Vart börjar man när man varit borta länge?

Tja, nånstans är en bra början.

Det har varit en otroligt tuff period ett tag nu.

Jag har äntligen blivit opererad för mitt tarmvred och läkarens kommentar efteråt var att det var en rejäl knut.
1,5 år med fruktansvärd smärta.

Otaliga ambulansfärder.

Mängder med olika magmediciner i stora doser mot magkatarr.

Så många inställda aktiviteter med mitt barn.

Rädsla för att äta.

Vanmakten att inte bli tagen på allvar.
Få höra i ambulansen att det bara är farligt om man kräks blod. Och detta till någon som absolut INTE kan få upp något över huvudtaget. Jag kan inte spy. Jag kan hulka men det kommer inget.


Efter min tarmvredsoperation så fick jag våldsamma smärtor. Närmare bestämt 4 dagar efter. Då hade jag knappt fått i mig något pga smärtorna.
Jag ombedes ta ambulans in. I ambulansen sätter de mig på prior 3. Det är alltså ingen fara med mig enligt dem.

Man SKALL alltid ta en GBP-opad med magsmärtor på fullaste allvar. Pfft.. Den jag hade som kollade min syresättning i ambulasen satt mest å gäspa.
Jag fick ligga över 6 timmar i en korridor med dessa smärtorna utan någon hjälp alls.
Ingen dryck, ingen mat och inget dropp.

Jag lyckades stappla bort och hitta fun light och sen in på toa för att hämta vatten att blanda ut den med. 2 minimuggar så riskerade jag å inte ramla ihop. Dock startade det igång smärtorna ännu värre.

Jag gick å sa till att jag inte orkade längre  ”Det orkar ingen här” fick jags om snäsigt svar.
”Men jag har verkligen ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen” ”-Det har alla här” fick jag som svar.

Jag valde då att ta mig därifrån. Eftersom jag ”skrev ut” mig själv så får man ingen sujktaxi.

Klockan var då runt 05 på morgonen. Väntade en timme innan jag ringde hem och pratade med S.
Jag gick ner till en stor butik på rent vres. Jag tänkte gått hem men fick inse att jag inte klarade av att ta mig ut på den stora vägen från stan :/
S och J kom och hämtade mig vid 7.30

Hur man klarar av att gå så långt när man har sådana smärtor?
Tja, jag dör hellre på en gångbana än på ett sjukhus för där är man bara i vägen och stör.

Smärtan började avta efter 3 veckor. Till sist var jag så trött på att gnälla om det att jag höll käft och låtsades att allt var ok.

Nu när det gått ett längre tag, jag erkänner att jag inte minns när jag opades så mkt har det varit, så upptäckte jag att jag kan äta!!!!!

Tidigare stod jag på maxdosen med Omeprazol. Läkarna brukade höja ögonbrynen över att jag fortfarande hade besvär av magkatarr med den dosen.
Dessutom tog jag Gaviscon ett tag dagligen och då uppemot 200-300ml. Enligt 1177 var det ofarligt vilket jag fick veta av en läkare att det INTE var!
Det kan skada njurarna. Tack 1177 för att ni känns så kunniga.

Jag tuggade Galieve hela tiden. Hade det på recept till och med.

Nu kan jag äta kryddad mat. Ketchup, senap, lök, rå purjolök och APELSIN!!!!

Har inte vågat äta ett rått äpple än, jag planerar fortfarande vad jag äter efter om jag är ensam med sonen.
Korv med bröd = ambulans, så ja, jag är försiktigt ändå och fortfarande lite rädd men det släpper mer och mer!

För ca en månad sen så tog mina Omeprazol slut, hade glömt å hämta ut.  Så jag fick gå utan några dagar. Helt plötsligt upptäcker jag att jag inte har några besvär längre!!

En vän till mig säger att man kan bli jättedålig om mans lutar tvärt med dem men ja, gjort är gjort och numera tar jag INGA Omeprazol!!!

Fattar ni!!!

Magkatarr? Jo, jag har känslig mage men allt har berott på tarmvredet. Och nu när jag tittar bakåt började allt 6 månader efter min GBP-op.

Nu har de sytt slitsarna.

Jag var med i en undersökning där man blev lottad. Jag blev lottad att inte få mina slitsar sydda.
Numera syr man alltid dem (någon kan möjligen limma har jag hört)

Så mig ska man tacka om man fått sina slitsar sydda ;)

Men resan har lärt mig massor!

Nu har jag kommit ut på andra sidan på riktigt. Jag mår bättre psykiskt och fysiskt. Det är ROLIGT att laga mat igen!




Det var länge sen jag sa att jag aldrig mått bättre. Nu mår jag bättre än så. Kan livet bara få vara så här så är jag helt nöjd.


Det är ju några månader sen vi fick veta ang. Js höft.
Sen dess har vi dunkat i botten eller väggen, ganska rejält.

Vi hamnade i total kris.

Nu har vi rest oss.

Vi kämpar inte längre. Att kämpa tar energi.

Vi bara är och lever med hans smärtor och automatiskt väljer att göra saker som funkar för honom.

Vi ömkar honom inte. Det är inte synd om honom. Det är jävligt orättvist men livet är sådant.
Han ska inte stanna där nere och bli tyckt synd om.
Han ska få samma chans som alla att göra vad han vill och få tro på sig själv.

Jag märker ganska väl hur en del tycker synd om, ömkar osv.
Ja, det är orättvist men när är något i livet rättvist?


Han kommer inte dö.

Han är en så underbar onge. Full av glädje och liv!
Det finns inte mycket som gör han nere.

Hans utvecklingsbedömning som gjordes för en månad sen visade att han är ikapp med utveckling och språk (Juni-2012   14-mån språk) är han ikapp med!!! Han är till och med FÖRE sin ålder i ordförrådet.

Det ni!! Egentligen inte viktigt men det är så jäkla underbart att höra att det gick vägen! Allt slit! Allt vi la ner i tid och energi betalade sig och vi har en ännu gladare kille <3

Vi har så många områden vi jobbar med så att göra framsteg boostar som fasen =)


Vi har även varit igenom en större kris i förhållandet.
Men vi red ut stormen och står nu ännu starkare.

5 år tillsammans. 1 år förlovade. 4 år sedan vi kom hem från Neo och blev en riktig familj – Det har hänt sedan sist familjemässigt.

Förutom att vi fått två katter till. Två Norska skogskatter. Omplaceringskatter från Norrland.
Ägaren har råkat ut för en rejält tragedi/trauma/sjukdom så det fick bli så här.
Dessvärre smet en av dem ut för en månad sen och ja, jag mår skit över detta.
Att hittat henne bara sådär där vi bor känns tröstlöst.

Jag har fått hjälpt av två medier. Jag hoppas nu att den sista har lite fel så hon inte gått så långt.

Vi har satt en hittelön på 2000:- på den som hittar henne eller lämnar sådana upplysningar att hon fångas in.

Till jul kan det kännas trevligt med extra i plånboken så att kolla extra kan vara värt det.
Ja, många tänker pengar när det kommer till katter.

Och jag skulle helt seriöst betala MER om det bara innebar att hon kom hem till oss igen.

Missade givetvis inlämningstiden till lokaltidningen så efterlysningen får vänta en vecka till.

Det är så mycket nu så huvudet står still och jag gjorde denna tabben att tro att det var onsdagar deadlinen va L

Sunna då.. Tja.. Skendräktig och fruktansvärt JOBBIG!!!
Var hos veterinären för att kolla henne lite, något vi kom överens om just in case men hon var helt okej.
Jag har aldrig varit med om detta innan men nu vet jag hur detta funkar……

Och ja, det är jobbigast för henne men vi kan inte göra något nu åt det.

Glenn då, tja.. Han går mest runt å är stencool. Han har inte bråttom i livet *s*


Styrkarkatten Aisha som jag hoppas jag berättat om, ja hon blev beslagtagen och infångad.
Det hängde på en skör skör tråd där ett tag MEN hon bor nu på en bondgård och DET gör mig SÅ lycklig!
3 års kyla och sökande efter skydd är slut.

Jag fixade det! Jag lyckades få en myndighet att lyssna!
2 r med försök att få hjälp med en fälla hos kommunerna runt och dä fick jag nada hjälp.. Ja.. Konstigt att det finns folk som skiter i hemlösa katter när man möts av motstånd överallt.

MEN, länsstyrelsens är den rätta vägen att gå! =)


Och mitt i allt är det snart jul.

Min och S och Js första jul tillsammans bara vi tre. Spännande och vi har komponerat ihop ett eget julbord med mat som vi tycker om *s*

Nu jobbar iofs S på julaftonseftermiddagen när Kalle är och sen natten men vi pusslar in tomten där emellan *ler*


Det blir en sagolik jul tillsammans med min underbara familj <3


Sliskigt va? *s* Isch, var är undertonen av bitterhet?

Delvis borta.
Första mediumet som hjälpte mig med katten som nu är borta verkade det hon såg ganska fort och frågade om jag ville använda resten av tiden till mig.
Det gjorde jag.

Jag grät och skrattade och tog till mig det hon sa.
Hon nådde mig. Och nu försöker jag lyssna på det hon sa. Det som sagts så många gånger men utan att de personerna egentlige menat det på allvar.
De har inte sett mig på riktigt. Men det gjorde hon. Hon berättade saker som gör att jag veta att hon inte var fejk.

Men oavsett vad man tror eller inte så kvittar det, om man mår bra och det inte skadar någon, varför då inte låta det påverka dig på ett positivt sätt?


Jag om någon vet hur det är att hela tiden behöva slå sig fram och kämpa. Men det går att må bra ändå många många stunder.
Att bara ge upp kämpandet och njuta här och nu mår jag bar av.

Jag har också avslutat några relationer till vänner, eller som jag trodde var vänner.
Och jag har dragit mig undan från andra reaktioner. Det har inte uppmärksammats så jag insåg att de inte betyder så mycket. Ge och ta. Inte bara ge eller ta.
Kanske inte alltid rättvist givande och tagande men viljan ska iaf finnas.

Så jag försöker sluta ödsla energi på sådant som bara gör att jag grubblar, mår dåligt och försöker duga.

Det kvittar vad jag gör om mig till, duger jag inte såhär lär jag aldrig göra det.

Jag är så jävla bra om man klickar med mig. Gör man inte det så tja, då är det så =)


Ja, nu ska jag avsluta detta röriga och långa inlägget *s*


Kram på er och mer kärlek till r <3

4 möten idag.. 1 vart inställt pga. sjukdom vilket jag inte fick veta förrän jag kom dit en timme innan då första mötet är på samma ställe.
Det gör inget men ja, jag gillar att ha kontroll.

Innan vi for på första mötet så dammsög jag av och moppade snabbt. S fixade runt med lite annat. SÅ skönt att komma hem ikväll och här är städat!

Är förvånad över att energin höll MEN jag hade ledigt igår och laddade batterierna!
Var hos en väninna först med Sunna och fikade lite. Lite miljöträning inbakat.
Sen åkte jag och Sunna in till byn för att hämta ut ett paket och där gick vi en runda.

Sen hem och packa väskan inför hundkursen.


Jag var trött igår när jag kom hem närmare tio på kvällen MEN jag var härligt trött. Inte dränerad på energi som annars.

Vårat möte idag var givande. Vi kom fram till att det är dags att kapa i kontakterna NU annars överlever inte vi. Vi har över 11 mottagningar och resurser som J är involverad i.

Nu ska vi iväg strax på ett möte till som förhoppningsvis ger något. Sen hem och vända i stort sett för det är föräldramöte ikväll vi 18.

Vi har aldrig kunnat vara med så det blir premiär! J hämtas av avlastfamiljen idag och de har honom fram tills ikväll. Är glad för det nu när vi inte har någon annan.

Imorn ska jag till sjukhuset i stan. Ett inför-möte som jag hoppas blir bra och att de lyssnar så allt går bra nästa vecka.

Just den biten har jag inte orkat ta upp med någon. Inte S, inga vänner och ingen.. Det är bara avlast som vet eftersom de ska ha J. Alex som ska ha Sunna vet inget heller.
Det blir bäst så.

Jag vill klara detta själv. Eller? Eller vill jag bara att någon ska se mig? Märka nån gång det jag inte säger?

Ja, jag känner mig bortglömd faktiskt. Folk frågar hur jag mår. Jag svarar. Vänner frågar och jag är nog ärlig.

När jag blir ensam med mina tankar kommer den innersta sanningen fram. Jag är en människa av många lager.

Jag undrar om någon någonsin tagit sig ända in. Men varför skulle de?


Jag är en osäker och rädd människa. Livrädd för att göra fel. Verka dum.

Jag är en människa som nedvärderar mig själv.

Men innerst inne VET jag att jag inte är allt det där. Jag vet bara inte hur jag ska våga utan att bli skrytsam och odräglig eller dra på mig otur!


För.. När det väl gäller så fixar jag det. Jag får som jag vill. Saker sker och det blir bra. Jag är envis och att ge upp finns inte i mitt vokabulär.
När jag blir sjuk vilar jag sällan. Jag kör på fullfart.
Jag tänker mycket och jag frågar OCH ifrågasätter. Saker och ting kan nästan alltid förbättras. Jag ser möjligheter och trots att jag kan VERKA negativ är jag en av de mest positiva människorna som finns. Om du bara skrapar lite på ytan och läser mig rätt.

Men varför vågar jag inte? Varför väntar jag alltid på att andra ska lyfta fram mig så jag ska duga?
Det gör ju ingen, eller väldigt sällan. Jag får i stort sett ingen cred för det jag gör. För det jag fixar.


Så varför ska jag då berätta?
Jag är livrädd. Verkligen skräckslagen för andra gånger har det inte gått så bra.

MEN. Om jag inte nämner det. Inte pratar om det så finns det inte. Säger man ett ord så drar man automastiskt på sig just det man uttrycker.

Det kommer gå bra och gör det inte det så tja. Vem blev lyckligare av att oroa sig innan?

Inte min familj iaf. S och J <3

Det kryper i kroppen.. Riktigt mycket.

Imorn ska vi iväg redan vid åtta på morgonen om inte innan. Har nästan en timmes körning till sjukhuset där vi ska börja med att röntga Js höft igen.
Efter det blir det läkarbesök på ortopeden där det ska fastställas till 100% om det är Perthes det rör sig om.
Det kan de bara veta när man har 2 plåtar att jämföra med.

Om det inte är det så är det något annat som är jävligt fel så jag kan inte säga att jag hoppas på något mer än att höftkulan börjat försvinna för det måste betyda att den kommer byggas upp igen. Men så fort lär det inte gå.


Så.. Efter att ha städat HELA dagen i snigelfart så tror jag att jag bör sova. Är så sjukt trött nuförtiden. Men kan jag sova en hel natt? Nix!

FAN, jag minns inte när jag senast som en hel natt. Utan att vakna efter 2-3 timmar.
Om jag bara kunnat vända mig om och somna om men icke.

Och jag har en jävligt bra säng! Inga ljud som stör mig för jag sover med öronproppar för hela huset är ju fullt av folk och djur som SNARKAR!!!

Nä.. Hade jag tålt knark hade jag nog funderat på att knarka loss en kväll å sen sova ett dygn.. Eller, jag har ju aldrig testat knark iofs men det verkar jävligt bökigt att dels få tag i och sen lära sig hur man ska använda det. Vad ska man röka, elda på sked, snorta, ta på tandköttet eller ta i spruta?

Ja ni hör ju själva hur jävla mycket skit jag sett på teven. Hur vet man om det stämmer?  Och vem har råd att chansa och snorta upp nåt man skulle ha nån annanstans?

Sen är det inte så lagligt och jag är laglig. Iaf i drogsammanhang.

Fast.. Jag har egentligen drogat lite 2 gånger. Fast nån annan typ va skitsnäll å hjälpte mig.
Då fick jag i mig nån skit i en drink. Andra gången var det GHB i en grogg och jävlar vilket liv det var. Ambulans å sån skit.. Och sen sluta jag andas lite också.

Ja jösses.. Tror iaf inte det är sånt jag ska satsa på om jag ska bli en drogare.

Nä.. Då kanske man ska satsa på lite lagliga drugs. Såna som läkare skriver ut för om de bara klottrar ner nåt på en lapp, nåja en dator då nuförtiden, så är alt grönt. – Varsågod, smit iväg och bli lite hög eller nåt.

Fast för att få en del piller måste man typ ha problem och det är ju skitjobbigt å sitta där ljuga ihop nåt.
Och sen OM man väl skulle bli erbjuden lite kulpiller av farbror doktorn så måste man ändå avböja för man inte tål skiten och blir helt sjuk i huvudet av dem och inte kan sova riktigt på en vecka.
Blir lite motsatt effekt där känns det som.


Så jag väljer nog min ofullständiga sömn.



Förresten tro jag det uttalas ”snåååårta”. Iaf låter det mer ball och sånt är viktigt!

Och nu får jag väl militanta antidrogare eller anhöriga till knärkisar efter mig för rubriken. Men va fan.. Relax!
Denna morsan har bara sniffat Cilith Bang Klorin ikväll *badrumsstäd*

Inser att jag låter bitter och negativ.

Men under rådande omständigheter är det nog inte så illa iaf. Ni som vet hela bilden, tänk er in i min situation och säg att ni skulle varit glad och sorglös.

Varför jag då blir så negativ?
Ja, för att livet gång på gång bevisar att det är meningslöst att gå runt och vara glad hela tiden.
Då knockar alla problem dig när du minst anar det.
Detta är inget sunt sätt att leva men just nu där jag befinner mig i livet med det bagage jag har så är det så det får vara.

Jag kan skratta och ha roligt men med människor jag tycker om och litar på. De andra behöver inte se så mycket av den äkta sidan av mig för då suger de bara energi från mig.

Bitter då?

Ja.. För att hur man än gör blir man sviken.

Jag har sedan jag var ganska ung aldrig känt att jag duger. Jag är värdelös, ful, fet och äcklig. Jobbigt och bara i vägen.

Ja, så är det.

Nu förtiden jobbar jag med detta eftersom jag befinner mig trygga människor i min omedelbara närhet – S och J - min familj.

S är den enda jag litar på. Fullkomligt. Jag vet vart jag har honom och jag känner förtroende för honom även om vi har våra stormar.
Det finns förhållanden som inte har de men återigen, walk a mile in our shoes..  Det vi gått igenom de senaste 5 åren är så horribelt sjukt.

Man kan enkelt sammanfatta saker och händelser men det har gått tid emellan där vi fått kämpa för att ta oss upp igen, gång på gång.

Ja, vi har varit två men ibland har den ene fallit ganska illa.



Varför skriver jag då detta inlägg just nu?

Jo!
Det är så att jag har några syskon. 2 av dem har jag vuxit upp med men de är bara mina halvsyskon. Min mamma skaffade alltså barn med en man hon träffade och det blev till det helvete som det blev. Det som format mig som person och gjort mig sårad invärtes så djupt att det tagit närmare 20 år att komma förbi delar av det.

Man kan lägga det som varit bakom sig men till viss del kommer ens uppväxt alltid att finnas kvar.


Jag har idag inte kontakt med det yngre av syskonen, en bror på runt 25.

Min syster som är 6 år yngre bröt jag med för 1,5 år sedan efter att hon inte funnits där för mig när precis allt rämnade för mig. Min familj var i spillror och jag bad om hjälp vilket är extremt ovanligt att jag gör när det verkligen gäller.
Rädslan för att få ett nej är så stor.


S blev sjuk vid det tillfället och J var hos sin mormor som fortfarande bodde ganska nära då.

Jag fick lov att ha J en extra natt hos mormor medan jag sopade upp spillrorna.

Jag var helt ensam.

Jag ringde då min syster som bodde en bra bit ifrån, några timmar bort, typ 3 kanske?

Jag bad henne om hjälp, att hon skulle komma.
Men det kunde hon inte för hon skulle arbeta och hon kunde inte få ledigt. Att ta ut tillfällig föräldrapenning sk vabb fick hon inte för sin chef för så kunde man inte göra.

Nu är det så att vid extrema fall får närstående ta ut vab. MEN hon var vänlig nog att erbjuda mig att jag skulle få komma till henne ist.

Jag skulle alltså sitta i en bil x antal timmar med ett barn när jag själv var i sådan chock att jag knappt visste vad jag hette.
Dessutom sitta ensam då hon ju skulle arbeta. Och i ett hus som var noll barnsäkrat.

Som ni förstår var jag tvungen att avböja. Var det något jag och J behövde då så var det trygghet i det egna hemmet. Dessutom skulle jag inte orkat att köra så långt.


Så jag bröt med henne.


Tills i våras då jag blev så fruktansvärt  sjuk. Jag har känsliga luftvägar så jag blir lätt sjuk och då riktigt dålig och det håller i sig länge.
S fick komplikationer efter en operation och ambulansen fick hämta honom när han inte gick att få kontakt med.

Där stod jag helt ensam återigen.

Igen.. Ensam..

Jag borde ha lärt mig.

Sjukhuset ville ha in mig men jag hade ingen som kunde ta J så jag fick stanna hemma. De ville skicka en ambulans men jag förklarade att det inte var säkert för J att vara i ett sjukhusrum när jag var så dålig. Då var det bättre att vara inlåsta i ett rum ihop där det var barnsäkrat.



Jag kunde knappt stå på benen och tog ganska mycket Panodil för att klara det.
Jag kunde inte få i mig något vidare att äta eller dricka.



Jag ringde då min ex-svåger men han var tvungen att arbeta. Han föreslog min syster men jag vägrade.
Han frågade då om det var lättare om han ringde. Så det gjorde han.
Jag klarade liksom inte att få ett nej igen när jag var i ÄNNU värre situation.

Jag behöver nog inte nämna svaret han fick från henne. Och orsaken var densamma. Hon skulle arbeta.

Jag har ingen som helst rätt att kräva eller förvänta mig något i dessa lägena.
Men om jag hade fått frågan hade jag kastat allt jag hade haft i händerna och åkt. Allt annat löser sig.
Viktigast är säkerheten för ett barn när en förälder är så sjuk.


Detta var på helgen och på nåt vis överlevde jag och lyckades få i J mat och bytt blöja. Så mycket mer var det nog inte.
Jag kan inte påstå att det var så mycket pedagogisk verksamhet direkt.


Måndagen ringde jag till socialjouren för att be om hjälp. De kunde inte få fram någon sådär bara trots att jag uttryckte oro över situation och Js säkerhet iom att jag var så dålig.
Men nej, de har inte folk bara sådär att skicka.

Det känns otroligt tryggt att sista livlinan bara är en illusion.


Vid det tillfället hade vi precis fått en avlastningsfamilj men hade nog bara träffat dem någon gång. Om jag inte minns helt fel hade insatsen inte kommit igång alls men på eftermiddagen hade de iaf lyckats få tag i dem och mamman i familjen kom och var med J en stund så jag fick vila. Hur lätt det nu var när man var så uppe i varv som jag efter 5 dagars dygnet runtstressande.
När jag blir så sjuk i en sådan här situation kan jag inte varva ner. Tyvärr.

Sen föreslog hon att J skulle sova över hos dem.
Jag körde efter mamman med en ordentlig packning.

Tänk er någon i panik som packar med 40 graders efter och säkert lite till.

Skäms fortfarande över det där.

J sov iaf över och det gick hyfsat ändå.

Sen kom nog S hem nån gång där och jag fick åka in till sjukhuset.
När jag råkade nämna att jag tagit en del Panodil blev det fart på dem. Jag hade alltså tagit en överdos av Panodil, naturligtvis utan att det var meningen, så jag skulle få antidot mot detta.
Ett 36-timmarsdropp.

Jag fick sådan fruktansvärd migrän så jag låg och skrek på golvet och bad om morfin. Jag fick en Naproxen som jag fram tills för någon vecka en trodde var morfin.

Jag tål inte Naproxen. Det finns en del mediciner jag inte alls reagerar bra på och detta var då en.

Hade skörterskan gjort som hon skulle hade jag sluppit få den värsta ångesten jag någonsin haft.

Jag är skräckslagen inför att få sådan igen. Eftersom jag trott det var morfin så har jag varit så rädd för att behöva opereras för mitt tarmvred.

Hur hantera den ångesten när man inte kanske är så mobil?

Jag fick komma upp på avdelning och när ångesten inte släppte (jag har inte ångest annars sådär) bad jag om en Attarax som kan verka ångestdämapnde.
Jag tycker inte alls om att ta sådant men i det läget gick det inte.

De hade bara 20mgs så jag fick dela den och ta 10mg. När jag tagit Attarax tidigare så har jag blivit knockad av 5mg.


Vad denna lilla tablett gjorde istället var att kapsla in ångesten. Jag kunde inte arbeta med den utan den var fast.

Tidigt på morgonen bad jag att psyk skulle komma för så där kunde jag inte må.

Jag började få självmordstankar (och tro mig, även om allt rasar runt mig vill jag INTE dö) men de dröjde ju flera timmar och till sist sa jag ifrån att jag åker hem.

Men eftersom jag skrev ut mig själv kunde jag inte få sjukresa hem.
Eftersom det inte går några bussar så tog jag mina grejer och förberedde mig på att gå hem.


Tack och lov kunde S komma och hämta mig och kramen från J gjorde att en del släppte.


Det tog mig 3 dagar med massor av långa ångestfyllda promenader och en del kramar från S som jag fick hålla fast vid innan det släppte.


Ni kanske förstår att Naproxen inte är för mig..



Efteråt visade min lever på att den var påverkad och det tog ett par veckor innan den blev normal.

Jag var naiv, otroligt naiv.
Jag tog 12-14 Panodil 1mgs i 4-5 dagar och det blev så.

Det är många men det är ju inte 100 stycken som man tro är en farlig mängd. Den är mycket lägre.





Som ni fattar bröt jag definitivt med min syster efter den resan.
Det är inte hennes fel att jag råkade överdosera i min feberdimma. Inget är hennes fel.

Men hon fanns inte när jag bad om hjälp.



I somras skulle min mamma och hennes nya åka ner till oss för att fira min födelsedag.
På vägen ner sa hon i telefon att hon skulle hälsa grattis från… Min syster.

Jag kastade ifrån mig telefonen och bröt ihop fullständigt!


Mamma ville bara va snäll.

Jag funderade ett tag och till sist skrev jag ett sms där jag tackade för hälsningen.
Sen började vi smsa. Jag var klar och tydlig från början att det som varit behövdes tas upp.


Tror ni hon tagit upp det alls? Hon har inte ens bemödat sig med att prata om nåt när jag tagit upp det.

Hon har varit här en gång. J blev så superlycklig!


Sen skulle hon kommit i början av denna månaden men hon blev sjuk. Förkyld och måste vila.

Det var i samma veva jag gick ner mig i den skiten jag fortfarande dras med.

Hon behövde ju vila.. Skönt för nån som kan.

Sen ville hon boka in en ny tid och jag föreslog 28onde. Alltså nu på lördag.


Jag skickade ett sms till henne för lite över en vecka sen där jag frågade vad man behöver om man ska börja rida. Jag fick ett svar men sen inget mer.


Hon har inte en enda gång ringt. Inte en enda gång smsat. Inte en enda gång mejlat.

Ingeting.


J har under denna period haft ett skov från helvetet bla.


Varför?

Är det för att jag är så jobbig? Är jag fortfarande för det? Är jag så ful?

Skäms hon för mig? För J?



Jag kan älta detta till förbannelse men jag kommer aldrig komma fram till ett bra svar.


Det gör mig så ONT att hon så totalt kan ignorera J. Den mest underbare lille Solstrålen som finns.
Han som behöver alla kontakter med människor han bara kan få!

Hon är den närmaste i avstånd men ändå..

Hon har hästar som J ju tycker så mycket om. Det är inte tal om att rida men att bara få titta på dem .


Jag kunde ha ringt henne eller smsat. Japp! MEN, har inte allt gått i 180 med möten och läkare och jag som varit dålig och faktiskt inte orkat mer än att gå på mötena för att det skall gå framåt med allt kring J?
Hon vet att vi har det fulltecknat. Vore det inte på sin plats att checka av hur det blir?


Det har alltid varit jag tidigare. Jag ville inte falla i samma fälla. Den som jagar. Jag hade s hoppats att det skulle ha förändrats.


Jag har slagits för hennes skull. Jag har hotat folk för hennes skull så de skulle låta bli henne. Jag har funnits där i alla lägen.

Hon har alltid varit min älskade lillasyster.

Tills den dagen hon valde att krossa mitt barns hjärta.
Jag är bara glad att jag sätter stopp för det här och nu. Inget mer.

Jag lämnar med tunga steg den stig som kunde inneburit en framtid tillsammans som syskon. Som moster till mitt barn.

Hon var den som stod i kyrkan och läste en fin dikt. Hon var den som accepterade att bli Gudmor.

Jag är glad över beslutet jag tog i somras att ta bort henne. Varför ha någons namn på ett papper när de ändå inte bryr sig?





Detta kan tyckas löjligt. Men tänk er om ni inte hade någon alls i närheten som var släkt? Skulle ni då inte hoppas på att den som fanns skulle vilja när personen själv säger att de vill?




Det gör så förbannat ont. Jag får börja om igen med att bearbeta. Allt jag kämpat med får jag starta om med.
Jag stängde dörren då i våras. Nu är jag tillbaka där jag var då.

Utan syskon alls.







Känns allt som nonsens?

Jag håller med.. rena smörjan. Men det är min smörja. Den som far runt i mitt huvud och min kropp just nu.

Jag känner mig ordentligt mosad mellan två feta fåtöljer just nu..


Vette fasen vilken ände jag ska börja i men allt började för snart 4 år sen då vi fick ett underbart barn som det visade sig hade lite otur och blev sjuk lätt längre fram.

Vi har sen ca 2 år varit aktuella på en Barnmottagning i en närliggande mindre stad.

Läkaren och vi har inte dragit helt jämt men när hon blev sjukskriven en längre tid så andades vi ut och beslöt att inte byta mottagning då denna ligger otroligt mycket närmare. Vi fick då en annan läkare som VI helt seriöst behövde tolk för att förstå.

Sen kom vår andra läkare tillbaka, verkade lite mer vettig men nej..

De verkliga problemen började när FK ville ha intyg för 2 olika perioder då vi vabbat mycket.

Det ena fick vi från Ortopeden. Helt korrekt ifyllt och det gällde nog en månad framåt, iaf den perioden vi behövde.
Sen vid mötet med läkaren skrev hon ett till som räcker till och med 13/12- 13. Alltså en bit framåt.

Intyget heter ”Intyg och tillfällig föräldrapenning” Ett färdigt formulär att fylla i.

På vårt står det heltid. Det anses alltså att J behöver att vi är hemma heltid som mest när han behöver.
Anledningen är Perthes och efter det skrev hon ”svår smärta”


Enkelt! Och det finns inte en chans att hon kan veta vilka dagar eller hur många J kommer att ha så ont att han måste vara hemma.

Bad om samma från barnmottagningen eftersom de ju har hand om hans förkylningsastma och kruppen.

Läkaren skrev ett intyg där hon anger varför han är aktuell hos dem. Bla att han är fet. (och just det gör de ju så otroligt mycket åt, eller inte… Eller erbjuder oss hjälp ELLER lyssnar på oss när vi säger att han ökar minst 2-3 kg varje gång han behöver en av sina astmamediciner)


Hon daterade bara när hon skrev ut det och givetvis godkänner inte FK detta. Varför skulle de? Det finns färdiga formulär att fylla i. De har gjort sig besväret att skapa ett och skicka ut. ANVÄND DET DÅ! Typ..

Har ringt ang detta sedan i början av månaden. Det har dragit ut på tiden och krånglat och i fredags skulle de ringa men inte ett ljud. De var inte ens där.

Idag är inte läkaren där.

Men de hade tagit detta vidare till verksamhetschefen. Hon ska boka ett möte med BVC.

Say what?!?!?!

Jag ringde BVC direkt för att förekomma. Hon fattade nada. Men nu vet hon läget.


Verksamhetschefen skulle ringa upp och det gjorde hon faktiskt.

Hon verkade ha fler hästar hemma i stallet än läkaren.
Hon skulle lämna tillbaka detta till mottagningen som fick ringa FK för att reda ut vad som behövdes.


Det handlar inte ens om en HEL månad. Det är små perioder men tydligen skulle vi ha ljugit ist och inte satt de dagar han var sjuk utan färre så hade det inte blivit så här, så fattar jag det.

Och det behöver inte ens vara en läkare som skriver på intyget. Det räcker med en sjuksköterska!


Verksamhetschefen ansåg att det fanns ett glapp mellan FK och sjukvården. Nähä!


Så vad gjorde jag fel?

Jag gissar bara nu men vi borde ha sökt vård via VCT först vid minsta nysning eller liknande som innebar att J var hemma från dagis.

Att Js pappa nu jobbar nätter och då ”vabbar” nätter ställer till det.
Hur är det om barnet ifråga av någon anledning inte mår bra på natten och då måste ha en vuxen hemma men sedan är så pass piggt att de kan närvara på förskolan på dagen efter?

Räknas det inte som vab då?

Ska ingen i Sverige med barn kunna jobba nätter?



Barnmottagningen i lilla staden tar bara barn upp till ett år fick jag veta idag. J är snart 4 så vad vi gör där vet jag inte.
De skriver ut alla Js mediciner kring hans luftvägar och det är dem jag ringer för att få råd och hjälp via telefon med medicineringen när han är sjuk.
De besöker man främst när man har en bokad tid då det inte finns läkare på plats hela tiden.


Barnmottagningen i stora stan närmats oss har iofs öppet dygnet runt, på natten är det dit man söker akut EFTER att man pratat med 1177.


Är det en helg så ringer man 1177 som bokar en tid på jourcentralen i stora staden dit jag VÄGRAR gå. Aldrig!
(anledningen är att läkaren där hotade med att kalla på väktare och polis om jag inte lämnade hans kontor vilket jag vägrade innan han godkänt ett sjukreseintyg då jag tagit sjukresa in eftersom det aldrig går bussar där jag bor. Han bedömde mig som frisk. Till sist skickade han upp mig i en sjukresa till akuten och DÄR hittade de en fin dubbelsidig lunginflammation. Ni fattar kanske varför mitt barn INTE ska till den jourcentralen?  Ja, det låter helt otroligt jag vet men sorgligt nog hände det.)


Istället får vi en tid på Barnmottagningen i stora staden.


Nu ska vi tydligen också söka VCT när J är sjuk då. Iofs närmare men om vi inte anser att han behöver hjälp, ska vi gå dit ändå för att få ett intyg?


Att det blir glapp mellan dagarna i perioderna när J är sjuk beror på att S faktiskt har lediga nätter också. Alltså kan han inte vabba då.
Jag är osäker men jag tror inte vi tagit ut 8 dagar i sträck ens. Många dagar men inte i sträck.




Jag förstår verkligen inte hur det kan vara så svårt?

Ortopeden kan bara skriva intyg från 1 augusti då det var då vi var hos dem första gången.

Men barnmottagningen kan bara skriva om vi varit DÄR en aktuell dag?


Jag fattar inte logisken.




Och när J är sjuk = förlorad arbetsinkomst så får han inte gå till dagis.

Eller ska man köra en Solsidan med vattkopporna? Bara svårare när han inte har pricksjukdomar *s*



Som det ser ut nu så är det en bra bit över tio tusen som är på spel.

Pengar vi tänkte supa upp så vi behöver ju dem egentligen inte.. *ironi*


På frågan varför S vabbar och inte jag är svaret: För att vi löst det så.

Igår kväll satte helvetet igång igen med magen.

Tog sedvanliga 30ml Gaviscon för att försöka stoppa det men efter ca 20 min satte det igång när jag tog en halv mun saft.
Tog ytterligare 30 ml Gaviscon men det hjälpte inte heller utan det blev värre!

S jobbade igår så jag fick ringa hem honom. De lyckades få in en annan som tog hans pass. S jobbar ensam och turen får aldrig vara obemannad så att säga.

Jag ringde först ME, en vän som genomgått liknande saker men tusen gånger värre. Hon guidade mig i Spasmofenens biverkningar. Ingen risk för att bli koko men hon rådde mig att först ta en halv och vänta en halvtimme och sen ta den andra halvan om den inte hjälpte. Allt för att minimera risken att det skulle dyka upp någon underlig biverkan.

En kvart senare tog jag den andra halvan för det var ohållbart.

Jag ringde 1177 för att höra hur lång tid det tar innan Spasmofen verkar. Jag var nummer två i kö och efter någon minut la jag på och ringde ambulans.

De skickade en ambulans från grannbyn med blåljus å allt. 25 minuter skulle det ta för dem att komma och under tiden packade jag halvt krypandes omkring.
Att ha något att distrahera allt med i dessa lägen funkar för mig. Dessutom finns det saker jag måste ha med mig. Necessären är alltid packad så det var bara nån tröja och ett par trosor jag behövde packa iofs.

S hann precis komma innan ambulansen kom.

Jag låg i hallen och vrålade ömsom flämtade i en kudde.
Sjukvårdaren som jag träffat minst ett par fyra gånger innan kände igen mig direkt och sa att jag hade fått längre hår *s*
Sist hade jag rakad skalle (pga min GBP och den vitamin och näringsbrist jag råkade ut för eftersom jag knappt kunde äta så gick håret av för att till sist lossna in vid huvudet.)

Härligt med människor som inte gör för stor sak av att man tror man ska dö, faktiskt eller stundtals faktiskt önskar livet ur sig själv bara smärtorna försvinner eller iaf avtar. Och ingen ironi här!

Jag gick ut till ambulansen och fick lägga mig på båren. På vägen in togs det syremätning – 100 %.
Och blodtryck som var för högt men det togs om och då var det normalt.

Jag gav dem min färdiga lista över mediciner och alla andra uppgifter de brukar fråga om som man inte riktigt vet om när man ligger där så förvirrad av allt.
Där står bla mina allergier, sjukdomar, vad för mediciner jag INTE får ta, tidigare ingrepp tex galloperationen 2003. Närmast anhörig står med och vilka mediciner jag tar samt vitaminer. Då kan de inte skylla något på att de inte visste.

Jag är sådan, alltid förberedd. Har fått åka in så många gånger och ibland minns jag inte ens mitt personnummer.

Jag vet inte vad det är men smärtan avtar när jag kommer in i ambulansen, tack och lov. Men det gör ju att jag känner att det var onödigt att ringa ambulans.
Å andra sidan vet jag ju inte om det blir samma.

Min alldeles egna gissning är att skumpandet, särskilt på vår grusväg som är under all kritik, på nåt sätt lägger något till rätta.

På vägen in sattes även in infart, en sån där plastslang i armen med en kram på. Det gjorde satans så ont men bara att bita ihop. Detta för att de skulle kunna ge mig något snabbt mot smärtan om det satte igång igen.

Väl inne på akuten tog de prover direkt i handleden efter att jag nekat dem att ta i vänster arm. Det går nämligen inte alls så bra och resulterar varje gång i stora ömmande blåmärken. Men det gick bra förutom att det gjorde ännu ondare än den i ambulansen.
Sen var väl sköterskan inte den gladaste heller.


Jag fick ett rum och fick vänta på att kunna klämma fram några droppar kiss eftersom de ville ha urinprov. Det gick till sist trots att jag varken fick dricka eller äta.
Helt okej med mig men jag vart så fruktansvärt muntorr och jag gissar att Spasmofenen var orsaken. En mild biverkan isf.

Passade på att gå ut och röka eftersom doktorn enligt en manlig sköterska hade en patient före mig med sprucken tånagel som de mest troligt fick dra ut *AJ* och det då skulle dröja en stund.

Råkade på en spya utanför ingången och två förfriskade ynglingar som diskuterade kärlek.
Intressant!


In igen och jag tror doktorn kom första gången där nånstans.
Han frågade ut mig om jag inte minns fel. Klämde på mig, njurar osv. men jag var tipp topp!

Jag förklarade dilemmat och han stödde min teori också.
Han frågade lite försiktigt vad jag tyckte och jag förklarade för honom att jag ville ha 2 cocktail (som verkar bedövande i magsäcken), en på akuten och en med mig hem. Och en sjuktaxi hem.
Inga problem så länge proverna såg bra ut när de kom.


Jag blir fruktansvärt rastlös av sjukhus. Jag klarar inte dem särskilt bra även om jag såklart är tacksam för att en läkare klämmer på mig och sen frågar vad jag tycker och tror. Att få hjälp av sura sköterskor är något som också förhöjer min vistelse på akuten så ut igen för rökpaus för att inte bli galen där inne och då råka jag på en av ynglingarna. Som förvisso var full men trevlig =)

Sen kom hans vänner som skulle försöka ta sig in till tjejen som låg inlagd pga. nedre buksmärtor. Jag tipsade om att säga att hon var hennes syster och efter att hon fick komma ut igen och memorera den inlagdes fyra sista så blev hon insläppt ;)
Underhållande och nödvändigt mitt i allt.


In igen för att vänta på doktorn igen. Passade på att gå på toa och blev så klart inlåst!!
Det var nåt fel på det låset tydligen..

Jag ringde S för att be han kolla numret till akuten så kanske de kunde säga åt någon att släppa ut mig. Det gick liksom inte att vrida vredet.

S skrattade ordentligt och jo, jag med *s* Oddsen för detta liksom?

MEN så såg jag larmknappen *tada* och det tog inte lång stund efter att jag tryckt innan de kom 2 stycken för att hjälpa mig ut.

Doktorn kom igen. Alla prover jättebra. Dock låg CRP på 40. I torsdags låg de på under 20 om jag inte minns fel men enligt den läkaren så var jag frisk, bara ett litet virus. Så låter det alltid tills jag får lunginflammation vilket jag givetvis hoppas på att slippa.

Men just den infon var inte relevant inatt.

Doktorn och jag samtalade om vad det kunde vara egentligen .

Han trodde inte heller på magkatarr. Precis som min kirurg. Jag har helt enkelt inte det och det ska göras en gastroskopi när jag nu nån gång opereras.

En sak till som talar emot att det skulle vara magkatarr är att jag står på högsta dosen Omeprazol.
Och att Gavisconet skulle ha hjälpt.

Tarmvredet var mer hans tro. Och jag håller helt med. Dock har jag väl turen att jag inte får så stora.
Men varför hjälpte inte Spasmofenen då? Eller gjorde den det men inte så fort?
Det tog iaf till runt 1 innan jag kände av den i huvudet och var lite lätt ”full”.


Jag fick 2 burkar cocktail av den trevliga sköterskan (eller heter det skötare om man är manlig sköterska?)
Sen kom åskmolnet. Hon måste vara en inventarier!
Så jäkla sur och vresig. Ruskigt felplacerad.

Hon kom in å sa att jag skulle ha två cocktail och sen gick hon.

Sen kom hon in och börja rota på bänken där den andra ställt mina två burkar och hon utbrister att dom stod där.

Tja, hade man FRÅGAT patienten om denne fått medicin redan hade man sluppit gå för att hämta en gång till.

Sen frågade hon om ingen kunde hämta mig.. Eh?
Jo men jag har liksom ett fotbollslag fullt av familj och vänner som står redo klockan tre en lördagsnatt för att hämta mig *suck*

Eftersom jag har så svårt för vem som ska få äran att hämta mig så sa jag nej. *ironi*
Jag förklarade att det inte går några bussar ut till mig. Det gör det inte ens dagtid så en klockan 3-tur lär de aldrig sätta in.

Jag var ute 02.58 så min vadslagning vann jag ;)

Man kan tycka att man inte borde skämta osv. när man har ont men vet ni, jag kommer skämta in till döden. Sådan är jag. Det hjälper för mig. OCH det är roligare, förhoppningsvis, att lyssna på en när man gnäller *s*
Detta gäller mig och ingen annan. Hur andra tar sig igenom sitt har jag respekt för. Och självklart, i den värsta smärtan skrattar jag inte mycket.

En kvart så var taxin redo att köra hem mig.
Det gick i 120km/h på 90-väg. Som tur är var det viltstängsel uppsatt så det sinkar ju djuren lite hoppas man.
 När vi kom till ”mina” trakter varnade jag honom för att det är gott om vilt. Då höll han faktiskt hastigheten på 80!

Han var nog ganska ung, från Kurdistan och pratade hjälplig svenska. Men han luktade helt okej. Är otroligt känslig emellanåt för just dofter.

Jag var hemma runt halv fyra skulle jag tro, kanske lite senare. Fick då slita ut infarten (kranen i armen) själv eftersom det glömts bort *s*
Erkänner att jag ringde 1177 bara för att höra om det var okej.
S fick gå iväg för han skratta så.
Tydligen sa jag följande till sköterskan
"Hej, jag har en kran i armen och undrar om jag får ta ut den"
Hon kontra med att undra vart jag fått den, vilket sjukhus och om de visste att jag gått hem *s*
Jag förklarade att jag inte rymt :P
De brukar ju spola inna de drar ut den men det var bara att dra ut den själv. Värst var tejpen *aj*


Efter att ha krupit ner under 5 täcken sov jag gott 1,5 timme innan det var dags att kila upp. Kan inte sova så länge åt gången.

Idag är huvudet som jag haft en mindre fylla igår MEN magen är stabil.

Jag har annars hela två cocktails hemma nu eftersom jag inte tog den på sjukhuset igår.
Jag är inte så mycket för att okynnes-ta. Har man inte ont så låter man bli sådan medicin typ och tar den om det behövs ist.

Magen är känslig idag och kroppen för övrigt öm och slö tack vare denna förkylning jag har men jag tror nog jag kan repa mig till imorn kväll då det är hundkurs.
Det ska mycket till för att jag ska missa den. Väldigt!

Det är då jag laddar mina batterier. Får hjälp hur jag och Sunna ska komma vidare.
Men som sagt, vi får se hur det går.

Får eventuellt ställa in 5 möten nästa vecka för jag måste bli frisk.

På lördag ska vi mot Göteborg och hjälpa Sunnas förra ägare att bära lite möbler. Och DET tänker jag inte missa! J följer med och givetvis Sunna så hon får träffa sin gamla hundkompis hon växt upp med innan vi fick henne <3

Måste fokusera på allt positivt nu.
Det är få saker jag kan förändra i mitt liv med möten och tempot tyvärr men inställningen till att måste ändras.
Jag har tappat bort mig.

Så.. Ja.. Nu vet ni!

Tack till er som smsat och pratat med mig i telefon. Ni är guld värda <3

Känner mig fast mellan två hötappar.

Eftersom min remiss till operation av tarmvredet har gått upp i rök tyckte jag det var smart att be om mer spasmofen. Fick bara 5 sist eftersom de är beroendeframkallande och läkaren tror att jag är en som överdoserar och knarkar, pga. av en annan händelse gällande Panodil som vi kan ta senare.

Ringer VCT som skrev ut dem. Läkaren sa ordagrant då att hans jobb var att ”hålla mig vid liv fram till operationen”

Sköterskan ringde tillbaka och pratade in på telesvararen eftersom jag inte hanns vara,

De skriver INTE ut något utan det får kirurgen göra och den läkaren som skjutit upp min operation.

SKJUTIT UPP??

Vänta nu.. Hur fan blev det så här?? Var jag inte viktigt längre eftersom jag  skitit i att åka in fler gånger till akuten då det ändå tar 4 timmar och de inte hittar fel iaf? Inte ens ett tarmvred TROTS 2 gånger med röntgen!

Jag hoppas att de fattat allt fel.

Ringde sen kirurgen och jag hade blivit uppsatt på en telefontid den 16onde, alltså typ nästa vecka?

Helt okej men jag bad om recept på spasmofen. Att kunna ta dem i väntan på ambulans åtminstone är ganska skönt. Det tar nämligen ca 3-4 timmar innan jag är inne på akuten pga av andra omständigheter som jag inte alls har med att göra. *suck*

Får se om jag vågar skriva om detta senare. Lite rädd att bli dömd och/eller min familj skadad på något sätt.


Hon i telefon skulle iaf se vad hon kunde göra.



Igår ”tjatade” en vän till mig om jag borde gå till VCT nu och få medicin för jag lät jäkligt illa i luftrören och jo, jag håller med.
Men orka!

Ringde iaf om en tid. 40 min efter att de skulle ringt upp ringer de.
Älskar deras uträkning av när de ska ringa, det är inte deras fel givetvis men ändå frustrerande.

Hon ville först ge mig en tid distriktssköterskan men jag frågade om hon skrev ut penicillin och det gjorde hon ju inte.
Efter en del suckande fick jag en tid 15.20 trots att läkaren var överbokad.

Nu hoppas jag att han ger mig penicillin. Det är det enda som kan vända detta. Har ju gått och mått risigt i flera veckor. Närmare 3 tror jag men inte velat bry mig.
Men nu så..

Det enda jag undrar är om det blir ensidig eller dubbelsidig lunginflammation om jag fortsätter gå så här.

Och nu har jag dessutom så förbaskats ont i ena mandeln så jag knappt kan svälja.

Javisst tänker ni, men det läker ut.

Och jo, det gör det säkert på er. Jag som redan har ett försvagat immunförsvar och fick sämre efter mig GBP får all skit som finns.

Varför jag inte ligger ner och vilar? Tja, vem ska ta hand om mitt barn som är krassligt och hemma från dagis?

Och det finns ingen som kan rycka in och avlasta. Idag har vi dock turen att Js avlast kommer och hämtar honom ett par timmar men då ska jag ju sitta på vårdcentralen ist och det blir ingen direkt vila.
Dessutom måste jag fara dit och hämta meds nu till J. Hans airomir är nästan slut.

Och mitt i allt MÅSTE jag bli frisk till på måndag då det är hundkurs igen och det finns inte en chans att jag missar den. Om jag så ska krypa dit! Det är liksom det roligaste jag har att göra utanför mitt hem.


Kanske gnäller lite mycket men ibland blir det mig övermäktigt.

Bar att ta nya tag och hoppas på det bästa =)

Idag skulle jag inte gått upp…

Ringe om min operation igår men fick veta att telefontiden var 8-9 men jag fick ett telefonnummer till operationsplaneraren på övre gastro.
Givetvis ringde jag idag men fick veta att det var fel jag kommit till.

Sen hittade hon ingen remiss öht.

Hon hittade inte ens att jag träffat en läkare. De kunde se att jag inte kommit till ett besök, eller ja flera.
Grejen är att jag hade tid till kirurgen den 5 maj. Men DE avbokade och jag fick en ny tid 27 maj.

Då träffade jag en kirurg som kollade mina plåtar som tagits vid 2 tillfällen nere på akuten, där de inte hittat några fel på mig och skickat hem mig.

Kirurgen såg att det ”var en virvel” bland mina tarmar och att de skulle operera mig så jag slapp denna skiten.

Jag har alltså tarmvred som de misstänker är kroniskt.

Jag undviker en jävla massa i matväg och går runt med en ständig skräck för att det ska komma tillbaka.
Jag åker inte in till akuten igen för där gör dom inget. Då kan jag liga gärna ligga hemma och kasta upp saliv. Jag kan nämligen inte spy men det kommer pyttelite slem av de våldsamma torra uppkastningarna jag får när jag har tarmvredet.

En gång fick jag åka ambulans från djurparken.


Iaf.
Det finns inget alls på mig. Jag har väntat i över 3 månader helt i jävla onödan!

Men nu skulle jag få en telefontid till läkaren.
När?
Ja, de skickar kallelse. Jag bad om en snabb tid men jo, jag skulle få första lediga.

Jag skiter i att de har mkt å göra. Gör man så jävla fel rättar man till det PRONTO!!

Dessutom var hon jävligt otrevlig.


Jag frågade om de uteblivna besöken eftersom det på henne lät som flera.

Jag är en människa som är ytterst noga med tider och möten. Kan man inte komma så avbokar man.

Det händer att jag missar men det är så ytterst sällan att det inte ens är värt att nämna.

Jag fick iaf svaret att hon inte var så bra på detta bokningssystemet och jag frågade självklart hur hon då kunde få fram att jag missat så många besök.
Då gick hon till en kollega och jag  hörde hur denne läste högt ur journalen.

Det handlade inte alls om att jag skitit i att komma dit. Det handlade om att jag ringt och inte velat träffa en ssk på min 2årskontroll efter min GBP eftersom hon inte kunde göra så mkt åt mina magsmärtor som jag då inte exakt visste vad de berodde på.

Alltså har jag inte missat något besök.

Det är för mig skillnad på att MISSA och att AVBOKA/OMBOKA.


Jag sa iaf åt henne att hon inte behöver anklaga mig för att ha skitit i att komma på deras tider men sååå var det ju absolut inte helt plötsligt.
Jag avslutade samtalet med att be henne inte vara så otrevlig och sa hejdå.



Så nu får jag vänta igen.



Sen ringer socialtjänsten. Dagens andra jävla skitsamtal!

Eftersom vi inte har någon enda person i vårat liv som kan ta J så har vi ansökt om en avlastningsfamilj. Mormor har ju nu flyttat 50 mil bort och innan det bodde hon en timme bort men hade svårt att finnas när vi behövde det akut.
Min syster prioriterar jobb, något jag märkt tydligt när vi i vår familj brakade samman fullständigt vid två tillfällen. Vi tog oss igenom det men vi är märkta för livet.
Såren efter sveken är djupa. Men jag lärde mig att man inte kan förlita sig på någon hur mkt de än säger att de älskar en eller ens barn.

Märk väl att det inte handlar om att vi velat gå på bio eller bara slappa utan fullständiga katastrofer där en av oss blivit inlagda pga bieffekter efter operation samtidigt som den andre föräldern totalt gått i däck ensam med ett barn hemma.

Vi överlevde men som sagt, min tillit till andra är inte stor. Ensam är starkast.


Iaf så var det över  2,5 år sedan vi ansökte om avlastfamilj.

De har 4 månader på sig att utreda och vi fick beviljat en.

Det skulle komma att ta 2 år innan vi fick en.

Vet inte om jag nämnt detta innan men vi träffade först en familj men de avböjde. Dåvarande handläggaren trodde det berodde på Js laktoskänslighet.

Andra var en äldre men som avböjde pga för dåligt betalt.


Tredje är den vi har nu som de erbjöd oss och ja, vi tog vad vi fick.
Dock har det alltid funnits med att de beslutande timmarna skall utökas efter hand. Något som familjen inte kan tillmötesgå pga arbete.

Och där står vi.

Inga regelbundna avlastningstilfällen. Ingen flexibilitet att tala på i stort sett.

Jag vet att de gör så gott de kan och verkligen tycker så mycket om J men vi behöver mer.


Vi hade först en handläggare som utredde oss, en underbar människa vid namn Pia.
Sen bytte hon tjänst TYVÄRR och vi fick en som var gravid.

Det kan ju vem som helst räkna ut att vi skulle behöva en ny efter henne..  Och jodå, vi fick en ny.

Och nu har hon OCKSÅ slutat så vi har ytterligare en ny. Henne har vi inte träffat än.

Men det var hon som ringde idag.

Vi var tvungna att avboka mötet igår med dem. Sånt händer och inte mkt att göra åt, jag behövde vila mig lite eftersom jag har en jäkla elak förkylning. Tyvärr finns ingen tid att vila.


Men jag tog upp detta med en annan familj men nej, det låg inte på hennes bord.

Det ligger på en annan handläggare – CS, som egentligen är avlastningsfamiljens handläggare och deras kontakt.

Jag sa till henne att jag då förväntade mig att hon tog upp detta men då fick jag höra att hon inte var säker på att hon skulle hinna..
Tacka FAN för det när hon har semester i stort sett varje torsdag och fredag.

Jag förklarade lugn och sakligt att det inte är mitt problem.

Att det inte ska behövas en anmälan för att det ska ske saker.

Den stad som vi bor närmast har haft ute annonser i vår gratistidning där de eftersöker familjer.
Vår kommun har inte haft det trots att de vetat hur läget är med avlastningsfamiljer.


Så ja, jag läxade upp henne rejält. Lugnt och sakligt som sagt. Jag förklarade vad jag förväntade mig och nu vill jag se resultat.


Önskar bara jag visset vart fan man anmäler en kommun för det kan aldrig vara okej att låta en familj sitta och vänta på hjälp i TVÅ ÅR!!



Nu ska vi iväg på möte jag och S. J är på dagis några timmar med en bula i huvudet efter att hunden råkat vifta till honom med svansen så han tappade balansen.
Han ville dock ändå gå till dagis så det fick han <3


Vill poängtera att det inte är fel på vår nuvarande avlastfamilj, det är vi som behöver mer regelbundna tider.


*puh*

Det var en skön urladdning att få skriva av sig ;)

Ciao!