Alla inlägg under december 2013

Av TigerMamman - 21 december 2013 03:17

Det är verkligen fullt ös just nu. Jag sover inte längre. Är inne på mitt andra dygn utan sömn nu.

Varför?

För att slipap tänka. Jag ÄR lycklig. Men det finns bitar av mitt liv som är tunga.
Att behöva ha tenktalerna ute HELA tiden för att kolla av Js smärta tex.

Jag känner fortfarande sorg och ilska. Nej, han kommer ine dö men det gör inte att allt löser siog och blir lätt för det.

Men ingen blir lyckligare av att man sitter och deppar. Jag tillåter mig känna smärtan men sen får det vara bra.
Jag kan inte tilåta det för då börjar jag snart ömka J. Och det är inte synd om honom.
Han har all uppbackning och stöd han någonsin kan få från alla håll och för det är jag tacksam.

Det är något nytt för mig att vara lycklig men ändå vara ledsen bitvis.

Jag blir särskilt nere när det är dags att fixa medicinerna för veckan som kommer. Jag gör det en dag i veckan för att slippa stå med det varej gång han ska ha med risk för att det bir fel istället.
Men när man står där med närmare 50 sprutor med smärtstillande så känns det inte normalt. Inte roligt.

Nu r det ju ingen farlig medicin på det viset men det är en ansenlig mängd som ska i den kroppen varje månad.

Men den gör att han kan få vara barn som alla andra, nästan, och det är så underbart att se.

Idag har han till och med HOPPAT OCH SKUTTAT! Han springer överallt, han haltar fortfrande men för oss som sett värsta så är det nada. <3

Jag är lycklig och jag trodde aldrig jags kule få känna så här igen menjag gör verkligen det!

Ja ja, ska sluta tjata nu och gå nr och drick mjölk och SEN sova *s* Vi är faktiskt barnfria över natten, första gången på flera år som det sammanfaler med att S är ledig samtidigt =))

Av TigerMamman - 21 december 2013 03:06

Varför verkar så mycket gå ut på att se så smal ut som möjligt?

Kläder ska dölja valkar, framhäva ens bästa sidor osv. Och är man någon som inte följer strömmen så blir man uttittad för att man antingen visar hur stor/fet mage man har, vilka valkar man har på ryggen t.ex

Jag har för egen del otroligt svårt att acceptera min kropp. Den är inte som jag är van vid efter min GBP. Jag var fet innan, riktigt fet. Jag vägde 1246kg som mest. Sen gick jag ner 66kg genom min genväg med operationen.
Jag kan allt om att dölja och jag måste fortfarande göra det eftersom jag har mage som heter duga. Lite fett är kvar av förklarliga skäl, ja ni vet det där tarmvredet som gjorde att jag tidvis inte kunde motionera öht eller kunde äta riktigt, och sen försvinner ju inte överskottshuden av sig självt.
Jag har valkar på ryggen som jag inte trivs med alls.

Så jag försöker dölja så gott det går.

Men varför? Varför duger inte mina valkar och min fläskmage?

Jag tror egentligen inte SÅ många tittar och bryr sig av skäl såsom att de blir äcklade. Jag själv tittar på andra och beundrar deras mod att våga vara stolta över sin kropp genom att klä sig som de vill, eller jag förmodar ju detta fast det troligen är likadant för andra som för mig.

Min orsak börjar i andra klass.
Då började mobbingen. Då blev jag retad för kläderna.
Vi hade det inte sådär jättefett och vi hade inte råd att köpa nya kläder hela tiden. Vi barn fick kläder av våra kusiner bla en träningsjacka där det stod byns namn på där de kom ifrån. DET var helt fel tydligen.

I den åldern var jag en unge som hade en rosa väska med gulddetaljer på till skolan. Jag älskade den.
Men jag blev retad i skolbussen. Sen hade jag inte den mer.
Så var det med mycket. Jag brydde mig inte men nånstans lyckades de släcka mitt självförtroende och min självkänsla.
Man kan inte säga åt ett barn att inte bry sig som man kan göra med en vuxen. Å andra sidan sa ingen något Och jag sa inget heller.

Men den där träningsjackan i blått minns jag så väl.
Jag minns också att jag gick in till fröken och sa till men hon avvisade mig för hon hade inte tid och sen sa jag aldrig nåt mer igen.


Det eskalerade genom åren och tills sist fick jag så blåa armar att jag nu i vuxen ålder har mörkare hud där, jag gissar iaf att det är därför för det är bara där.
Min rygg gör ont ständigt mer eller mindre. För det tackar jag hoppsparkarna.

Jag skrattade alltid. Jag kanske till och med provocerade fram det? Men jag blev slagen i skolan oavsett. Och ingen såg. Ingen ingrep så det upphörde.

Och sen skreks det efter mig ”Fete-NN”
Jag får fortfarande ont i magen när jag ser ungdomsgäng. Ska de skrika efter mig? Att jag är fet?

Dom gör ju inte det men hela jag, min kropp och mitt sinne laddar för strid. Omedvetet.

Jag vet inte hur andra ser på mig för jag får ganska lite feedback så mina vanföreställningar styr.

Vissa dagar/veckor så skiter jag helt i det men sen kommer det smygande tillbaka.
Jag försöker sträcka på mig, man ser inte smalare ut av att vara en hösäck. Och jag försöker LE! Leenden gör folk glada oh man själv blir glad.

Men det är ju inte så enkelt egentligen. Jag vet faktiskt inte hur jag tar mig vidare.

MEN ett av mina mål i livet är att mitt barn ALDRIG ska få sin livsglädje fråntagen honom. Aldrig.

Mobbar ditt barn mitt barn? Tja, då lär vi sitta i många möten tills det helt upphör.

Mobbar MIT barn ditt, tja då tar jag tag i det. Det går åt båda hållen.

Jag är en sån där jävla jobbig mamma, jag protesterar, ifrågasätter och ställer krav och jag får igenom dem till 99% för jag har rätt argument och jag har egen erfarenhet om vad som kan ske om man inte vidtar vissa åtgärder.

Men överdriver jag inte nu när jag säger att man blir fråntagen sin livsglädje?

Nej. Jag ville dö som 7-8 åring. Vill livsglada barn dö?
Ber de till Gud att de vill dö?

Jag visste inte vad döden var antar jag men jag minns att jag bad om att slippa. Att bara få slippa allt.



Så min skeva självbild är så skev den kan bli.

Anledningen till att detta just nu poppar upp är att S chef har julfika på sitt sommarställe i helgen.
Chefen familj ska komma och hans fru och hans dotter skrämmer mig.
De är mycket smink, kläder och hår för deras del. Tragiskt på ett vis men jag känner mig så ful fast det roliga är att jag inte tycker någon av dem två är särskilt vackra men återigen tillbaka till grunden – jag är alltid sämst oavsett.

Fast egentligen handlar det nog mer om att de inte är så socialt kompetenta och kan samtala och föra sig i ett sammanhang där man inte kanske känner alla så väl men ändå har det trevligt.

Så är det nog. Jag klarar inte tysta människor. Det är så tråkiga. Vad har man dem till?
Det enda som skiljer dem från döda är att de andas ibland.

Fast nu förtiden så har de ju mest sina mobiler upptrycka i nyllet. Dessa mobiler…

Men återigen, inget fel på dessa människorna mer än att det är så jäkla stelt.
Hopps dock det kan förändras för andra år har vi varit på fina herrgårdar och ätit julbord med mat som ingen tycker om, eller inte jag iaf *s*

Jag är ju ingen julmatsmänniska egentligen. Julen är mysig och allt det där men tja, några köttbullar, en halv prinskorv ,potatisgratäng, en skiva skinka så är jag helnöjd *s*

Men hur som haver så är jag grymt nervös inför söndag.
J ska dessutom med så jag kommer trivas oavsett för han är världens goaste onge! Nu bubblar det som tusan ur honom och man skrattar jämt!
Han är en social och utåtriktad grabb som lyckas charma de flesta, till och med de som inte gillar barn. Jag försöker se det kritiskt men jag ser ju hur folk smälter *s*

Han är inte ongen som står och gömmer sig bakom mina ben utan han rusar in, äger världen och tar kontakt Dock finns det alltför många blyga barn osv. så han får nobben ganska ofta. Men det stoppar inte honom!

Man får också då väva in att han inte är en helt frisk kille så hans livsglädje är ju enorm!


Oavsett så lär söndag komma och nu känner jag att det nog inte blir så illa iaf med kläder och valkar *s* Tänk vad de kan göra att få skriva av sig!




Av TigerMamman - 20 december 2013 04:17

Julgranar..

Nåt/några år hade jag rosa gran. En från Rusta om jag inte minns fel.
Jag vill ha en blp och en i silver men med tanke på att de inte är gratis så avstår jag till förmån för den rosa jag har vars fot gått sönder.

Förra året hade vi grön gran bara för skojs skull.

I år lät jag sonen välja, Hur jag än la upp det blev det sama svar...

Vill du ha rosa eller grön gran? - Grön.
Vill du ha grän eller RÅÅÅÅÅSa gran?  Grön.
Råååsa garanar är fina. - Grön.

Skulle inte ha lärt han just DET ordet.

Men grön gran blev det. Förra året var jag så duktig å fick till grenarna fint. I år är jag glad att jag fick snottrat ut den från allt presentsnöre jag så noggrant virat in den i. Det var ett smart drag DÅ när den skulel I lådan. Nu vet jag inte.

Nu är den iaf på plas. Julgransbelysningen gick ovanligt smidigt att sätta i.

Sonen hjälpte mig att pynta. Det var hans belöning för att han så tålmodigt väntat på att jag skulle få upp granen.
Tidigare mutade jag med pepparkaksfika om jag bara fick storstäda järnet.
Det funkade. Han byggde koja i soffan med täcken. Sen låg han inknödd jämte soffbordet och kikade på teve och ropade mamma hela tiden.
Då passade det bra att förklara att ju fortare jag blev klart ju fortare fika.

5 sekunder senare hör jag "Maaaamma"

Han är allt bra ljuvlig!

I ett försök att få till julgranen där så bad jag han att städa upp itt rum. Typ 6 små pluttesaker från doktorsväskan.
Till sists efter hot om att jag skulel kasta dem så bar han in dem i vardagsrummet. PÅ GOLVET!

Hotade lite till med att de kommer kastas om han inte plockar upp dem och lägger sakerna i doktorsväskan som stod 20 cm från honom.


När jag kom tillbaka in så var det tomt på golvet. Då sträcker man på sig som mamma lite grann!

Jag tackade för att han städat upp. Sen ser jag att allt ligger under soffan.

Kreativt får jag ju tillstå och det sa jag till honom innan jag fortsatte med mitt granprojekt. Vissa strider vinner man bara inte, om det nu var en strid för egentligen hade han fått ihjäl mig fortare än jag hunnit blinka med alal dessa skumgummivapen han har så han kan vara riddare.
Fick ett rakt i glasögat innan av misstag.

Undrar om det är vid sådana tillfällen han lär sig ord som "Vad fan håller du på med?!
"Jävla idiot" fast det säger jag inte till honom men jodå, jag är en "didiot" ganska ofta.
Antar att det är en fas så vi gör ingen stor grej av det utan leder samtalen vidare. Eller vi säger att det ÄR en fas så slipper jag få ännu en medalj för "Bad mother of the year 2013"


Men granjävlen var det ju om..

Plockade fram mina 2 stora kartonger med kulor i silver från Ikea, plast rockar!!!, och nån mindre med röda kulor i.
Fast heter det kulor när det är stjärnor och hjärtan? Äh, krafs på tråd då.

Sonen hade snokat fram mina 4 lådor med candy canes, fan minns vad de heter på svenska. Dessa är med Nalle Puh, Ior, Tiger och Nasse så det blev en del.
Så klart skulel alla hänga på samma 3 grenar. Meeen jag håller tyst och fotar för att tråka honom sen när jag behöver bli pinsam när han är i tonåren, fast det kanske bara anses som sött då också?


Sen kom lilla lådan med allt uddapynt fram. Och det var HÄR det våldgick.


Granen var så fin och smakfullt utsmyckad.

Nu är den bara utsmyckad.

Men skillnaden mellan Svenska granar och tex de fårn USA är ju att där borta ser man inte granen för allt pynt medan i sverige så ser man inte pyntet för det är så glest mellan grenarna.

Jag behöver mer pynt.

Av TigerMamman - 20 december 2013 04:13

En smart sak är när man ställer saker som ska upp på andra våning MITT i trappen istället för i kanten där de glöms bort och bara samlar damm tills jag en gång i halvåret får et PMS-ryck och sorterar allt som då är totalt inaktuellt. Dock låter jag bli att lägga påsar med korv där.

Undrar förresten varför jag inte har någon stavningskontroll. Folk ser ju hur ilal jag stavar nu vilket jag inte gjorde förr. Jag var skitduktig på att stava. Ingen dyslexi här inte, inte för att det är nåt fel på det men det är lite som att halta fast man inte är halt. Ologiskt.

Av TigerMamman - 20 december 2013 04:11

Undrar vad det var för innehåll i påsen jag fann i min handväska (resväska som en del kallar den, jag nöjer mig med kontor/överlevnadsväska för jag kan klara mig en månad på en öde ö bara jag har med mig den) ?

De kan ha varit korv från förra gången vi var på hundkurs och det var umm.. 3-4 veckor sen?

Smidigt nog stod den högst up på hatthyllen som hänger ovanför ett element som har en byrå framför sig så all värme går uppåt.

Räddade iaf min påsklämma med lim på =)

Av TigerMamman - 20 december 2013 04:09

Vad är oddsen för att man köper ett smart barnvagnslås med vajer och lyckas slinta när man ska ändra koden och sen inte får upp det hur många gånger man än testar all kombinationer som finns flera gånger?



Av TigerMamman - 19 december 2013 00:00

Vart börjar man när man varit borta länge?

Tja, nånstans är en bra början.

Det har varit en otroligt tuff period ett tag nu.

Jag har äntligen blivit opererad för mitt tarmvred och läkarens kommentar efteråt var att det var en rejäl knut.
1,5 år med fruktansvärd smärta.

Otaliga ambulansfärder.

Mängder med olika magmediciner i stora doser mot magkatarr.

Så många inställda aktiviteter med mitt barn.

Rädsla för att äta.

Vanmakten att inte bli tagen på allvar.
Få höra i ambulansen att det bara är farligt om man kräks blod. Och detta till någon som absolut INTE kan få upp något över huvudtaget. Jag kan inte spy. Jag kan hulka men det kommer inget.


Efter min tarmvredsoperation så fick jag våldsamma smärtor. Närmare bestämt 4 dagar efter. Då hade jag knappt fått i mig något pga smärtorna.
Jag ombedes ta ambulans in. I ambulansen sätter de mig på prior 3. Det är alltså ingen fara med mig enligt dem.

Man SKALL alltid ta en GBP-opad med magsmärtor på fullaste allvar. Pfft.. Den jag hade som kollade min syresättning i ambulasen satt mest å gäspa.
Jag fick ligga över 6 timmar i en korridor med dessa smärtorna utan någon hjälp alls.
Ingen dryck, ingen mat och inget dropp.

Jag lyckades stappla bort och hitta fun light och sen in på toa för att hämta vatten att blanda ut den med. 2 minimuggar så riskerade jag å inte ramla ihop. Dock startade det igång smärtorna ännu värre.

Jag gick å sa till att jag inte orkade längre  ”Det orkar ingen här” fick jags om snäsigt svar.
”Men jag har verkligen ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen” ”-Det har alla här” fick jag som svar.

Jag valde då att ta mig därifrån. Eftersom jag ”skrev ut” mig själv så får man ingen sujktaxi.

Klockan var då runt 05 på morgonen. Väntade en timme innan jag ringde hem och pratade med S.
Jag gick ner till en stor butik på rent vres. Jag tänkte gått hem men fick inse att jag inte klarade av att ta mig ut på den stora vägen från stan :/
S och J kom och hämtade mig vid 7.30

Hur man klarar av att gå så långt när man har sådana smärtor?
Tja, jag dör hellre på en gångbana än på ett sjukhus för där är man bara i vägen och stör.

Smärtan började avta efter 3 veckor. Till sist var jag så trött på att gnälla om det att jag höll käft och låtsades att allt var ok.

Nu när det gått ett längre tag, jag erkänner att jag inte minns när jag opades så mkt har det varit, så upptäckte jag att jag kan äta!!!!!

Tidigare stod jag på maxdosen med Omeprazol. Läkarna brukade höja ögonbrynen över att jag fortfarande hade besvär av magkatarr med den dosen.
Dessutom tog jag Gaviscon ett tag dagligen och då uppemot 200-300ml. Enligt 1177 var det ofarligt vilket jag fick veta av en läkare att det INTE var!
Det kan skada njurarna. Tack 1177 för att ni känns så kunniga.

Jag tuggade Galieve hela tiden. Hade det på recept till och med.

Nu kan jag äta kryddad mat. Ketchup, senap, lök, rå purjolök och APELSIN!!!!

Har inte vågat äta ett rått äpple än, jag planerar fortfarande vad jag äter efter om jag är ensam med sonen.
Korv med bröd = ambulans, så ja, jag är försiktigt ändå och fortfarande lite rädd men det släpper mer och mer!

För ca en månad sen så tog mina Omeprazol slut, hade glömt å hämta ut.  Så jag fick gå utan några dagar. Helt plötsligt upptäcker jag att jag inte har några besvär längre!!

En vän till mig säger att man kan bli jättedålig om mans lutar tvärt med dem men ja, gjort är gjort och numera tar jag INGA Omeprazol!!!

Fattar ni!!!

Magkatarr? Jo, jag har känslig mage men allt har berott på tarmvredet. Och nu när jag tittar bakåt började allt 6 månader efter min GBP-op.

Nu har de sytt slitsarna.

Jag var med i en undersökning där man blev lottad. Jag blev lottad att inte få mina slitsar sydda.
Numera syr man alltid dem (någon kan möjligen limma har jag hört)

Så mig ska man tacka om man fått sina slitsar sydda ;)

Men resan har lärt mig massor!

Nu har jag kommit ut på andra sidan på riktigt. Jag mår bättre psykiskt och fysiskt. Det är ROLIGT att laga mat igen!




Det var länge sen jag sa att jag aldrig mått bättre. Nu mår jag bättre än så. Kan livet bara få vara så här så är jag helt nöjd.


Det är ju några månader sen vi fick veta ang. Js höft.
Sen dess har vi dunkat i botten eller väggen, ganska rejält.

Vi hamnade i total kris.

Nu har vi rest oss.

Vi kämpar inte längre. Att kämpa tar energi.

Vi bara är och lever med hans smärtor och automatiskt väljer att göra saker som funkar för honom.

Vi ömkar honom inte. Det är inte synd om honom. Det är jävligt orättvist men livet är sådant.
Han ska inte stanna där nere och bli tyckt synd om.
Han ska få samma chans som alla att göra vad han vill och få tro på sig själv.

Jag märker ganska väl hur en del tycker synd om, ömkar osv.
Ja, det är orättvist men när är något i livet rättvist?


Han kommer inte dö.

Han är en så underbar onge. Full av glädje och liv!
Det finns inte mycket som gör han nere.

Hans utvecklingsbedömning som gjordes för en månad sen visade att han är ikapp med utveckling och språk (Juni-2012   14-mån språk) är han ikapp med!!! Han är till och med FÖRE sin ålder i ordförrådet.

Det ni!! Egentligen inte viktigt men det är så jäkla underbart att höra att det gick vägen! Allt slit! Allt vi la ner i tid och energi betalade sig och vi har en ännu gladare kille <3

Vi har så många områden vi jobbar med så att göra framsteg boostar som fasen =)


Vi har även varit igenom en större kris i förhållandet.
Men vi red ut stormen och står nu ännu starkare.

5 år tillsammans. 1 år förlovade. 4 år sedan vi kom hem från Neo och blev en riktig familj – Det har hänt sedan sist familjemässigt.

Förutom att vi fått två katter till. Två Norska skogskatter. Omplaceringskatter från Norrland.
Ägaren har råkat ut för en rejält tragedi/trauma/sjukdom så det fick bli så här.
Dessvärre smet en av dem ut för en månad sen och ja, jag mår skit över detta.
Att hittat henne bara sådär där vi bor känns tröstlöst.

Jag har fått hjälpt av två medier. Jag hoppas nu att den sista har lite fel så hon inte gått så långt.

Vi har satt en hittelön på 2000:- på den som hittar henne eller lämnar sådana upplysningar att hon fångas in.

Till jul kan det kännas trevligt med extra i plånboken så att kolla extra kan vara värt det.
Ja, många tänker pengar när det kommer till katter.

Och jag skulle helt seriöst betala MER om det bara innebar att hon kom hem till oss igen.

Missade givetvis inlämningstiden till lokaltidningen så efterlysningen får vänta en vecka till.

Det är så mycket nu så huvudet står still och jag gjorde denna tabben att tro att det var onsdagar deadlinen va L

Sunna då.. Tja.. Skendräktig och fruktansvärt JOBBIG!!!
Var hos veterinären för att kolla henne lite, något vi kom överens om just in case men hon var helt okej.
Jag har aldrig varit med om detta innan men nu vet jag hur detta funkar……

Och ja, det är jobbigast för henne men vi kan inte göra något nu åt det.

Glenn då, tja.. Han går mest runt å är stencool. Han har inte bråttom i livet *s*


Styrkarkatten Aisha som jag hoppas jag berättat om, ja hon blev beslagtagen och infångad.
Det hängde på en skör skör tråd där ett tag MEN hon bor nu på en bondgård och DET gör mig SÅ lycklig!
3 års kyla och sökande efter skydd är slut.

Jag fixade det! Jag lyckades få en myndighet att lyssna!
2 r med försök att få hjälp med en fälla hos kommunerna runt och dä fick jag nada hjälp.. Ja.. Konstigt att det finns folk som skiter i hemlösa katter när man möts av motstånd överallt.

MEN, länsstyrelsens är den rätta vägen att gå! =)


Och mitt i allt är det snart jul.

Min och S och Js första jul tillsammans bara vi tre. Spännande och vi har komponerat ihop ett eget julbord med mat som vi tycker om *s*

Nu jobbar iofs S på julaftonseftermiddagen när Kalle är och sen natten men vi pusslar in tomten där emellan *ler*


Det blir en sagolik jul tillsammans med min underbara familj <3


Sliskigt va? *s* Isch, var är undertonen av bitterhet?

Delvis borta.
Första mediumet som hjälpte mig med katten som nu är borta verkade det hon såg ganska fort och frågade om jag ville använda resten av tiden till mig.
Det gjorde jag.

Jag grät och skrattade och tog till mig det hon sa.
Hon nådde mig. Och nu försöker jag lyssna på det hon sa. Det som sagts så många gånger men utan att de personerna egentlige menat det på allvar.
De har inte sett mig på riktigt. Men det gjorde hon. Hon berättade saker som gör att jag veta att hon inte var fejk.

Men oavsett vad man tror eller inte så kvittar det, om man mår bra och det inte skadar någon, varför då inte låta det påverka dig på ett positivt sätt?


Jag om någon vet hur det är att hela tiden behöva slå sig fram och kämpa. Men det går att må bra ändå många många stunder.
Att bara ge upp kämpandet och njuta här och nu mår jag bar av.

Jag har också avslutat några relationer till vänner, eller som jag trodde var vänner.
Och jag har dragit mig undan från andra reaktioner. Det har inte uppmärksammats så jag insåg att de inte betyder så mycket. Ge och ta. Inte bara ge eller ta.
Kanske inte alltid rättvist givande och tagande men viljan ska iaf finnas.

Så jag försöker sluta ödsla energi på sådant som bara gör att jag grubblar, mår dåligt och försöker duga.

Det kvittar vad jag gör om mig till, duger jag inte såhär lär jag aldrig göra det.

Jag är så jävla bra om man klickar med mig. Gör man inte det så tja, då är det så =)


Ja, nu ska jag avsluta detta röriga och långa inlägget *s*


Kram på er och mer kärlek till r <3




Tidigare månad - Senare månad
Ovido - Quiz & Flashcards