så mycket. Ge och ta. Inte bara ge eller ta.
Kanske inte alltid rättvist givande och tagande men viljan ska iaf finnas.

Så jag försöker sluta ödsla energi på sådant som bara gör att jag grubblar, mår dåligt och försöker duga.

Det kvittar vad jag gör om mig till, duger jag inte såhär lär jag aldrig göra det.

Jag är så jävla bra om man klickar med mig. Gör man inte det så tja, då är det så =)


Ja, nu ska jag avsluta detta röriga och långa inlägget *s*


Kram på er och mer kärlek till r <3

4 möten idag.. 1 vart inställt pga. sjukdom vilket jag inte fick veta förrän jag kom dit en timme innan då första mötet är på samma ställe.
Det gör inget men ja, jag gillar att ha kontroll.

Innan vi for på första mötet så dammsög jag av och moppade snabbt. S fixade runt med lite annat. SÅ skönt att komma hem ikväll och här är städat!

Är förvånad över att energin höll MEN jag hade ledigt igår och laddade batterierna!
Var hos en väninna först med Sunna och fikade lite. Lite miljöträning inbakat.
Sen åkte jag och Sunna in till byn för att hämta ut ett paket och där gick vi en runda.

Sen hem och packa väskan inför hundkursen.


Jag var trött igår när jag kom hem närmare tio på kvällen MEN jag var härligt trött. Inte dränerad på energi som annars.

Vårat möte idag var givande. Vi kom fram till att det är dags att kapa i kontakterna NU annars överlever inte vi. Vi har över 11 mottagningar och resurser som J är involverad i.

Nu ska vi iväg strax på ett möte till som förhoppningsvis ger något. Sen hem och vända i stort sett för det är föräldramöte ikväll vi 18.

Vi har aldrig kunnat vara med så det blir premiär! J hämtas av avlastfamiljen idag och de har honom fram tills ikväll. Är glad för det nu när vi inte har någon annan.

Imorn ska jag till sjukhuset i stan. Ett inför-möte som jag hoppas blir bra och att de lyssnar så allt går bra nästa vecka.

Just den biten har jag inte orkat ta upp med någon. Inte S, inga vänner och ingen.. Det är bara avlast som vet eftersom de ska ha J. Alex som ska ha Sunna vet inget heller.
Det blir bäst så.

Jag vill klara detta själv. Eller? Eller vill jag bara att någon ska se mig? Märka nån gång det jag inte säger?

Ja, jag känner mig bortglömd faktiskt. Folk frågar hur jag mår. Jag svarar. Vänner frågar och jag är nog ärlig.

När jag blir ensam med mina tankar kommer den innersta sanningen fram. Jag är en människa av många lager.

Jag undrar om någon någonsin tagit sig ända in. Men varför skulle de?


Jag är en osäker och rädd människa. Livrädd för att göra fel. Verka dum.

Jag är en människa som nedvärderar mig själv.

Men innerst inne VET jag att jag inte är allt det där. Jag vet bara inte hur jag ska våga utan att bli skrytsam och odräglig eller dra på mig otur!


För.. När det väl gäller så fixar jag det. Jag får som jag vill. Saker sker och det blir bra. Jag är envis och att ge upp finns inte i mitt vokabulär.
När jag blir sjuk vilar jag sällan. Jag kör på fullfart.
Jag tänker mycket och jag frågar OCH ifrågasätter. Saker och ting kan nästan alltid förbättras. Jag ser möjligheter och trots att jag kan VERKA negativ är jag en av de mest positiva människorna som finns. Om du bara skrapar lite på ytan och läser mig rätt.

Men varför vågar jag inte? Varför väntar jag alltid på att andra ska lyfta fram mig så jag ska duga?
Det gör ju ingen, eller väldigt sällan. Jag får i stort sett ingen cred för det jag gör. För det jag fixar.


Så varför ska jag då berätta?
Jag är livrädd. Verkligen skräckslagen för andra gånger har det inte gått så bra.

MEN. Om jag inte nämner det. Inte pratar om det så finns det inte. Säger man ett ord så drar man automastiskt på sig just det man uttrycker.

Det kommer gå bra och gör det inte det så tja. Vem blev lyckligare av att oroa sig innan?

Inte min familj iaf. S och J <3

Börjar inse hur det är fatt med mig och försöker nu lära mig på nytt hur man lever.
Går la sådär men jag har faktiskt hjälp av Sunna i detta. Hon är en spegel av mig i många lägen.

Efter att J hämtats av sin avlastfamilj så drog jag och Sunna till apoteket i byn för att hämta ut en salva jag fick utskriven i fredags hos läkaren. Så klart hade de inte just den hemma.  
Jag frågade om hon trodde att det andra apoteket i grannbyn hade den hemma så hon erbjöd sig att inga. Blev förvånad måste jags äga eftersom allt sånt brukar vara omöjligt.
Å andra sidan förklarade jag mitt problem och hon förstod.

De hade iaf 2 tuber kvar så de la undan en till mig. Jag for dit och smsade en mycket god vän, SL, på vägen. Hon var hemma några timmar så jag kunde kika förbi på vägen hem.

När jag väl kom till det apoteket så var det ju halva byn som stod i kö kändes det som. Men det tog bara 20 minuter =)

Meningen var att jag och Sunna skulle gå en runda inne i vår by men det sket ju sig.

Vi drog till SL ist och Sunna visade för första gången vad hon går för.

Vi har inte tränat supermycket enligt min mening men ändå kunde jag ha henne lös från parkeringen och till SLs radhuslänga.

Där var både massor av nya dofter OCH en hund som satt i en lägenhet och skällde.

Sunna sket i hunden men nosade runt lite vilket var okej eftersom jag ville att hon skulle kissa.
Nu när hon stått på kortison så dricker hon väldigt mycket och kan då inte hålla sig.

Imorse upptäckte jag att hon satt sig på två ställen i Js sovrum. Som tur var på de små mattorna.
Då hade det gått kanske 5 timmar sen hon var ute sist eftersom jag la mig sent.

Hon skämdes otroligt mycket så hon gick å la sig undangömt och hela hon visade att hon visste att det var fel.
MEN. Sjuka djur kan inte svara för vad de gör. Jag har försökt att visa att det är okej genom att inte fästa någon vikt vid det.

Just nu är det lite svårt att läsa av Sunna. Hon är dämpad och lugn och sådan brukar hon inte vara riktigt. Men så länge hon mår bra igen är jag nöjd.

När vi kom in till SL så nosade Sunna runt så klart och det fick hon. Altandörren var öppen men Sunna gick inte i närheten av den.
Jag lär selen vara på just in case, detta är första gången vi gör något sånt här. Hon har aldrig tidigare träffat SL eller varit i hennes lägenhet.

Sunna har en tendens att ha svårt att varva ner och lägga sig men jag sa åt henen att ligga och sen låg och ner och vilade, eller iaf i det närmaste.
Jag begär inte allt förrän JAG vet hur jag ska göra för att vi ska nå dit men detta kändes som en bra början.

Efter några timmar kom SLs son T <3 Han är en så underbart go och mysig kille så självklart passade jag på att kramas lite! (Och ja, i mitt förhållande är sådant tillåtet. Det finns inga gränser om man är ärlig så det så!)

Jag sa åt Sunna att sitta i köket och det gjorde hon.
Det kom alltså in två HELT främmande personer i rummet och hon hoppade inte fram utan tittade på mig.

Det är så JAG vill ha det. Jag vill kunna veta att det jag ber henen om gör hon när det väl gäller.

Och hon grejade det. Hon fick gå fram först när jag sagt varsågod.
Hon fastnade direkt för T och ville gärna följa med och kika vad han gjorde *s*

Det första T säger när han kommer in i köket är ”Men GUD vad smal du blivit. Jag känner knappt igen dig! Vad snygg du är”

*s*
Ja, han har alltså inte sett mig sen strax efter operationen eller om det var före?

DET var så jäkla härligt! Nu har jag ju gått upp en del men bara några kilo, typ 3.
Med tanke på att jag varit sjuk igen har jag haft svårt att träna och röra på mig och kosten ja.. Där finns mycket att önska. Färre mackor och mer regelbundet.

Dock är det svårt när vi är iväg på möten 5 mil bort. Ska jag hala fram fil eller gröt liksom?

Ja ni fattar. MEN så länge jags tår still här är jag rätt okej med det.
Blir jag av med tarmvredshelvetet så tror jag den där skräcken som sitter i ryggraden försvinner.

Så fort jag slappnar av och försöker leva normalt så PANG – tarmvred!


Efter att vi kramats hejdå med alla så tog jag och Sunna en sväng upp i skogen där SL bor.
Grejen är att jag bott där också innan men vår hyresvärd tog livet av sig och det blev exekutiv auktion. Eftersom vi tidvis inte hade vatten och på vintern frös det totalt samt en hel del andra problem valde vi att flytta.

Det är verkligen vemodigt att gå förbi mitt gamla hus. Såå många minnen. Så mycket har hänt. Det var i det huset hela mitt liv förändrades för evigt - Jag fick ett barn, och inte bara det, för tidigt.
Jag började min rea mot vuxenheten där. Jag tror ingen är mamma från första dagen. Man blir det allt eftersom mer och mer.
Klart man är mamma när man får barn men om jag tittar tillbaka så är jag mer mamma nu på något vis.

Men det är hur som ändå en klump i magen. Jag saknar dock inte huset så utan området, en del underbara grannar..

Och jag saknar min älskade SL <3

Hon är för övrigt Js enda Gudmor =)

SL är en människa som det är lätt att älska! Hon gör så roliga saker för privat är hon tankspridd så det förslår *s*
Ibland när vi var ute och handlade förr så körde hon sin manuella bil. Eftersom hon kör en automat på jobbet så glömmer hon dra handbromsen så det är inte en gång jag fått stå och hålla bilen som velat rulla lite, tills hon fått dragit handbromsen *s*

En gång vart hon inlåst i en antikvitetsbutik på sin lunchrast när innehavaren tog lunchrast. Där stod hon med väntande kunder *s*

Hon är underbar!


Iaf.. Jag lät Sunna vara lös. Lite spänd var jag först men nej. Tänk att allt går bra! Och det gjorde det. Jag visualiserade allt.

Vi gick förbi en skällande obalanserad hund som stod i en trädgård, den störde iofs Sunna lite men sen sket hon i den.

Hon funkar verkligen SÅ jäkla bra! Visst har vi massor kvar att jobba på med lydnadsdelen men detta sporrar så otroligt!!

10 minuter efter att jag kommit hem så kom avlastfamiljen tillbaka med J som hade badat med dem och ätit på restaurang.

Som på förmiddagen när de hämtade J så satte jag Sunna eftersom pappan i familjen är allergisk, och Sunna fann sig fint i det båda gångerna!


Jag är så jäkla stolt över min hund!!!

Det som hände i måndags har nog färgat mig lite. Jag förstår nu vilken enorm betydelse Sunna har för mig och hur BRA jag mår av henne.

Ad astra

Tiden går och vi försöker hinna med.
Fick ju till sist antibiotika och jag repar mig sakta sakta. Men jag kan iaf stå på benen. Dock har jag blivit så otroligt trött. Sover 6-7 timmar per natt i sträck. Men jag är glad för det, innan vaknade jag 2-3 gånger per natt och var tvungen att gå upp och jag sov 4-5 timmar i snitt per natt.

Jag och S är på en massa olika möten. Håller knappt reda på dem men vi kämpar på.


I måndags var jag och Sunna på hundklubben där vi går på allmänlydnad. Hade med mig en vän dit och hon fick se oss och vår framtida konsultation kommer bli ännu mer givande =)

Vid halv åtta satte jag Sunna i bilen för att gå in och fika och lyssna på instruktören som går igenom något varje gång.
När jag kom ut vid åtta så tyckte jag hon såg konstig ut i ansiktet först men ni vet – skuggor kan förvilla.
Tlls jag öppnade burdörren!!!!!!!!!!!!

Jag har en Labrador. Det jag fick se liknade mest en Shar Pei.

Fruktansvärt!

Hon hade fått något bett, en jordgeting har vi gissat oss till senare, och svullnat upp i HELA ansiktet!. Hon kunde knappt öppna ögonen.

Jag som är vad vid akuta situationer grejade inte detta. Jag fick panik och ropade att någon skulle hjälpa mig. Instruktören kom och jag ringde veterinären och försökte få fram nåt vettigt. Hon frågade hur Sunna verkade och jag beskrev det som nära döden.

Då fick instruktören ta över telefonen och jag hörde henne säga att Sunna mådde ganska bra (tror det var något sådant, iaf inte de ord jag ville skrika) men då fick jag ropat att hon var apatisk!!!!

Jag fick ropat på några at säga till vännen att komma ut och det gjorde hon och jag bad henne ringa S så han skulle förberedde sin chef för att han inte kunde börja jobbet i tid.

Typiskt mig liksom. Först någon sorts sjukvårdande instans och sen S jobb.

Instruktören sa sedan hon lagt på med veterinären att vi skulle åka dit så skulle veterinären möta upp oss.

Vännen hade gått in igen för att käka upp sin macka hon köpt (hon är vegetarian och jag hade bara gjort leverpastejmackor mitt nöt!) så jag ropade på några att säga till henne å komma ut.

Sen for vi i ilfart till veterinären.

Väl där hade hon inte kommit!!!!

Men lyckligtvis fanns där en annan veterinär som jobbar där i 3 veckor och som bor ovanför kliniken så hon hörde oss och öppnade och gjorde en första koll på Sunna.
Tyvärr hade hon inte hunnit få koderna till medicinskåpet så vi fick vänta in den andra veterinären.

Den första veterinären, hon som öppnade, vaccinerade Sunna och Glenn veckan innan så hon mindes oss <3

Efter kanske 10 minuter om ens det kom veterinär nummer två och kollade Sunna och sen fick hon en kortisonspruta.

Sen fick vi åka hem.
Jäkligt läskigt var det men vännen som var med var sååå coollugn *tack*

Som sagt, jag är den som grejar sånt här skitbra annars men detta var såå oväntat.

Hade vi behövt åka in till djursjukhus hade vi behövt åka ca 10 mil enkel väg eftersom det som ligger 5 mil bort bara har öppet för bokade tider till 22.00
Kliniken vi var på har inte djur över natten.

Men nu slapp vi åka in!

Dagen efter skulle jag ringa veterinär nummer 2 på morgonen och det gjorde jag. Svullnaden hade inte lagt sig så mycket som man hoppats på så vi åkte tillbaka för en extra koll.
Hon blev genomkollad lite lätt och sen fick vi kortisontabletter med oss hem som hon ska ta några dagar.

Jag märker så tydligt att Sunna inte mår jättebra. Hon är trött och andningen ansträngd. Hon dricker otroligt mycket och kissar därefter så vi får gå ut med henne varannan timme cirka.

Och imorse märkte jag att hon blivit hård i magen :/ Jag ringde veterinären igen och fick prata med veterinär nummer ett *s* såklart mindes hon oss <3
Jag fick tips om lactulose!

Trodde jag hade min flaska kvar i kylen från min GBP då man kunde behöva sånt. Dock tog jag det bara en gång och då fulldos och DET gav effekt *s’

Det blev en vända till byn och apoteket. Hann smita om bokhandeln för att leta efter register till min C5-pärm men de hade inga. Lyckades också storma frisören som har mitt vax!! Fick tag i det snorbilligt!

Sen hem och portionera ut maten i burkar för de 3,5 närmaste dagarna. Jag har färskfoder till Sunna från Nordic och det är så bra! Aldrig nåt problem med att hon inte äter eller mår dåligt som hon gjorde av torrfodret.

Lactulosen blandade jag i lite mat och den åt hon utan problem =)

Svullnaden har nästan lagt sig och jag hoppas hon piggar på sig snart. Dels för att jag vill gå på hundkursen som är på måndag redan men mest för att jag vill ha tillbaka min glada hund!

Vi fick också förhållningsorder ang Sunna – Inga långa promenader. Då sprids giftet i kroppen om hon arbetar. Så bara ut och göra sina behov å sen in igen.

MEN jag klagar absolut inte!! Jag är glad att det inte var nåt annat som bet henne så hon hade dött.

Insåg hur mycket jag älskar den där hunden. Hon har lirkat sig in i mitt hjärta och det med besked <3




Dramatik alltid men om jag nån gång skriver en bok så kommer jag bli rik för vem vill inte läsa om alla mina eskapader och den enorma otur som förföljer mig och min familj.


Just nu är det bara Glenn som är frisk *PEPPAR PEPPAR*

Känner mig fast mellan två hötappar.

Eftersom min remiss till operation av tarmvredet har gått upp i rök tyckte jag det var smart att be om mer spasmofen. Fick bara 5 sist eftersom de är beroendeframkallande och läkaren tror att jag är en som överdoserar och knarkar, pga. av en annan händelse gällande Panodil som vi kan ta senare.

Ringer VCT som skrev ut dem. Läkaren sa ordagrant då att hans jobb var att ”hålla mig vid liv fram till operationen”

Sköterskan ringde tillbaka och pratade in på telesvararen eftersom jag inte hanns vara,

De skriver INTE ut något utan det får kirurgen göra och den läkaren som skjutit upp min operation.

SKJUTIT UPP??

Vänta nu.. Hur fan blev det så här?? Var jag inte viktigt längre eftersom jag  skitit i att åka in fler gånger till akuten då det ändå tar 4 timmar och de inte hittar fel iaf? Inte ens ett tarmvred TROTS 2 gånger med röntgen!

Jag hoppas att de fattat allt fel.

Ringde sen kirurgen och jag hade blivit uppsatt på en telefontid den 16onde, alltså typ nästa vecka?

Helt okej men jag bad om recept på spasmofen. Att kunna ta dem i väntan på ambulans åtminstone är ganska skönt. Det tar nämligen ca 3-4 timmar innan jag är inne på akuten pga av andra omständigheter som jag inte alls har med att göra. *suck*

Får se om jag vågar skriva om detta senare. Lite rädd att bli dömd och/eller min familj skadad på något sätt.


Hon i telefon skulle iaf se vad hon kunde göra.



Igår ”tjatade” en vän till mig om jag borde gå till VCT nu och få medicin för jag lät jäkligt illa i luftrören och jo, jag håller med.
Men orka!

Ringde iaf om en tid. 40 min efter att de skulle ringt upp ringer de.
Älskar deras uträkning av när de ska ringa, det är inte deras fel givetvis men ändå frustrerande.

Hon ville först ge mig en tid distriktssköterskan men jag frågade om hon skrev ut penicillin och det gjorde hon ju inte.
Efter en del suckande fick jag en tid 15.20 trots att läkaren var överbokad.

Nu hoppas jag att han ger mig penicillin. Det är det enda som kan vända detta. Har ju gått och mått risigt i flera veckor. Närmare 3 tror jag men inte velat bry mig.
Men nu så..

Det enda jag undrar är om det blir ensidig eller dubbelsidig lunginflammation om jag fortsätter gå så här.

Och nu har jag dessutom så förbaskats ont i ena mandeln så jag knappt kan svälja.

Javisst tänker ni, men det läker ut.

Och jo, det gör det säkert på er. Jag som redan har ett försvagat immunförsvar och fick sämre efter mig GBP får all skit som finns.

Varför jag inte ligger ner och vilar? Tja, vem ska ta hand om mitt barn som är krassligt och hemma från dagis?

Och det finns ingen som kan rycka in och avlasta. Idag har vi dock turen att Js avlast kommer och hämtar honom ett par timmar men då ska jag ju sitta på vårdcentralen ist och det blir ingen direkt vila.
Dessutom måste jag fara dit och hämta meds nu till J. Hans airomir är nästan slut.

Och mitt i allt MÅSTE jag bli frisk till på måndag då det är hundkurs igen och det finns inte en chans att jag missar den. Om jag så ska krypa dit! Det är liksom det roligaste jag har att göra utanför mitt hem.


Kanske gnäller lite mycket men ibland blir det mig övermäktigt.

Bar att ta nya tag och hoppas på det bästa =)

Idag skulle jag inte gått upp…

Ringe om min operation igår men fick veta att telefontiden var 8-9 men jag fick ett telefonnummer till operationsplaneraren på övre gastro.
Givetvis ringde jag idag men fick veta att det var fel jag kommit till.

Sen hittade hon ingen remiss öht.

Hon hittade inte ens att jag träffat en läkare. De kunde se att jag inte kommit till ett besök, eller ja flera.
Grejen är att jag hade tid till kirurgen den 5 maj. Men DE avbokade och jag fick en ny tid 27 maj.

Då träffade jag en kirurg som kollade mina plåtar som tagits vid 2 tillfällen nere på akuten, där de inte hittat några fel på mig och skickat hem mig.

Kirurgen såg att det ”var en virvel” bland mina tarmar och att de skulle operera mig så jag slapp denna skiten.

Jag har alltså tarmvred som de misstänker är kroniskt.

Jag undviker en jävla massa i matväg och går runt med en ständig skräck för att det ska komma tillbaka.
Jag åker inte in till akuten igen för där gör dom inget. Då kan jag liga gärna ligga hemma och kasta upp saliv. Jag kan nämligen inte spy men det kommer pyttelite slem av de våldsamma torra uppkastningarna jag får när jag har tarmvredet.

En gång fick jag åka ambulans från djurparken.


Iaf.
Det finns inget alls på mig. Jag har väntat i över 3 månader helt i jävla onödan!

Men nu skulle jag få en telefontid till läkaren.
När?
Ja, de skickar kallelse. Jag bad om en snabb tid men jo, jag skulle få första lediga.

Jag skiter i att de har mkt å göra. Gör man så jävla fel rättar man till det PRONTO!!

Dessutom var hon jävligt otrevlig.


Jag frågade om de uteblivna besöken eftersom det på henne lät som flera.

Jag är en människa som är ytterst noga med tider och möten. Kan man inte komma så avbokar man.

Det händer att jag missar men det är så ytterst sällan att det inte ens är värt att nämna.

Jag fick iaf svaret att hon inte var så bra på detta bokningssystemet och jag frågade självklart hur hon då kunde få fram att jag missat så många besök.
Då gick hon till en kollega och jag  hörde hur denne läste högt ur journalen.

Det handlade inte alls om att jag skitit i att komma dit. Det handlade om att jag ringt och inte velat träffa en ssk på min 2årskontroll efter min GBP eftersom hon inte kunde göra så mkt åt mina magsmärtor som jag då inte exakt visste vad de berodde på.

Alltså har jag inte missat något besök.

Det är för mig skillnad på att MISSA och att AVBOKA/OMBOKA.


Jag sa iaf åt henne att hon inte behöver anklaga mig för att ha skitit i att komma på deras tider men sååå var det ju absolut inte helt plötsligt.
Jag avslutade samtalet med att be henne inte vara så otrevlig och sa hejdå.



Så nu får jag vänta igen.



Sen ringer socialtjänsten. Dagens andra jävla skitsamtal!

Eftersom vi inte har någon enda person i vårat liv som kan ta J så har vi ansökt om en avlastningsfamilj. Mormor har ju nu flyttat 50 mil bort och innan det bodde hon en timme bort men hade svårt att finnas när vi behövde det akut.
Min syster prioriterar jobb, något jag märkt tydligt när vi i vår familj brakade samman fullständigt vid två tillfällen. Vi tog oss igenom det men vi är märkta för livet.
Såren efter sveken är djupa. Men jag lärde mig att man inte kan förlita sig på någon hur mkt de än säger att de älskar en eller ens barn.

Märk väl att det inte handlar om att vi velat gå på bio eller bara slappa utan fullständiga katastrofer där en av oss blivit inlagda pga bieffekter efter operation samtidigt som den andre föräldern totalt gått i däck ensam med ett barn hemma.

Vi överlevde men som sagt, min tillit till andra är inte stor. Ensam är starkast.


Iaf så var det över  2,5 år sedan vi ansökte om avlastfamilj.

De har 4 månader på sig att utreda och vi fick beviljat en.

Det skulle komma att ta 2 år innan vi fick en.

Vet inte om jag nämnt detta innan men vi träffade först en familj men de avböjde. Dåvarande handläggaren trodde det berodde på Js laktoskänslighet.

Andra var en äldre men som avböjde pga för dåligt betalt.


Tredje är den vi har nu som de erbjöd oss och ja, vi tog vad vi fick.
Dock har det alltid funnits med att de beslutande timmarna skall utökas efter hand. Något som familjen inte kan tillmötesgå pga arbete.

Och där står vi.

Inga regelbundna avlastningstilfällen. Ingen flexibilitet att tala på i stort sett.

Jag vet att de gör så gott de kan och verkligen tycker så mycket om J men vi behöver mer.


Vi hade först en handläggare som utredde oss, en underbar människa vid namn Pia.
Sen bytte hon tjänst TYVÄRR och vi fick en som var gravid.

Det kan ju vem som helst räkna ut att vi skulle behöva en ny efter henne..  Och jodå, vi fick en ny.

Och nu har hon OCKSÅ slutat så vi har ytterligare en ny. Henne har vi inte träffat än.

Men det var hon som ringde idag.

Vi var tvungna att avboka mötet igår med dem. Sånt händer och inte mkt att göra åt, jag behövde vila mig lite eftersom jag har en jäkla elak förkylning. Tyvärr finns ingen tid att vila.


Men jag tog upp detta med en annan familj men nej, det låg inte på hennes bord.

Det ligger på en annan handläggare – CS, som egentligen är avlastningsfamiljens handläggare och deras kontakt.

Jag sa till henne att jag då förväntade mig att hon tog upp detta men då fick jag höra att hon inte var säker på att hon skulle hinna..
Tacka FAN för det när hon har semester i stort sett varje torsdag och fredag.

Jag förklarade lugn och sakligt att det inte är mitt problem.

Att det inte ska behövas en anmälan för att det ska ske saker.

Den stad som vi bor närmast har haft ute annonser i vår gratistidning där de eftersöker familjer.
Vår kommun har inte haft det trots att de vetat hur läget är med avlastningsfamiljer.


Så ja, jag läxade upp henne rejält. Lugnt och sakligt som sagt. Jag förklarade vad jag förväntade mig och nu vill jag se resultat.


Önskar bara jag visset vart fan man anmäler en kommun för det kan aldrig vara okej att låta en familj sitta och vänta på hjälp i TVÅ ÅR!!



Nu ska vi iväg på möte jag och S. J är på dagis några timmar med en bula i huvudet efter att hunden råkat vifta till honom med svansen så han tappade balansen.
Han ville dock ändå gå till dagis så det fick han <3


Vill poängtera att det inte är fel på vår nuvarande avlastfamilj, det är vi som behöver mer regelbundna tider.


*puh*

Det var en skön urladdning att få skriva av sig ;)

Ciao!

Mitt rökstopp gick sådär.

Jag ringde dem dagen efter, i torsdags, och de skulle ändå ut på en tur och kom hem till oss.

Jag fick 2 behandlingar extra och S en.

S har klarat sig så här långt! Han är skitduktig om än fruktansvärt tjurig!

Jag däremot.. Jag var inte beredd på den psykiska reaktionen jag fick av att inte röka.
Jag kände inget röksug men jag fick sådan ångest att det till sist inte gick.

Men jag kommer försöka igen. Och då är jag bättre rustad!

Jag känner mig så misslyckad men samtidigt får jag väga in vad jag gått igenom det sista. Det har varit möten till förbannelse, telefonsamtal och inte minst Js höft som oroat så jag nästan gått i bitar.

Undanflykter kan tyckas. Men man ska inte överväga att avsluta sitt liv.
Men nästa gång! Då vet jag. Och förhoppningsvis är S rökfri och kan stötta mig ist för att vi ska gå härhemma och saker flyger för vi är så på gränsen.

Man får räkna in att S även han genomgår samma med J.


Jag har dock dragit ner på cigaretterna. Och jag går ut och fryser rejält.


Vi har dessutom lyckats dragit på mig en förkylning jag och J. Han äter knappt och bara ligger på soffan.
Eller ja, han gjorde det igår fram tills han fick Ipren. Då blev det fart så vi la oss inte förrän 1 nånting.

Vi var ju hos läkaren igår, en överläkare från Göteborg och vi fick verkligen hjälp med information om Perthes och remisser och intyg. Tänk om vi fått denna info när vi fick veta! Då hade det inte blivit så illa..

Måndag ringer jag iaf sjukgymnasten för att få en tid längre fram när jag beräknar at vi blivit friska och hon skrev även ett vabintyg.
Tyvärr skrev hon inte det så långt fram i tiden men förra månaden och denna kan vi vabba.

Vi har ju använt upp våra dagar iom Js astma och krupp och när detta med höften kom så tog dagarna slut.

Försäkringskassans regler är ett virrvarr! Som att man har ork, tid och möjlighet att förstå när man sitter där och ska fylla i. Så förra månadens utbetalning släpar fortfarande men nu är en del papper inskickade så jag hoppas de handlägger det lika snabbt som annars för DÄR funkar FK så himla bra för oss.
Man anmäler och inom en vecka har man pengarna. Så guldstjärna till dem som förstår hur det ligger till och att det inte handlar om enstaka veckor.

Annars händer inte särskilt mycket. Livet lunkar på och Sunna och jag klickar bättre och bättre. Hon verkar tycka att jag är roligare och hon vill lyssna bättre.
Dock har hon gått in i löp, eller är på väg. Hon har blött lite lite. Köpte tikskydd i tisdags men det passar ganska illa :/ Dock städar hon bättre efter sig denna gången.

Japp, idag åkte vi ner till Växjö- Alvesta någonstans. Lönashult var postadressen.

Kommer inte beskriva vad som skedde för det orkar jag inte.

Jag är helt slut. Dels så var det ju närmare 3 timmar dit med stopp för rastning av fina Sunna som vi tog med. Och J behövde sträcka på benen.

Sunna har skött sig så otroligt bra idag så jag vette katten om det är rätt hund jag fick med mig hem i måndags från Allmänlydnadskursen *s*

Jag gick iaf in ca 11.00 Kom ut ca 2 timmar senare. Vi samtalde lite om allt möjligt innan.

De regler som finns, om man vill försöka uppnå bäst resultat, är:

12 timmar utan kaffe, te, Cola eller alkohol.

Just nu tror jag S klättrar på väggarna.


Sen bör man dricka 2 liter vätska per dag för att rensa ur kroppen då det startar en reningsprocess.
Jag är extremt dålig på detta MEN jag har gett mig FAN på att det ska gå!



Direkt efter behandlingen var slut så kände jag nada röksug. Och då var det ändå över 2 timmar sen jag rökte.Jag kände att jag ville ut och röka (men jag var INTE röksugen, jag behövde sträcka på benen som alla andra behöver)

På vägen hem blev det jobbigt. 3 timmars bilresa hem med en smågrinig onge. Men jag sov en stund medan S körde. Jag körde ner så jag var ganska trött ändå.


Vi stannade på Max nånstans mitt emellan och där rök vi ihop. Eller jag blev ledsen och trött.
Som vanligt mitt fel eftersom jag så gärna vill ha en riktig familj.

Väl hemma så rök hemtelefonen.. Inget jag är stolt över MEN skit i det. Gjort är gjort och kan jag bara klara detta så kommer jag ha råd att köpa en ny varje månad. Ja ni fattar..


Det går i vågor hela tiden. Vanan är värst. Vad gör jag med tiden?

Att värma stekpannan tar en cigg.
Att värma kaffet klart är en halv cigg.


ALLT är ju för fasen beräknat i cigg!!!


När jag gick till bilen för att hämta något efter min behandling ville jag ha en cigg. För vanan. Transportsträcka!

Jag kommer parkera nära ingången till affären numera. Inga transportsträckor så jag behöver tänka.



Letade efter mina tuggummi innan i väskan dessutom!

Vad finner jag?!?!?!?  Jooo, 4 ciggaretter. Eftersom S hade en låg stund så knyckla jag ihop dem fort, hällde vatten i paketet och sen kasta jag ut dem i toan.

Här ska INTE finnas några cigg.

Vi gav ju dem vi var hos våra sista, vad vi iaf trodde var våra sista *s*

Nej.. Lägga liten som är ledig från dagis typ. De får ju inte ge alvedon där utan ett papper så i väntan på det får han vara hemma eftersom jag inte har möjlighet att åka bort och ge honom mitt på dagen *svär*


Just ja.. OM ni kommenterar och råkar känna mig eller någon i familjen, var snäll och använd inte våra namn. Initialerna räcker gott eftersom jag valt att vara så här anonym =)