Kom på att vi behöver ett nytt intyg. Förutom Inotyolen då som J behöver så behövs det säkert ett intyg för att de ska smörja honom om han blir lite torr.
Vi använder Ceridal. En otroligt BRA kräm. Helt vattenfri vilket betyder att man kan smörja med den även när det är vinter.

Dyr som attans men så värd pengarna!

Men får dagis smörja honom med den? Eller med Inotyol. De är ju lika mycket läkemedel som nässpray, eller hur?

Rätt ska vara rätt och intyg skall fixas fram.

Funderar på om det är några fler som behövs men jag tror jag täckt det mesta nu.

De intyg han har nu är:

1. Laktoskost.

2. Smärtstillande såsom Alvedon.

3. Flutide.
                    =======è Med Vortex
4. Airomir.

5. Nässpray.


Förvisso är Flutiden och Airomiren på samma intyg men ändock 2 olika preparat.

Löjligt men det var inte jag som började.

Vi ska på föräldramöte nästa vecka. Vårt första eftersom vi inte kunnat få barnvakt innan så det ska bli spännande bara det!
Vad som också ska bli spännande är att höra om de nämner detta med intyg. För i min värld är det lika för precis alla!

Det var DOM som vägrade ge J nässpray utan intyg. Då gäller det för alla =)

Så det så!

Men nu blir det sängen för min del. Har suttit uppe och skrivit lite anteckningar inför nästa veckas alla möten.
Har börjat hitta ett bar system nu som funkar och snart får jag hem register och plastfickor, i rätt storlek så de passar min nya pärm i A5-format, som gör att jag kan förvara alla gamla anteckningar osv. och ha med mig dem =)

Imorn ska J till avlastfamiljen några timmar på dagen.
De har ändrat tiden 2 gånger. Först var det 11, sen 9.30 och nu sist 10.00
De ska åka och bada. Igen.

Jag berättade glatt för J att han skulle med dom och bada och han suckade och sa att han inte ville igen.

Kan ju tycka att en avlastfamilj kan göra annat någon gång än att bara bada.
Men nu behöver ju J det så det är ju bra men ändå.

Men jag är samtidigt tacksam att vi öht har någon som kan ta J lite grann, 2 tillfällen i månaden varav en är helgdag och andra vardag.
Det är inte ofta det råkar sammanfalla med att S är ledig eller att vi inte har möten.

Det har nog mer blivit att J får komma iväg.

Han har ju inga släktingar alls förutom jag och S då som bor i närheten.
Det gör ont. En sak är om folk dör. Men att man väljer bort för att flytta. Ja..

Men det är inte mitt val. Jag kan bara försöka vara allt för honom istället.

Får påminna mig själv också om att skicka vykort till honom, eller iaf lägga något i brevlådan då och då för han ÄLSKAR att få brev och kort.
Men det är det ju ingen som skickar heller utan att man måste tjata.

God natt =)

Vet inte om jag vågar skicka J till dagis nåt mer.. Idag kom han hem med sina allväderstövlar på fel fot.

Med tanke på att han redan har problem att gå och går med ena foten inåt tidvis så är det skitviktigt att skorna sitter på rött fot
Och nej, J  säger inte ifrån alltid, det gör han väldigt sällan vad det än gäller.

Det är väl ingen jättegrej kan man tycka MEN med tanke på all småskit som sker titt som tätt så oroar detta mig en hel del.

Är det inte att vi ska åka till doktorn för han har en prick som kan vara smittsam så är det något annat.
Att barn som har snor ner till knäna och ändå tvingas gå till dagis får vara där förbryllar mig.

Det ska vara intyg för småsaker. Jag är glad dock att de gick med på att göra ett undantag idag med Inotyolen för i ärlighetens namn ÄR det en salva som SKALL begäras intyg på.
Varför annars nässpray? Det är lika receptfritt. Dock får vi vår salva på recept.

Rätt ska vara rätt!

Vi har haft en dust med dem 2 vintrar nu. J MÅSTE ha någon sorts halsduk/krage/scarf när han är ute och det är lite blåsigt/kyligt/kallt.

Vad man tar på får man själv avgöra efter väderlek. Annars blir han hostig och med otur så måste vi dra igång inhalationerna igen.

Ett krav till vi har är att de INTE ska klä han för varmt. Inte några dubbla kläder osv utan tunnaste de har i stort sett.
J blir otroligt varm och när han blir för varm får han värmeutslag och det vill vi inte att han ska få igen för då får man åka till doktorn och fastställa att det inte är svinkoppor eller vattkoppor.
Ja, vi har fått göra det en gång redan trots att de VET att han får värmeutslag lätt.

Förskolan är väl en bra tanke men man måste kunna känna sig trygg när man lämnar sitt barn.
Man ska veta att de blir omhändertagna på bästa sätt. Det är prior ETT. Det pedagogiska får komma i andra hand. Och i det lär få säga emot mig.

Vi tar med egna näsdukar som de kan ta av för jag har mötts allt för många gånger av att J haft intorkat snor.
Särskilt roligt är det om man ska iväg direkt efteråt. Då får man sitta och försöka väta upp det och skrapa bort det.
Inte okej!

Med tanke på att det dessutom finns en extra resurs på förskolan i gruppen som skall punktmarkera J så kan det väl inte vara för mycket begärt att denne personen ser till att sådant iaf sköts. De har ju en EXTRA pedagog.

Dock har vi på sistone upptäckt att de är väldigt få i personalstyrkan. Bara två och räkna då bort Js resurs så blir det bara en. 1 person på SÅ många barn?!?!?
På vår förskola finns det inte olika avdelningar. Det finns delen med dagis och sen fritids på eftermiddagarna. Så ingen personal att låna.

Jag blir så ledsen när det alltid är så här. Ont i magen och bara vill skita i att skicka dit honom.
Men jag tvivlar på att jag lär få ha honom hemma.
Ska ha ett väldigt underligt möte om någon vecka. Får berätta om det längre fram för det är så virrigt så jag själv inte fattar.

Som sagt, hade det bara varit EN grej så visst.. Men som de håller på med jävla fukking intyg och skit så får DOM leva upp till mina krav som är:
1. Ge mitt barn mat!
2. Ge mitt barn sina mediciner enligt intyg och skriva upp tiden.
3. Klä på mitt barn kläder efter väderlek.
4. Sätta på kläder och skor rätt.
5. Halsduk eller scarf av något slag!
6. Ser till att erbjuda honom dryck då och då eftersom han har ett högt tempo.

Är det för mycket begärt?????

Jag är nog en mamma som bryr mig och är noga med mitt barn.
Man kan skylla på att det beror på att jag bara har ett barn men jag vet andra som har 3-4 barn och är minst lika noga.
Det säger mer om en person att hävda att det beror på att jag har ett barn än om hur hysteriskt jag är.

För om det är hysteriskt att bry sig om sitt barn så fine! Jag är hysterisk ;)

Nu ska jag fara till Ica och köpa gummistövelfärg för det såg jag att de hade innan. Här ska märkas stövlar på ut och insida!!

Tiden går och vi försöker hinna med.
Fick ju till sist antibiotika och jag repar mig sakta sakta. Men jag kan iaf stå på benen. Dock har jag blivit så otroligt trött. Sover 6-7 timmar per natt i sträck. Men jag är glad för det, innan vaknade jag 2-3 gånger per natt och var tvungen att gå upp och jag sov 4-5 timmar i snitt per natt.

Jag och S är på en massa olika möten. Håller knappt reda på dem men vi kämpar på.


I måndags var jag och Sunna på hundklubben där vi går på allmänlydnad. Hade med mig en vän dit och hon fick se oss och vår framtida konsultation kommer bli ännu mer givande =)

Vid halv åtta satte jag Sunna i bilen för att gå in och fika och lyssna på instruktören som går igenom något varje gång.
När jag kom ut vid åtta så tyckte jag hon såg konstig ut i ansiktet först men ni vet – skuggor kan förvilla.
Tlls jag öppnade burdörren!!!!!!!!!!!!

Jag har en Labrador. Det jag fick se liknade mest en Shar Pei.

Fruktansvärt!

Hon hade fått något bett, en jordgeting har vi gissat oss till senare, och svullnat upp i HELA ansiktet!. Hon kunde knappt öppna ögonen.

Jag som är vad vid akuta situationer grejade inte detta. Jag fick panik och ropade att någon skulle hjälpa mig. Instruktören kom och jag ringde veterinären och försökte få fram nåt vettigt. Hon frågade hur Sunna verkade och jag beskrev det som nära döden.

Då fick instruktören ta över telefonen och jag hörde henne säga att Sunna mådde ganska bra (tror det var något sådant, iaf inte de ord jag ville skrika) men då fick jag ropat att hon var apatisk!!!!

Jag fick ropat på några at säga till vännen att komma ut och det gjorde hon och jag bad henne ringa S så han skulle förberedde sin chef för att han inte kunde börja jobbet i tid.

Typiskt mig liksom. Först någon sorts sjukvårdande instans och sen S jobb.

Instruktören sa sedan hon lagt på med veterinären att vi skulle åka dit så skulle veterinären möta upp oss.

Vännen hade gått in igen för att käka upp sin macka hon köpt (hon är vegetarian och jag hade bara gjort leverpastejmackor mitt nöt!) så jag ropade på några att säga till henne å komma ut.

Sen for vi i ilfart till veterinären.

Väl där hade hon inte kommit!!!!

Men lyckligtvis fanns där en annan veterinär som jobbar där i 3 veckor och som bor ovanför kliniken så hon hörde oss och öppnade och gjorde en första koll på Sunna.
Tyvärr hade hon inte hunnit få koderna till medicinskåpet så vi fick vänta in den andra veterinären.

Den första veterinären, hon som öppnade, vaccinerade Sunna och Glenn veckan innan så hon mindes oss <3

Efter kanske 10 minuter om ens det kom veterinär nummer två och kollade Sunna och sen fick hon en kortisonspruta.

Sen fick vi åka hem.
Jäkligt läskigt var det men vännen som var med var sååå coollugn *tack*

Som sagt, jag är den som grejar sånt här skitbra annars men detta var såå oväntat.

Hade vi behövt åka in till djursjukhus hade vi behövt åka ca 10 mil enkel väg eftersom det som ligger 5 mil bort bara har öppet för bokade tider till 22.00
Kliniken vi var på har inte djur över natten.

Men nu slapp vi åka in!

Dagen efter skulle jag ringa veterinär nummer 2 på morgonen och det gjorde jag. Svullnaden hade inte lagt sig så mycket som man hoppats på så vi åkte tillbaka för en extra koll.
Hon blev genomkollad lite lätt och sen fick vi kortisontabletter med oss hem som hon ska ta några dagar.

Jag märker så tydligt att Sunna inte mår jättebra. Hon är trött och andningen ansträngd. Hon dricker otroligt mycket och kissar därefter så vi får gå ut med henne varannan timme cirka.

Och imorse märkte jag att hon blivit hård i magen :/ Jag ringde veterinären igen och fick prata med veterinär nummer ett *s* såklart mindes hon oss <3
Jag fick tips om lactulose!

Trodde jag hade min flaska kvar i kylen från min GBP då man kunde behöva sånt. Dock tog jag det bara en gång och då fulldos och DET gav effekt *s’

Det blev en vända till byn och apoteket. Hann smita om bokhandeln för att leta efter register till min C5-pärm men de hade inga. Lyckades också storma frisören som har mitt vax!! Fick tag i det snorbilligt!

Sen hem och portionera ut maten i burkar för de 3,5 närmaste dagarna. Jag har färskfoder till Sunna från Nordic och det är så bra! Aldrig nåt problem med att hon inte äter eller mår dåligt som hon gjorde av torrfodret.

Lactulosen blandade jag i lite mat och den åt hon utan problem =)

Svullnaden har nästan lagt sig och jag hoppas hon piggar på sig snart. Dels för att jag vill gå på hundkursen som är på måndag redan men mest för att jag vill ha tillbaka min glada hund!

Vi fick också förhållningsorder ang Sunna – Inga långa promenader. Då sprids giftet i kroppen om hon arbetar. Så bara ut och göra sina behov å sen in igen.

MEN jag klagar absolut inte!! Jag är glad att det inte var nåt annat som bet henne så hon hade dött.

Insåg hur mycket jag älskar den där hunden. Hon har lirkat sig in i mitt hjärta och det med besked <3




Dramatik alltid men om jag nån gång skriver en bok så kommer jag bli rik för vem vill inte läsa om alla mina eskapader och den enorma otur som förföljer mig och min familj.


Just nu är det bara Glenn som är frisk *PEPPAR PEPPAR*

Det kryper i kroppen.. Riktigt mycket.

Imorn ska vi iväg redan vid åtta på morgonen om inte innan. Har nästan en timmes körning till sjukhuset där vi ska börja med att röntga Js höft igen.
Efter det blir det läkarbesök på ortopeden där det ska fastställas till 100% om det är Perthes det rör sig om.
Det kan de bara veta när man har 2 plåtar att jämföra med.

Om det inte är det så är det något annat som är jävligt fel så jag kan inte säga att jag hoppas på något mer än att höftkulan börjat försvinna för det måste betyda att den kommer byggas upp igen. Men så fort lär det inte gå.


Så.. Efter att ha städat HELA dagen i snigelfart så tror jag att jag bör sova. Är så sjukt trött nuförtiden. Men kan jag sova en hel natt? Nix!

FAN, jag minns inte när jag senast som en hel natt. Utan att vakna efter 2-3 timmar.
Om jag bara kunnat vända mig om och somna om men icke.

Och jag har en jävligt bra säng! Inga ljud som stör mig för jag sover med öronproppar för hela huset är ju fullt av folk och djur som SNARKAR!!!

Nä.. Hade jag tålt knark hade jag nog funderat på att knarka loss en kväll å sen sova ett dygn.. Eller, jag har ju aldrig testat knark iofs men det verkar jävligt bökigt att dels få tag i och sen lära sig hur man ska använda det. Vad ska man röka, elda på sked, snorta, ta på tandköttet eller ta i spruta?

Ja ni hör ju själva hur jävla mycket skit jag sett på teven. Hur vet man om det stämmer?  Och vem har råd att chansa och snorta upp nåt man skulle ha nån annanstans?

Sen är det inte så lagligt och jag är laglig. Iaf i drogsammanhang.

Fast.. Jag har egentligen drogat lite 2 gånger. Fast nån annan typ va skitsnäll å hjälpte mig.
Då fick jag i mig nån skit i en drink. Andra gången var det GHB i en grogg och jävlar vilket liv det var. Ambulans å sån skit.. Och sen sluta jag andas lite också.

Ja jösses.. Tror iaf inte det är sånt jag ska satsa på om jag ska bli en drogare.

Nä.. Då kanske man ska satsa på lite lagliga drugs. Såna som läkare skriver ut för om de bara klottrar ner nåt på en lapp, nåja en dator då nuförtiden, så är alt grönt. – Varsågod, smit iväg och bli lite hög eller nåt.

Fast för att få en del piller måste man typ ha problem och det är ju skitjobbigt å sitta där ljuga ihop nåt.
Och sen OM man väl skulle bli erbjuden lite kulpiller av farbror doktorn så måste man ändå avböja för man inte tål skiten och blir helt sjuk i huvudet av dem och inte kan sova riktigt på en vecka.
Blir lite motsatt effekt där känns det som.


Så jag väljer nog min ofullständiga sömn.



Förresten tro jag det uttalas ”snåååårta”. Iaf låter det mer ball och sånt är viktigt!

Och nu får jag väl militanta antidrogare eller anhöriga till knärkisar efter mig för rubriken. Men va fan.. Relax!
Denna morsan har bara sniffat Cilith Bang Klorin ikväll *badrumsstäd*

Inser att jag låter bitter och negativ.

Men under rådande omständigheter är det nog inte så illa iaf. Ni som vet hela bilden, tänk er in i min situation och säg att ni skulle varit glad och sorglös.

Varför jag då blir så negativ?
Ja, för att livet gång på gång bevisar att det är meningslöst att gå runt och vara glad hela tiden.
Då knockar alla problem dig när du minst anar det.
Detta är inget sunt sätt att leva men just nu där jag befinner mig i livet med det bagage jag har så är det så det får vara.

Jag kan skratta och ha roligt men med människor jag tycker om och litar på. De andra behöver inte se så mycket av den äkta sidan av mig för då suger de bara energi från mig.

Bitter då?

Ja.. För att hur man än gör blir man sviken.

Jag har sedan jag var ganska ung aldrig känt att jag duger. Jag är värdelös, ful, fet och äcklig. Jobbigt och bara i vägen.

Ja, så är det.

Nu förtiden jobbar jag med detta eftersom jag befinner mig trygga människor i min omedelbara närhet – S och J - min familj.

S är den enda jag litar på. Fullkomligt. Jag vet vart jag har honom och jag känner förtroende för honom även om vi har våra stormar.
Det finns förhållanden som inte har de men återigen, walk a mile in our shoes..  Det vi gått igenom de senaste 5 åren är så horribelt sjukt.

Man kan enkelt sammanfatta saker och händelser men det har gått tid emellan där vi fått kämpa för att ta oss upp igen, gång på gång.

Ja, vi har varit två men ibland har den ene fallit ganska illa.



Varför skriver jag då detta inlägg just nu?

Jo!
Det är så att jag har några syskon. 2 av dem har jag vuxit upp med men de är bara mina halvsyskon. Min mamma skaffade alltså barn med en man hon träffade och det blev till det helvete som det blev. Det som format mig som person och gjort mig sårad invärtes så djupt att det tagit närmare 20 år att komma förbi delar av det.

Man kan lägga det som varit bakom sig men till viss del kommer ens uppväxt alltid att finnas kvar.


Jag har idag inte kontakt med det yngre av syskonen, en bror på runt 25.

Min syster som är 6 år yngre bröt jag med för 1,5 år sedan efter att hon inte funnits där för mig när precis allt rämnade för mig. Min familj var i spillror och jag bad om hjälp vilket är extremt ovanligt att jag gör när det verkligen gäller.
Rädslan för att få ett nej är så stor.


S blev sjuk vid det tillfället och J var hos sin mormor som fortfarande bodde ganska nära då.

Jag fick lov att ha J en extra natt hos mormor medan jag sopade upp spillrorna.

Jag var helt ensam.

Jag ringde då min syster som bodde en bra bit ifrån, några timmar bort, typ 3 kanske?

Jag bad henne om hjälp, att hon skulle komma.
Men det kunde hon inte för hon skulle arbeta och hon kunde inte få ledigt. Att ta ut tillfällig föräldrapenning sk vabb fick hon inte för sin chef för så kunde man inte göra.

Nu är det så att vid extrema fall får närstående ta ut vab. MEN hon var vänlig nog att erbjuda mig att jag skulle få komma till henne ist.

Jag skulle alltså sitta i en bil x antal timmar med ett barn när jag själv var i sådan chock att jag knappt visste vad jag hette.
Dessutom sitta ensam då hon ju skulle arbeta. Och i ett hus som var noll barnsäkrat.

Som ni förstår var jag tvungen att avböja. Var det något jag och J behövde då så var det trygghet i det egna hemmet. Dessutom skulle jag inte orkat att köra så långt.


Så jag bröt med henne.


Tills i våras då jag blev så fruktansvärt  sjuk. Jag har känsliga luftvägar så jag blir lätt sjuk och då riktigt dålig och det håller i sig länge.
S fick komplikationer efter en operation och ambulansen fick hämta honom när han inte gick att få kontakt med.

Där stod jag helt ensam återigen.

Igen.. Ensam..

Jag borde ha lärt mig.

Sjukhuset ville ha in mig men jag hade ingen som kunde ta J så jag fick stanna hemma. De ville skicka en ambulans men jag förklarade att det inte var säkert för J att vara i ett sjukhusrum när jag var så dålig. Då var det bättre att vara inlåsta i ett rum ihop där det var barnsäkrat.



Jag kunde knappt stå på benen och tog ganska mycket Panodil för att klara det.
Jag kunde inte få i mig något vidare att äta eller dricka.



Jag ringde då min ex-svåger men han var tvungen att arbeta. Han föreslog min syster men jag vägrade.
Han frågade då om det var lättare om han ringde. Så det gjorde han.
Jag klarade liksom inte att få ett nej igen när jag var i ÄNNU värre situation.

Jag behöver nog inte nämna svaret han fick från henne. Och orsaken var densamma. Hon skulle arbeta.

Jag har ingen som helst rätt att kräva eller förvänta mig något i dessa lägena.
Men om jag hade fått frågan hade jag kastat allt jag hade haft i händerna och åkt. Allt annat löser sig.
Viktigast är säkerheten för ett barn när en förälder är så sjuk.


Detta var på helgen och på nåt vis överlevde jag och lyckades få i J mat och bytt blöja. Så mycket mer var det nog inte.
Jag kan inte påstå att det var så mycket pedagogisk verksamhet direkt.


Måndagen ringde jag till socialjouren för att be om hjälp. De kunde inte få fram någon sådär bara trots att jag uttryckte oro över situation och Js säkerhet iom att jag var så dålig.
Men nej, de har inte folk bara sådär att skicka.

Det känns otroligt tryggt att sista livlinan bara är en illusion.


Vid det tillfället hade vi precis fått en avlastningsfamilj men hade nog bara träffat dem någon gång. Om jag inte minns helt fel hade insatsen inte kommit igång alls men på eftermiddagen hade de iaf lyckats få tag i dem och mamman i familjen kom och var med J en stund så jag fick vila. Hur lätt det nu var när man var så uppe i varv som jag efter 5 dagars dygnet runtstressande.
När jag blir så sjuk i en sådan här situation kan jag inte varva ner. Tyvärr.

Sen föreslog hon att J skulle sova över hos dem.
Jag körde efter mamman med en ordentlig packning.

Tänk er någon i panik som packar med 40 graders efter och säkert lite till.

Skäms fortfarande över det där.

J sov iaf över och det gick hyfsat ändå.

Sen kom nog S hem nån gång där och jag fick åka in till sjukhuset.
När jag råkade nämna att jag tagit en del Panodil blev det fart på dem. Jag hade alltså tagit en överdos av Panodil, naturligtvis utan att det var meningen, så jag skulle få antidot mot detta.
Ett 36-timmarsdropp.

Jag fick sådan fruktansvärd migrän så jag låg och skrek på golvet och bad om morfin. Jag fick en Naproxen som jag fram tills för någon vecka en trodde var morfin.

Jag tål inte Naproxen. Det finns en del mediciner jag inte alls reagerar bra på och detta var då en.

Hade skörterskan gjort som hon skulle hade jag sluppit få den värsta ångesten jag någonsin haft.

Jag är skräckslagen inför att få sådan igen. Eftersom jag trott det var morfin så har jag varit så rädd för att behöva opereras för mitt tarmvred.

Hur hantera den ångesten när man inte kanske är så mobil?

Jag fick komma upp på avdelning och när ångesten inte släppte (jag har inte ångest annars sådär) bad jag om en Attarax som kan verka ångestdämapnde.
Jag tycker inte alls om att ta sådant men i det läget gick det inte.

De hade bara 20mgs så jag fick dela den och ta 10mg. När jag tagit Attarax tidigare så har jag blivit knockad av 5mg.


Vad denna lilla tablett gjorde istället var att kapsla in ångesten. Jag kunde inte arbeta med den utan den var fast.

Tidigt på morgonen bad jag att psyk skulle komma för så där kunde jag inte må.

Jag började få självmordstankar (och tro mig, även om allt rasar runt mig vill jag INTE dö) men de dröjde ju flera timmar och till sist sa jag ifrån att jag åker hem.

Men eftersom jag skrev ut mig själv kunde jag inte få sjukresa hem.
Eftersom det inte går några bussar så tog jag mina grejer och förberedde mig på att gå hem.


Tack och lov kunde S komma och hämta mig och kramen från J gjorde att en del släppte.


Det tog mig 3 dagar med massor av långa ångestfyllda promenader och en del kramar från S som jag fick hålla fast vid innan det släppte.


Ni kanske förstår att Naproxen inte är för mig..



Efteråt visade min lever på att den var påverkad och det tog ett par veckor innan den blev normal.

Jag var naiv, otroligt naiv.
Jag tog 12-14 Panodil 1mgs i 4-5 dagar och det blev så.

Det är många men det är ju inte 100 stycken som man tro är en farlig mängd. Den är mycket lägre.





Som ni fattar bröt jag definitivt med min syster efter den resan.
Det är inte hennes fel att jag råkade överdosera i min feberdimma. Inget är hennes fel.

Men hon fanns inte när jag bad om hjälp.



I somras skulle min mamma och hennes nya åka ner till oss för att fira min födelsedag.
På vägen ner sa hon i telefon att hon skulle hälsa grattis från… Min syster.

Jag kastade ifrån mig telefonen och bröt ihop fullständigt!


Mamma ville bara va snäll.

Jag funderade ett tag och till sist skrev jag ett sms där jag tackade för hälsningen.
Sen började vi smsa. Jag var klar och tydlig från början att det som varit behövdes tas upp.


Tror ni hon tagit upp det alls? Hon har inte ens bemödat sig med att prata om nåt när jag tagit upp det.

Hon har varit här en gång. J blev så superlycklig!


Sen skulle hon kommit i början av denna månaden men hon blev sjuk. Förkyld och måste vila.

Det var i samma veva jag gick ner mig i den skiten jag fortfarande dras med.

Hon behövde ju vila.. Skönt för nån som kan.

Sen ville hon boka in en ny tid och jag föreslog 28onde. Alltså nu på lördag.


Jag skickade ett sms till henne för lite över en vecka sen där jag frågade vad man behöver om man ska börja rida. Jag fick ett svar men sen inget mer.


Hon har inte en enda gång ringt. Inte en enda gång smsat. Inte en enda gång mejlat.

Ingeting.


J har under denna period haft ett skov från helvetet bla.


Varför?

Är det för att jag är så jobbig? Är jag fortfarande för det? Är jag så ful?

Skäms hon för mig? För J?



Jag kan älta detta till förbannelse men jag kommer aldrig komma fram till ett bra svar.


Det gör mig så ONT att hon så totalt kan ignorera J. Den mest underbare lille Solstrålen som finns.
Han som behöver alla kontakter med människor han bara kan få!

Hon är den närmaste i avstånd men ändå..

Hon har hästar som J ju tycker så mycket om. Det är inte tal om att rida men att bara få titta på dem .


Jag kunde ha ringt henne eller smsat. Japp! MEN, har inte allt gått i 180 med möten och läkare och jag som varit dålig och faktiskt inte orkat mer än att gå på mötena för att det skall gå framåt med allt kring J?
Hon vet att vi har det fulltecknat. Vore det inte på sin plats att checka av hur det blir?


Det har alltid varit jag tidigare. Jag ville inte falla i samma fälla. Den som jagar. Jag hade s hoppats att det skulle ha förändrats.


Jag har slagits för hennes skull. Jag har hotat folk för hennes skull så de skulle låta bli henne. Jag har funnits där i alla lägen.

Hon har alltid varit min älskade lillasyster.

Tills den dagen hon valde att krossa mitt barns hjärta.
Jag är bara glad att jag sätter stopp för det här och nu. Inget mer.

Jag lämnar med tunga steg den stig som kunde inneburit en framtid tillsammans som syskon. Som moster till mitt barn.

Hon var den som stod i kyrkan och läste en fin dikt. Hon var den som accepterade att bli Gudmor.

Jag är glad över beslutet jag tog i somras att ta bort henne. Varför ha någons namn på ett papper när de ändå inte bryr sig?





Detta kan tyckas löjligt. Men tänk er om ni inte hade någon alls i närheten som var släkt? Skulle ni då inte hoppas på att den som fanns skulle vilja när personen själv säger att de vill?




Det gör så förbannat ont. Jag får börja om igen med att bearbeta. Allt jag kämpat med får jag starta om med.
Jag stängde dörren då i våras. Nu är jag tillbaka där jag var då.

Utan syskon alls.







Känns allt som nonsens?

Jag håller med.. rena smörjan. Men det är min smörja. Den som far runt i mitt huvud och min kropp just nu.

Jag förstår att det är viktigt med intyg till förskolan så de kan få ge medicin.

Tex som med J som behöver Alvedon och ibland Ipren under dagen för han har ont i sin höft.
Han SKA röra på sig och mår bra av förskolan.

Men de får inte ge han smärtstillande vid lunch utan intyg. Okej fine!

Igår när jag lämnade J på dagis och lämnade över hans dagsdos av Alvedon så nämnde jag att jag även ställde dit en nässpray som de kan ge honom om han är för tät inför lunchen.
Vem vill liksom äta när man är bomtät i näsan?

Jag sa halvt på skämt att de kanske inte fick ge utan intyg.

Jag höll på att ramla baklänges..

De får inte ge nässpray utan intyg från läkare.
Receptfritt nässpray!!

Jag kan ju inte hålla mitt barn hemma ifall han blir tät i näsan. Och jag kan ju inte åka dit mitt på dagen IFALL han behöver lite nässpray.


Det känns som det har gått lite för långt.

Men givetvis så ringde jag barnmottagningen och bad om ett intyg.
Tjejen som jag pratade med berättade att det ringt fler och fler och velat ha alla möjliga intyg så hon förstod dilemmat.

Men hur känns det att ta upp en läkares tid för ett intyg om nässpray?


Jösses…