Varför verkar så mycket gå ut på att se så smal ut som möjligt?

Kläder ska dölja valkar, framhäva ens bästa sidor osv. Och är man någon som inte följer strömmen så blir man uttittad för att man antingen visar hur stor/fet mage man har, vilka valkar man har på ryggen t.ex

Jag har för egen del otroligt svårt att acceptera min kropp. Den är inte som jag är van vid efter min GBP. Jag var fet innan, riktigt fet. Jag vägde 1246kg som mest. Sen gick jag ner 66kg genom min genväg med operationen.
Jag kan allt om att dölja och jag måste fortfarande göra det eftersom jag har mage som heter duga. Lite fett är kvar av förklarliga skäl, ja ni vet det där tarmvredet som gjorde att jag tidvis inte kunde motionera öht eller kunde äta riktigt, och sen försvinner ju inte överskottshuden av sig självt.
Jag har valkar på ryggen som jag inte trivs med alls.

Så jag försöker dölja så gott det går.

Men varför? Varför duger inte mina valkar och min fläskmage?

Jag tror egentligen inte SÅ många tittar och bryr sig av skäl såsom att de blir äcklade. Jag själv tittar på andra och beundrar deras mod att våga vara stolta över sin kropp genom att klä sig som de vill, eller jag förmodar ju detta fast det troligen är likadant för andra som för mig.

Min orsak börjar i andra klass.
Då började mobbingen. Då blev jag retad för kläderna.
Vi hade det inte sådär jättefett och vi hade inte råd att köpa nya kläder hela tiden. Vi barn fick kläder av våra kusiner bla en träningsjacka där det stod byns namn på där de kom ifrån. DET var helt fel tydligen.

I den åldern var jag en unge som hade en rosa väska med gulddetaljer på till skolan. Jag älskade den.
Men jag blev retad i skolbussen. Sen hade jag inte den mer.
Så var det med mycket. Jag brydde mig inte men nånstans lyckades de släcka mitt självförtroende och min självkänsla.
Man kan inte säga åt ett barn att inte bry sig som man kan göra med en vuxen. Å andra sidan sa ingen något Och jag sa inget heller.

Men den där träningsjackan i blått minns jag så väl.
Jag minns också att jag gick in till fröken och sa till men hon avvisade mig för hon hade inte tid och sen sa jag aldrig nåt mer igen.

Det eskalerade genom åren och tills sist fick jag så blåa armar att jag nu i vuxen ålder har mörkare hud där, jag gissar iaf att det är därför för det är bara där.
Min rygg gör ont ständigt mer eller mindre. För det tackar jag hoppsparkarna.

Jag skrattade alltid. Jag kanske till och med provocerade fram det? Men jag blev slagen i skolan oavsett. Och ingen såg. Ingen ingrep så det upphörde.

Och sen skreks det efter mig ”Fete-NN”
Jag får fortfarande ont i magen när jag ser ungdomsgäng. Ska de skrika efter mig? Att jag är fet?

Dom gör ju inte det men hela jag, min kropp och mitt sinne laddar för strid. Omedvetet.

Jag vet inte hur andra ser på mig för jag får ganska lite feedback så mina vanföreställningar styr.

Vissa dagar/veckor så skiter jag helt i det men sen kommer det smygande tillbaka.
Jag försöker sträcka på mig, man ser inte smalare ut av att vara en hösäck. Och jag försöker LE! Leenden gör folk glada oh man själv blir glad.

Men det är ju inte så enkelt egentligen. Jag vet faktiskt inte hur jag tar mig vidare.

MEN ett av mina mål i livet är att mitt barn ALDRIG ska få sin livsglädje fråntagen honom. Aldrig.

Mobbar ditt barn mitt barn? Tja, då lär vi sitta i många möten tills det helt upphör.

Mobbar MIT barn ditt, tja då tar jag tag i det. Det går åt båda hållen.

Jag är en sån där jävla jobbig mamma, jag protesterar, ifrågasätter och ställer krav och jag får igenom dem till 99% för jag har rätt argument och jag har egen erfarenhet om vad som kan ske om man inte vidtar vissa åtgärder.

Men överdriver jag inte nu när jag säger att man blir fråntagen sin livsglädje?

Nej. Jag ville dö som 7-8 åring. Vill livsglada barn dö?
Ber de till Gud att de vill dö?

Jag visste inte vad döden var antar jag men jag minns att jag bad om att slippa. Att bara få slippa allt.



Så min skeva självbild är så skev den kan bli.

Anledningen till att detta just nu poppar upp är att S chef har julfika på sitt sommarställe i helgen.
Chefen familj ska komma och hans fru och hans dotter skrämmer mig.
De är mycket smink, kläder och hår för deras del. Tragiskt på ett vis men jag känner mig så ful fast det roliga är att jag inte tycker någon av dem två är särskilt vackra men återigen tillbaka till grunden – jag är alltid sämst oavsett.

Fast egentligen handlar det nog mer om att de inte är så socialt kompetenta och kan samtala och föra sig i ett sammanhang där man inte kanske känner alla så väl men ändå har det trevligt.

Så är det nog. Jag klarar inte tysta människor. Det är så tråkiga. Vad har man dem till?
Det enda som skiljer dem från döda är att de andas ibland.

Fast nu förtiden så har de ju mest sina mobiler upptrycka i nyllet. Dessa mobiler…

Men återigen, inget fel på dessa människorna mer än att det är så jäkla stelt.
Hopps dock det kan förändras för andra år har vi varit på fina herrgårdar och ätit julbord med mat som ingen tycker om, eller inte jag iaf *s*

Jag är ju ingen julmatsmänniska egentligen. Julen är mysig och allt det där men tja, några köttbullar, en halv prinskorv ,potatisgratäng, en skiva skinka så är jag helnöjd *s*

Men hur som haver så är jag grymt nervös inför söndag.
J ska dessutom med så jag kommer trivas oavsett för han är världens goaste onge! Nu bubblar det som tusan ur honom och man skrattar jämt!
Han är en social och utåtriktad grabb som lyckas charma de flesta, till och med de som inte gillar barn. Jag försöker se det kritiskt men jag ser ju hur folk smälter *s*

Han är inte ongen som står och gömmer sig bakom mina ben utan han rusar in, äger världen och tar kontakt Dock finns det alltför många blyga barn osv. så han får nobben ganska ofta. Men det stoppar inte honom!

Man får också då väva in att han inte är en helt frisk kille så hans livsglädje är ju enorm!


Oavsett så lär söndag komma och nu känner jag att det nog inte blir så illa iaf med kläder och valkar *s* Tänk vad de kan göra att få skriva av sig!

Vart börjar man när man varit borta länge?

Tja, nånstans är en bra början.

Det har varit en otroligt tuff period ett tag nu.

Jag har äntligen blivit opererad för mitt tarmvred och läkarens kommentar efteråt var att det var en rejäl knut.
1,5 år med fruktansvärd smärta.

Otaliga ambulansfärder.

Mängder med olika magmediciner i stora doser mot magkatarr.

Så många inställda aktiviteter med mitt barn.

Rädsla för att äta.

Vanmakten att inte bli tagen på allvar.
Få höra i ambulansen att det bara är farligt om man kräks blod. Och detta till någon som absolut INTE kan få upp något över huvudtaget. Jag kan inte spy. Jag kan hulka men det kommer inget.


Efter min tarmvredsoperation så fick jag våldsamma smärtor. Närmare bestämt 4 dagar efter. Då hade jag knappt fått i mig något pga smärtorna.
Jag ombedes ta ambulans in. I ambulansen sätter de mig på prior 3. Det är alltså ingen fara med mig enligt dem.

Man SKALL alltid ta en GBP-opad med magsmärtor på fullaste allvar. Pfft.. Den jag hade som kollade min syresättning i ambulasen satt mest å gäspa.
Jag fick ligga över 6 timmar i en korridor med dessa smärtorna utan någon hjälp alls.
Ingen dryck, ingen mat och inget dropp.

Jag lyckades stappla bort och hitta fun light och sen in på toa för att hämta vatten att blanda ut den med. 2 minimuggar så riskerade jag å inte ramla ihop. Dock startade det igång smärtorna ännu värre.

Jag gick å sa till att jag inte orkade längre  ”Det orkar ingen här” fick jags om snäsigt svar.
”Men jag har verkligen ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen” ”-Det har alla här” fick jag som svar.

Jag valde då att ta mig därifrån. Eftersom jag ”skrev ut” mig själv så får man ingen sujktaxi.

Klockan var då runt 05 på morgonen. Väntade en timme innan jag ringde hem och pratade med S.
Jag gick ner till en stor butik på rent vres. Jag tänkte gått hem men fick inse att jag inte klarade av att ta mig ut på den stora vägen från stan :/
S och J kom och hämtade mig vid 7.30

Hur man klarar av att gå så långt när man har sådana smärtor?
Tja, jag dör hellre på en gångbana än på ett sjukhus för där är man bara i vägen och stör.

Smärtan började avta efter 3 veckor. Till sist var jag så trött på att gnälla om det att jag höll käft och låtsades att allt var ok.

Nu när det gått ett längre tag, jag erkänner att jag inte minns när jag opades så mkt har det varit, så upptäckte jag att jag kan äta!!!!!

Tidigare stod jag på maxdosen med Omeprazol. Läkarna brukade höja ögonbrynen över att jag fortfarande hade besvär av magkatarr med den dosen.
Dessutom tog jag Gaviscon ett tag dagligen och då uppemot 200-300ml. Enligt 1177 var det ofarligt vilket jag fick veta av en läkare att det INTE var!
Det kan skada njurarna. Tack 1177 för att ni känns så kunniga.

Jag tuggade Galieve hela tiden. Hade det på recept till och med.

Nu kan jag äta kryddad mat. Ketchup, senap, lök, rå purjolök och APELSIN!!!!

Har inte vågat äta ett rått äpple än, jag planerar fortfarande vad jag äter efter om jag är ensam med sonen.
Korv med bröd = ambulans, så ja, jag är försiktigt ändå och fortfarande lite rädd men det släpper mer och mer!

För ca en månad sen så tog mina Omeprazol slut, hade glömt å hämta ut.  Så jag fick gå utan några dagar. Helt plötsligt upptäcker jag att jag inte har några besvär längre!!

En vän till mig säger att man kan bli jättedålig om mans lutar tvärt med dem men ja, gjort är gjort och numera tar jag INGA Omeprazol!!!

Fattar ni!!!

Magkatarr? Jo, jag har känslig mage men allt har berott på tarmvredet. Och nu när jag tittar bakåt började allt 6 månader efter min GBP-op.

Nu har de sytt slitsarna.

Jag var med i en undersökning där man blev lottad. Jag blev lottad att inte få mina slitsar sydda.
Numera syr man alltid dem (någon kan möjligen limma har jag hört)

Så mig ska man tacka om man fått sina slitsar sydda ;)

Men resan har lärt mig massor!

Nu har jag kommit ut på andra sidan på riktigt. Jag mår bättre psykiskt och fysiskt. Det är ROLIGT att laga mat igen!




Det var länge sen jag sa att jag aldrig mått bättre. Nu mår jag bättre än så. Kan livet bara få vara så här så är jag helt nöjd.


Det är ju några månader sen vi fick veta ang. Js höft.
Sen dess har vi dunkat i botten eller väggen, ganska rejält.

Vi hamnade i total kris.

Nu har vi rest oss.

Vi kämpar inte längre. Att kämpa tar energi.

Vi bara är och lever med hans smärtor och automatiskt väljer att göra saker som funkar för honom.

Vi ömkar honom inte. Det är inte synd om honom. Det är jävligt orättvist men livet är sådant.
Han ska inte stanna där nere och bli tyckt synd om.
Han ska få samma chans som alla att göra vad han vill och få tro på sig själv.

Jag märker ganska väl hur en del tycker synd om, ömkar osv.
Ja, det är orättvist men när är något i livet rättvist?


Han kommer inte dö.

Han är en så underbar onge. Full av glädje och liv!
Det finns inte mycket som gör han nere.

Hans utvecklingsbedömning som gjordes för en månad sen visade att han är ikapp med utveckling och språk (Juni-2012   14-mån språk) är han ikapp med!!! Han är till och med FÖRE sin ålder i ordförrådet.

Det ni!! Egentligen inte viktigt men det är så jäkla underbart att höra att det gick vägen! Allt slit! Allt vi la ner i tid och energi betalade sig och vi har en ännu gladare kille <3

Vi har så många områden vi jobbar med så att göra framsteg boostar som fasen =)


Vi har även varit igenom en större kris i förhållandet.
Men vi red ut stormen och står nu ännu starkare.

5 år tillsammans. 1 år förlovade. 4 år sedan vi kom hem från Neo och blev en riktig familj – Det har hänt sedan sist familjemässigt.

Förutom att vi fått två katter till. Två Norska skogskatter. Omplaceringskatter från Norrland.
Ägaren har råkat ut för en rejält tragedi/trauma/sjukdom så det fick bli så här.
Dessvärre smet en av dem ut för en månad sen och ja, jag mår skit över detta.
Att hittat henne bara sådär där vi bor känns tröstlöst.

Jag har fått hjälpt av två medier. Jag hoppas nu att den sista har lite fel så hon inte gått så långt.

Vi har satt en hittelön på 2000:- på den som hittar henne eller lämnar sådana upplysningar att hon fångas in.

Till jul kan det kännas trevligt med extra i plånboken så att kolla extra kan vara värt det.
Ja, många tänker pengar när det kommer till katter.

Och jag skulle helt seriöst betala MER om det bara innebar att hon kom hem till oss igen.

Missade givetvis inlämningstiden till lokaltidningen så efterlysningen får vänta en vecka till.

Det är så mycket nu så huvudet står still och jag gjorde denna tabben att tro att det var onsdagar deadlinen va L

Sunna då.. Tja.. Skendräktig och fruktansvärt JOBBIG!!!
Var hos veterinären för att kolla henne lite, något vi kom överens om just in case men hon var helt okej.
Jag har aldrig varit med om detta innan men nu vet jag hur detta funkar……

Och ja, det är jobbigast för henne men vi kan inte göra något nu åt det.

Glenn då, tja.. Han går mest runt å är stencool. Han har inte bråttom i livet *s*


Styrkarkatten Aisha som jag hoppas jag berättat om, ja hon blev beslagtagen och infångad.
Det hängde på en skör skör tråd där ett tag MEN hon bor nu på en bondgård och DET gör mig SÅ lycklig!
3 års kyla och sökande efter skydd är slut.

Jag fixade det! Jag lyckades få en myndighet att lyssna!
2 r med försök att få hjälp med en fälla hos kommunerna runt och dä fick jag nada hjälp.. Ja.. Konstigt att det finns folk som skiter i hemlösa katter när man möts av motstånd överallt.

MEN, länsstyrelsens är den rätta vägen att gå! =)


Och mitt i allt är det snart jul.

Min och S och Js första jul tillsammans bara vi tre. Spännande och vi har komponerat ihop ett eget julbord med mat som vi tycker om *s*

Nu jobbar iofs S på julaftonseftermiddagen när Kalle är och sen natten men vi pusslar in tomten där emellan *ler*


Det blir en sagolik jul tillsammans med min underbara familj <3


Sliskigt va? *s* Isch, var är undertonen av bitterhet?

Delvis borta.
Första mediumet som hjälpte mig med katten som nu är borta verkade det hon såg ganska fort och frågade om jag ville använda resten av tiden till mig.
Det gjorde jag.

Jag grät och skrattade och tog till mig det hon sa.
Hon nådde mig. Och nu försöker jag lyssna på det hon sa. Det som sagts så många gånger men utan att de personerna egentlige menat det på allvar.
De har inte sett mig på riktigt. Men det gjorde hon. Hon berättade saker som gör att jag veta att hon inte var fejk.

Men oavsett vad man tror eller inte så kvittar det, om man mår bra och det inte skadar någon, varför då inte låta det påverka dig på ett positivt sätt?


Jag om någon vet hur det är att hela tiden behöva slå sig fram och kämpa. Men det går att må bra ändå många många stunder.
Att bara ge upp kämpandet och njuta här och nu mår jag bar av.

Jag har också avslutat några relationer till vänner, eller som jag trodde var vänner.
Och jag har dragit mig undan från andra reaktioner. Det har inte uppmärksammats så jag insåg att de inte betyder så mycket. Ge och ta. Inte bara ge eller ta.
Kanske inte alltid rättvist givande och tagande men viljan ska iaf finnas.

Så jag försöker sluta ödsla energi på sådant som bara gör att jag grubblar, mår dåligt och försöker duga.

Det kvittar vad jag gör om mig till, duger jag inte såhär lär jag aldrig göra det.

Jag är så jävla bra om man klickar med mig. Gör man inte det så tja, då är det så =)


Ja, nu ska jag avsluta detta röriga och långa inlägget *s*


Kram på er och mer kärlek till r <3

Igår kväll satte helvetet igång igen med magen.

Tog sedvanliga 30ml Gaviscon för att försöka stoppa det men efter ca 20 min satte det igång när jag tog en halv mun saft.
Tog ytterligare 30 ml Gaviscon men det hjälpte inte heller utan det blev värre!

S jobbade igår så jag fick ringa hem honom. De lyckades få in en annan som tog hans pass. S jobbar ensam och turen får aldrig vara obemannad så att säga.

Jag ringde först ME, en vän som genomgått liknande saker men tusen gånger värre. Hon guidade mig i Spasmofenens biverkningar. Ingen risk för att bli koko men hon rådde mig att först ta en halv och vänta en halvtimme och sen ta den andra halvan om den inte hjälpte. Allt för att minimera risken att det skulle dyka upp någon underlig biverkan.

En kvart senare tog jag den andra halvan för det var ohållbart.

Jag ringde 1177 för att höra hur lång tid det tar innan Spasmofen verkar. Jag var nummer två i kö och efter någon minut la jag på och ringde ambulans.

De skickade en ambulans från grannbyn med blåljus å allt. 25 minuter skulle det ta för dem att komma och under tiden packade jag halvt krypandes omkring.
Att ha något att distrahera allt med i dessa lägen funkar för mig. Dessutom finns det saker jag måste ha med mig. Necessären är alltid packad så det var bara nån tröja och ett par trosor jag behövde packa iofs.

S hann precis komma innan ambulansen kom.

Jag låg i hallen och vrålade ömsom flämtade i en kudde.
Sjukvårdaren som jag träffat minst ett par fyra gånger innan kände igen mig direkt och sa att jag hade fått längre hår *s*
Sist hade jag rakad skalle (pga min GBP och den vitamin och näringsbrist jag råkade ut för eftersom jag knappt kunde äta så gick håret av för att till sist lossna in vid huvudet.)

Härligt med människor som inte gör för stor sak av att man tror man ska dö, faktiskt eller stundtals faktiskt önskar livet ur sig själv bara smärtorna försvinner eller iaf avtar. Och ingen ironi här!

Jag gick ut till ambulansen och fick lägga mig på båren. På vägen in togs det syremätning – 100 %.
Och blodtryck som var för högt men det togs om och då var det normalt.

Jag gav dem min färdiga lista över mediciner och alla andra uppgifter de brukar fråga om som man inte riktigt vet om när man ligger där så förvirrad av allt.
Där står bla mina allergier, sjukdomar, vad för mediciner jag INTE får ta, tidigare ingrepp tex galloperationen 2003. Närmast anhörig står med och vilka mediciner jag tar samt vitaminer. Då kan de inte skylla något på att de inte visste.

Jag är sådan, alltid förberedd. Har fått åka in så många gånger och ibland minns jag inte ens mitt personnummer.

Jag vet inte vad det är men smärtan avtar när jag kommer in i ambulansen, tack och lov. Men det gör ju att jag känner att det var onödigt att ringa ambulans.
Å andra sidan vet jag ju inte om det blir samma.

Min alldeles egna gissning är att skumpandet, särskilt på vår grusväg som är under all kritik, på nåt sätt lägger något till rätta.

På vägen in sattes även in infart, en sån där plastslang i armen med en kram på. Det gjorde satans så ont men bara att bita ihop. Detta för att de skulle kunna ge mig något snabbt mot smärtan om det satte igång igen.

Väl inne på akuten tog de prover direkt i handleden efter att jag nekat dem att ta i vänster arm. Det går nämligen inte alls så bra och resulterar varje gång i stora ömmande blåmärken. Men det gick bra förutom att det gjorde ännu ondare än den i ambulansen.
Sen var väl sköterskan inte den gladaste heller.


Jag fick ett rum och fick vänta på att kunna klämma fram några droppar kiss eftersom de ville ha urinprov. Det gick till sist trots att jag varken fick dricka eller äta.
Helt okej med mig men jag vart så fruktansvärt muntorr och jag gissar att Spasmofenen var orsaken. En mild biverkan isf.

Passade på att gå ut och röka eftersom doktorn enligt en manlig sköterska hade en patient före mig med sprucken tånagel som de mest troligt fick dra ut *AJ* och det då skulle dröja en stund.

Råkade på en spya utanför ingången och två förfriskade ynglingar som diskuterade kärlek.
Intressant!


In igen och jag tror doktorn kom första gången där nånstans.
Han frågade ut mig om jag inte minns fel. Klämde på mig, njurar osv. men jag var tipp topp!

Jag förklarade dilemmat och han stödde min teori också.
Han frågade lite försiktigt vad jag tyckte och jag förklarade för honom att jag ville ha 2 cocktail (som verkar bedövande i magsäcken), en på akuten och en med mig hem. Och en sjuktaxi hem.
Inga problem så länge proverna såg bra ut när de kom.


Jag blir fruktansvärt rastlös av sjukhus. Jag klarar inte dem särskilt bra även om jag såklart är tacksam för att en läkare klämmer på mig och sen frågar vad jag tycker och tror. Att få hjälp av sura sköterskor är något som också förhöjer min vistelse på akuten så ut igen för rökpaus för att inte bli galen där inne och då råka jag på en av ynglingarna. Som förvisso var full men trevlig =)

Sen kom hans vänner som skulle försöka ta sig in till tjejen som låg inlagd pga. nedre buksmärtor. Jag tipsade om att säga att hon var hennes syster och efter att hon fick komma ut igen och memorera den inlagdes fyra sista så blev hon insläppt ;)
Underhållande och nödvändigt mitt i allt.


In igen för att vänta på doktorn igen. Passade på att gå på toa och blev så klart inlåst!!
Det var nåt fel på det låset tydligen..

Jag ringde S för att be han kolla numret till akuten så kanske de kunde säga åt någon att släppa ut mig. Det gick liksom inte att vrida vredet.

S skrattade ordentligt och jo, jag med *s* Oddsen för detta liksom?

MEN så såg jag larmknappen *tada* och det tog inte lång stund efter att jag tryckt innan de kom 2 stycken för att hjälpa mig ut.

Doktorn kom igen. Alla prover jättebra. Dock låg CRP på 40. I torsdags låg de på under 20 om jag inte minns fel men enligt den läkaren så var jag frisk, bara ett litet virus. Så låter det alltid tills jag får lunginflammation vilket jag givetvis hoppas på att slippa.

Men just den infon var inte relevant inatt.

Doktorn och jag samtalade om vad det kunde vara egentligen .

Han trodde inte heller på magkatarr. Precis som min kirurg. Jag har helt enkelt inte det och det ska göras en gastroskopi när jag nu nån gång opereras.

En sak till som talar emot att det skulle vara magkatarr är att jag står på högsta dosen Omeprazol.
Och att Gavisconet skulle ha hjälpt.

Tarmvredet var mer hans tro. Och jag håller helt med. Dock har jag väl turen att jag inte får så stora.
Men varför hjälpte inte Spasmofenen då? Eller gjorde den det men inte så fort?
Det tog iaf till runt 1 innan jag kände av den i huvudet och var lite lätt ”full”.


Jag fick 2 burkar cocktail av den trevliga sköterskan (eller heter det skötare om man är manlig sköterska?)
Sen kom åskmolnet. Hon måste vara en inventarier!
Så jäkla sur och vresig. Ruskigt felplacerad.

Hon kom in å sa att jag skulle ha två cocktail och sen gick hon.

Sen kom hon in och börja rota på bänken där den andra ställt mina två burkar och hon utbrister att dom stod där.

Tja, hade man FRÅGAT patienten om denne fått medicin redan hade man sluppit gå för att hämta en gång till.

Sen frågade hon om ingen kunde hämta mig.. Eh?
Jo men jag har liksom ett fotbollslag fullt av familj och vänner som står redo klockan tre en lördagsnatt för att hämta mig *suck*

Eftersom jag har så svårt för vem som ska få äran att hämta mig så sa jag nej. *ironi*
Jag förklarade att det inte går några bussar ut till mig. Det gör det inte ens dagtid så en klockan 3-tur lär de aldrig sätta in.

Jag var ute 02.58 så min vadslagning vann jag ;)

Man kan tycka att man inte borde skämta osv. när man har ont men vet ni, jag kommer skämta in till döden. Sådan är jag. Det hjälper för mig. OCH det är roligare, förhoppningsvis, att lyssna på en när man gnäller *s*
Detta gäller mig och ingen annan. Hur andra tar sig igenom sitt har jag respekt för. Och självklart, i den värsta smärtan skrattar jag inte mycket.

En kvart så var taxin redo att köra hem mig.
Det gick i 120km/h på 90-väg. Som tur är var det viltstängsel uppsatt så det sinkar ju djuren lite hoppas man.
 När vi kom till ”mina” trakter varnade jag honom för att det är gott om vilt. Då höll han faktiskt hastigheten på 80!

Han var nog ganska ung, från Kurdistan och pratade hjälplig svenska. Men han luktade helt okej. Är otroligt känslig emellanåt för just dofter.

Jag var hemma runt halv fyra skulle jag tro, kanske lite senare. Fick då slita ut infarten (kranen i armen) själv eftersom det glömts bort *s*
Erkänner att jag ringde 1177 bara för att höra om det var okej.
S fick gå iväg för han skratta så.
Tydligen sa jag följande till sköterskan
"Hej, jag har en kran i armen och undrar om jag får ta ut den"
Hon kontra med att undra vart jag fått den, vilket sjukhus och om de visste att jag gått hem *s*
Jag förklarade att jag inte rymt :P
De brukar ju spola inna de drar ut den men det var bara att dra ut den själv. Värst var tejpen *aj*


Efter att ha krupit ner under 5 täcken sov jag gott 1,5 timme innan det var dags att kila upp. Kan inte sova så länge åt gången.

Idag är huvudet som jag haft en mindre fylla igår MEN magen är stabil.

Jag har annars hela två cocktails hemma nu eftersom jag inte tog den på sjukhuset igår.
Jag är inte så mycket för att okynnes-ta. Har man inte ont så låter man bli sådan medicin typ och tar den om det behövs ist.

Magen är känslig idag och kroppen för övrigt öm och slö tack vare denna förkylning jag har men jag tror nog jag kan repa mig till imorn kväll då det är hundkurs.
Det ska mycket till för att jag ska missa den. Väldigt!

Det är då jag laddar mina batterier. Får hjälp hur jag och Sunna ska komma vidare.
Men som sagt, vi får se hur det går.

Får eventuellt ställa in 5 möten nästa vecka för jag måste bli frisk.

På lördag ska vi mot Göteborg och hjälpa Sunnas förra ägare att bära lite möbler. Och DET tänker jag inte missa! J följer med och givetvis Sunna så hon får träffa sin gamla hundkompis hon växt upp med innan vi fick henne <3

Måste fokusera på allt positivt nu.
Det är få saker jag kan förändra i mitt liv med möten och tempot tyvärr men inställningen till att måste ändras.
Jag har tappat bort mig.

Så.. Ja.. Nu vet ni!

Tack till er som smsat och pratat med mig i telefon. Ni är guld värda <3