Vart börjar man när man varit borta länge?

Tja, nånstans är en bra början.

Det har varit en otroligt tuff period ett tag nu.

Jag har äntligen blivit opererad för mitt tarmvred och läkarens kommentar efteråt var att det var en rejäl knut.
1,5 år med fruktansvärd smärta.

Otaliga ambulansfärder.

Mängder med olika magmediciner i stora doser mot magkatarr.

Så många inställda aktiviteter med mitt barn.

Rädsla för att äta.

Vanmakten att inte bli tagen på allvar.
Få höra i ambulansen att det bara är farligt om man kräks blod. Och detta till någon som absolut INTE kan få upp något över huvudtaget. Jag kan inte spy. Jag kan hulka men det kommer inget.


Efter min tarmvredsoperation så fick jag våldsamma smärtor. Närmare bestämt 4 dagar efter. Då hade jag knappt fått i mig något pga smärtorna.
Jag ombedes ta ambulans in. I ambulansen sätter de mig på prior 3. Det är alltså ingen fara med mig enligt dem.

Man SKALL alltid ta en GBP-opad med magsmärtor på fullaste allvar. Pfft.. Den jag hade som kollade min syresättning i ambulasen satt mest å gäspa.
Jag fick ligga över 6 timmar i en korridor med dessa smärtorna utan någon hjälp alls.
Ingen dryck, ingen mat och inget dropp.

Jag lyckades stappla bort och hitta fun light och sen in på toa för att hämta vatten att blanda ut den med. 2 minimuggar så riskerade jag å inte ramla ihop. Dock startade det igång smärtorna ännu värre.

Jag gick å sa till att jag inte orkade längre  ”Det orkar ingen här” fick jags om snäsigt svar.
”Men jag har verkligen ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen” ”-Det har alla här” fick jag som svar.

Jag valde då att ta mig därifrån. Eftersom jag ”skrev ut” mig själv så får man ingen sujktaxi.

Klockan var då runt 05 på morgonen. Väntade en timme innan jag ringde hem och pratade med S.
Jag gick ner till en stor butik på rent vres. Jag tänkte gått hem men fick inse att jag inte klarade av att ta mig ut på den stora vägen från stan :/
S och J kom och hämtade mig vid 7.30

Hur man klarar av att gå så långt när man har sådana smärtor?
Tja, jag dör hellre på en gångbana än på ett sjukhus för där är man bara i vägen och stör.

Smärtan började avta efter 3 veckor. Till sist var jag så trött på att gnälla om det att jag höll käft och låtsades att allt var ok.

Nu när det gått ett längre tag, jag erkänner att jag inte minns när jag opades så mkt har det varit, så upptäckte jag att jag kan äta!!!!!

Tidigare stod jag på maxdosen med Omeprazol. Läkarna brukade höja ögonbrynen över att jag fortfarande hade besvär av magkatarr med den dosen.
Dessutom tog jag Gaviscon ett tag dagligen och då uppemot 200-300ml. Enligt 1177 var det ofarligt vilket jag fick veta av en läkare att det INTE var!
Det kan skada njurarna. Tack 1177 för att ni känns så kunniga.

Jag tuggade Galieve hela tiden. Hade det på recept till och med.

Nu kan jag äta kryddad mat. Ketchup, senap, lök, rå purjolök och APELSIN!!!!

Har inte vågat äta ett rått äpple än, jag planerar fortfarande vad jag äter efter om jag är ensam med sonen.
Korv med bröd = ambulans, så ja, jag är försiktigt ändå och fortfarande lite rädd men det släpper mer och mer!

För ca en månad sen så tog mina Omeprazol slut, hade glömt å hämta ut.  Så jag fick gå utan några dagar. Helt plötsligt upptäcker jag att jag inte har några besvär längre!!

En vän till mig säger att man kan bli jättedålig om mans lutar tvärt med dem men ja, gjort är gjort och numera tar jag INGA Omeprazol!!!

Fattar ni!!!

Magkatarr? Jo, jag har känslig mage men allt har berott på tarmvredet. Och nu när jag tittar bakåt började allt 6 månader efter min GBP-op.

Nu har de sytt slitsarna.

Jag var med i en undersökning där man blev lottad. Jag blev lottad att inte få mina slitsar sydda.
Numera syr man alltid dem (någon kan möjligen limma har jag hört)

Så mig ska man tacka om man fått sina slitsar sydda ;)

Men resan har lärt mig massor!

Nu har jag kommit ut på andra sidan på riktigt. Jag mår bättre psykiskt och fysiskt. Det är ROLIGT att laga mat igen!




Det var länge sen jag sa att jag aldrig mått bättre. Nu mår jag bättre än så. Kan livet bara få vara så här så är jag helt nöjd.


Det är ju några månader sen vi fick veta ang. Js höft.
Sen dess har vi dunkat i botten eller väggen, ganska rejält.

Vi hamnade i total kris.

Nu har vi rest oss.

Vi kämpar inte längre. Att kämpa tar energi.

Vi bara är och lever med hans smärtor och automatiskt väljer att göra saker som funkar för honom.

Vi ömkar honom inte. Det är inte synd om honom. Det är jävligt orättvist men livet är sådant.
Han ska inte stanna där nere och bli tyckt synd om.
Han ska få samma chans som alla att göra vad han vill och få tro på sig själv.

Jag märker ganska väl hur en del tycker synd om, ömkar osv.
Ja, det är orättvist men när är något i livet rättvist?


Han kommer inte dö.

Han är en så underbar onge. Full av glädje och liv!
Det finns inte mycket som gör han nere.

Hans utvecklingsbedömning som gjordes för en månad sen visade att han är ikapp med utveckling och språk (Juni-2012   14-mån språk) är han ikapp med!!! Han är till och med FÖRE sin ålder i ordförrådet.

Det ni!! Egentligen inte viktigt men det är så jäkla underbart att höra att det gick vägen! Allt slit! Allt vi la ner i tid och energi betalade sig och vi har en ännu gladare kille <3

Vi har så många områden vi jobbar med så att göra framsteg boostar som fasen =)


Vi har även varit igenom en större kris i förhållandet.
Men vi red ut stormen och står nu ännu starkare.

5 år tillsammans. 1 år förlovade. 4 år sedan vi kom hem från Neo och blev en riktig familj – Det har hänt sedan sist familjemässigt.

Förutom att vi fått två katter till. Två Norska skogskatter. Omplaceringskatter från Norrland.
Ägaren har råkat ut för en rejält tragedi/trauma/sjukdom så det fick bli så här.
Dessvärre smet en av dem ut för en månad sen och ja, jag mår skit över detta.
Att hittat henne bara sådär där vi bor känns tröstlöst.

Jag har fått hjälpt av två medier. Jag hoppas nu att den sista har lite fel så hon inte gått så långt.

Vi har satt en hittelön på 2000:- på den som hittar henne eller lämnar sådana upplysningar att hon fångas in.

Till jul kan det kännas trevligt med extra i plånboken så att kolla extra kan vara värt det.
Ja, många tänker pengar när det kommer till katter.

Och jag skulle helt seriöst betala MER om det bara innebar att hon kom hem till oss igen.

Missade givetvis inlämningstiden till lokaltidningen så efterlysningen får vänta en vecka till.

Det är så mycket nu så huvudet står still och jag gjorde denna tabben att tro att det var onsdagar deadlinen va L

Sunna då.. Tja.. Skendräktig och fruktansvärt JOBBIG!!!
Var hos veterinären för att kolla henne lite, något vi kom överens om just in case men hon var helt okej.
Jag har aldrig varit med om detta innan men nu vet jag hur detta funkar……

Och ja, det är jobbigast för henne men vi kan inte göra något nu åt det.

Glenn då, tja.. Han går mest runt å är stencool. Han har inte bråttom i livet *s*


Styrkarkatten Aisha som jag hoppas jag berättat om, ja hon blev beslagtagen och infångad.
Det hängde på en skör skör tråd där ett tag MEN hon bor nu på en bondgård och DET gör mig SÅ lycklig!
3 års kyla och sökande efter skydd är slut.

Jag fixade det! Jag lyckades få en myndighet att lyssna!
2 r med försök att få hjälp med en fälla hos kommunerna runt och dä fick jag nada hjälp.. Ja.. Konstigt att det finns folk som skiter i hemlösa katter när man möts av motstånd överallt.

MEN, länsstyrelsens är den rätta vägen att gå! =)


Och mitt i allt är det snart jul.

Min och S och Js första jul tillsammans bara vi tre. Spännande och vi har komponerat ihop ett eget julbord med mat som vi tycker om *s*

Nu jobbar iofs S på julaftonseftermiddagen när Kalle är och sen natten men vi pusslar in tomten där emellan *ler*


Det blir en sagolik jul tillsammans med min underbara familj <3


Sliskigt va? *s* Isch, var är undertonen av bitterhet?

Delvis borta.
Första mediumet som hjälpte mig med katten som nu är borta verkade det hon såg ganska fort och frågade om jag ville använda resten av tiden till mig.
Det gjorde jag.

Jag grät och skrattade och tog till mig det hon sa.
Hon nådde mig. Och nu försöker jag lyssna på det hon sa. Det som sagts så många gånger men utan att de personerna egentlige menat det på allvar.
De har inte sett mig på riktigt. Men det gjorde hon. Hon berättade saker som gör att jag veta att hon inte var fejk.

Men oavsett vad man tror eller inte så kvittar det, om man mår bra och det inte skadar någon, varför då inte låta det påverka dig på ett positivt sätt?


Jag om någon vet hur det är att hela tiden behöva slå sig fram och kämpa. Men det går att må bra ändå många många stunder.
Att bara ge upp kämpandet och njuta här och nu mår jag bar av.

Jag har också avslutat några relationer till vänner, eller som jag trodde var vänner.
Och jag har dragit mig undan från andra reaktioner. Det har inte uppmärksammats så jag insåg att de inte betyder så mycket. Ge och ta. Inte bara ge eller ta.
Kanske inte alltid rättvist givande och tagande men viljan ska iaf finnas.

Så jag försöker sluta ödsla energi på sådant som bara gör att jag grubblar, mår dåligt och försöker duga.

Det kvittar vad jag gör om mig till, duger jag inte såhär lär jag aldrig göra det.

Jag är så jävla bra om man klickar med mig. Gör man inte det så tja, då är det så =)


Ja, nu ska jag avsluta detta röriga och långa inlägget *s*


Kram på er och mer kärlek till r <3

Hemma igen och S kom iväg i tid så han borde hinna! Och själv är jag fri till 15.45
Bara vara och varva ner.

Var om dagis på vägen till stan och gav J sin Alvedon. De hade precis ätit och satt och vänta på en tjej som skulle bli klar. J äter s otroligt fort så han verkar alltid vara klar först.
Men han tog sin medicin utan minsta knussel och de fyra fröknar som var där var förvånande och förstummade och sa alla en efter en att han var duktig osv.

Eh, ja vad hade ni väntat er? Han har fått ta mediciner i alla de slag i flera år nu.
Är glad att han förstår så pass mycket iaf att det inte blir strider för ofta.

Han får ju ”Soljuice” varje morgon, alltså SanaSol och sen kikar vi om solen börjat lysa. Ibland funkar det men inte alltid, då lyser solen med sin frånvaro ;)


Mötet med psykologerna gick bra. Det var mest en uppdatering om vad som hänt sist.
På sista lekterapin så gav jag Josefine i uppdrag att kolla upp Perthes och även meddela den andra psykologen Kerstin detta så vi slapp ägna all tid åt att förklara vad det är.
Vi samtalade lite kring detta och jag frågade hur man ska göra med just informationen till J.

Kerstin sa att man ska förklara att han är sjuk i höften och att doktorn kommer göra honom bra.
Det första håller jag med om och det är också det vi säger. Men inte den där lilla vita lögnen som var okej enligt henne.
Tänk om doktorn aldrig kan göra honom bra?

Vi enades om att det var okej att säga att doktorn skulle försöka laga höften och att han har koll på den.

Känns så jäkla skönt att höra att mitt i allt kaos så gör vi ganska mycket ”rätt”. Vi är bra föräldrar.
Och vi får varje gång höra samma – Vi är engagerade och underbara föräldrar!

Vi är inte så komplicerade egentligen. Kanske ställer vi lite krav på de vi umgås med som jag nämnt innan och då blir det inte massor att ”välja” på.

Tex så kan jag inte förstå hur en mamma kan låta sin femåring sitta på ett altanräcke och sen när barnet ramlar ner och skrapar upp knät, att man då skriver på FaceBook att det var rätt åt barnet.
Eller att man tror att en femåring ska veta i alla lägen att man inte får gå ner till stora vägen, där det går en hel del tung trafik, som ligger 100 meter kanske nedanför ens hus som saknar grind till staketet.
Samma människa påstår att femåringen är smart. Så smart att hon sparkar på de som är 3 år yngre och ligger ner? Eller puttar betydligt yngre barn?

Fast det kan ju alla barn göra men inte är det något som utmärker smarta barn, eller?

Nä, just denna mamman har jag totalt gått i klinch med. Det sista hon uttryckte var så otroligt korkat att jag inte tål att se människan. Jag är inte långsint och har dåligt minne men detta, ja det var över gränsen.

Vi hade haft en diskussion där jag undrade hur man som sjukskriven med ständig värk orkade vissa saker men inte andra. Hur det funkade.
Människan var ju sjukskriven deltid iaf pga något men när semestern kom kunde personen gå in och jobba extra och då tjäna in det där man får inom vården om man arbetar på sin semester. Sen kan man sitta och åka land och rike runt i en bil men inte klara av att lyfta armarna så att man kan borsta sitt barns hår.

Det är inte logiskt för mig.

Det finns de som har verklig värk och lider av det. Där värken faktiskt begränsar deras liv alltid och inte bara när det passar en själv.


Men allt startade med detta men övergick till att handla om dagistider. Hon har vid andra tillfällen uttryckt att hennes barn är 11 timmar på dagis. Hur det nu går ihop vetta katten men okej.
Jag undrar om det är värt alla pengar, att vara borta så mycket från sina barn när man är två stycken som jobbar.

Det finns ensamstående som sliter häcken av sig för att få det att gå ihop och har barn som tvingas vara på dagis många timmar.
Det är inte dem jag ifrågasätter. Absolut inte.
Eller där föräldrarna tjänar skitkasst.

Men har man råd att köpa en bil kontant, en del av ett hus kontant.. Ja.. I mina ögon prioriterar man helt fel.
Men visst. Alla gör som de själva vill. Jag har valt ett annat liv, delvis för att livet har valt åt mig men en del bitar gråter jag inte över.

Det hela urartade iaf med att hon kasta ur sig följande ordagrant:

” men låt oss nu vara hypotetiska. tänk om du inte haft dina problem eller vad det varit, du hade haft ett vanligt jobb;, fått en normalbegåvad och frisk son, hur vet du att du gjort som du gör nu?”

Sådär skriver man inte.

J är normalbegåvad, det har vi till och med papper på iom hans utredning. Och han är INTE sjuk. Han är en frisk pojke som är sjuk ofta.

Skillnad.

Vill man ta på sig offerkoftan säger man att man är sjuk hela tiden.

Men, det var ett exempel på varför vi inte umgås med så många härifrån. Och som ni själva kan lista ut så är det små byar, folk pratar skit..
Fasen, de hälsar inte ens på dagis när man kommer. Och så har det alltid varit.

De skulle inte klara sig en minut utanför länsgränsen.

Det jag nu beskrivit kan ju tolkas som skitsnack också MEN skillnaden är att jag står för det jag säger, tycker och gör.


Så.. Ja. Efter 2 års kämpande med att försöka hitta lekkamrater till J vilket ju försvårats iom sena talet så är vi på väg att ge upp.


Det har legat och grott ett bra tag men en flytt vore kanske inte helt dumt. Särskilt inte med tanke på att hyresvärden nu uttryckt att han är så trött på mig för att jag ifrågasätter allt. Ja, jag frågar typ ang snöröjningen. Jag frågar om vi får anlita en annan rörfirma.

Men, hitta ett hus lite i utkanten kommer bli svårt!
Sen ska S ha arbete för han flyttar ju med upp.
Dagis ska vara litet för annars får inte J det stöd han behöver tror jag.

Plus alla andra kontakter som måste startas om på nytt. MEN varför inte? Varför inte en ny start?

Andra krav vi har är att det måste finnas en brukshundsklubb i närheten. Inga 10 mil dit eftersom jag ämnar fortsätta iaf försöka träna Sunna. Inte minst för att det är kul!

Och inte nära en väg för vi har ju trots allt Glenn från Göteborg att ta hänsyn till också. Vår fina Glenn <3

Och så får ju inte hyresvärden vara helt omöjlig när det kommer till betalningsanmärkning. Jag erkänner att jag har just sådana.
MEN jag har aldrig misskött en enda hyra.

Ett annat väldigt stort plus med en flytt vore att J faktiskt fick träffa sin mormor lite oftare. Och just dit jag funderar på har jag bott tidigare och jag har sneglat ditåt till och från flera år. Till och med innan min mamma flyttade dit. Står i bostadskö sen x antal år tillbaka.

Så jag vet inte.. Tankar på detta?


Och som vanligt börjar inlägget på ett vis och seeeen svänger det åt ett helt annat håll *s*
Men så funkar min hjärna. Man har sällan tråkigt iaf när man är jag ;)

Nya schemat är i stort sett klart och vi började tassa in på det idag =)

Dock var ju Sunna inte helt med på noterna när vi skulle träna men äh, hon är ju lite i tonåren *s*


Dock känns allt så jäkla overkligt fortfarande.. Och känslan av att jag kanske blivit hysteriskt och överdriver?
Gör jag det?

Vem håller min hand om ett par år när det inte gick så bra? OM det nu inte gör det.

Det är rent ut sagt ett jävla bök att väva in glutenfritt. Mycket enklare att köpa färdigt i affären. Ja, glutenfritt finns färdigt också men det jag sett av det så får det nog vara om det inte krisar :S

Men.. Det kanske kan verka välgörande för Js ADHD på köpet. Och vem vet, kanske även min?

Fick tips av en mamma från en grupp jag har startar för oss föräldrar som har barn med superkrafter.

Ja, jag har valt att mynta detta uttryck då jag anser att våra underbart härliga ungar med ADHD och allt sådant (erkänner att jag inte är så himla kunnig i ämnet för övrigt men jag förringar ingen)
De är så mycke mer barn. De är så underbara och de flesta har jag uppfattat det som har en otrolig livsglädje bara någon förstår.

Vi mammor är TigerMammor!

Skratta gärna, häckla mig ännu mer gärna och håna mig för detta som en del tycker är fjantigt.
Mig rör det inte i ryggen. Jag har andra saker att oroa mig för än vad en person anser om vad jag valt att kalla min sons svårigheter.

Vi får nog höra om att de är handikappade, funktionshindrade.. Problem, problem, PROBMLEM!!

Jag kan tycka att i mångt och mycket är det fel på alla andra som inte förstår våra barn.
Tills vi upplyst världen (vilket vi aldrig lär hinna med under vår livstid) så får vi kämpa.



Men nu frångick jag ämnet IGEN *himlar med ögonen*

Gruppen heter iaf ”KOLLOIDALT SILVER” och där delar många med sig av kunskap och erfarenheter.

Jag är lite nyfiken på vad detta kan innebära. Så ja, det verkar som att vi kommer att testa detta om jag bara får kläm på allt och framförallt, jag får i J detta.


Hur jag vågar ev utsätta mitt barn för detta och troligen även mig själv? Tja, hur vågar någon ta emot läkemedel till sitt barn efter att ha läst biverkningslistan?



Nog om detta! Jag ska försöka gå och vila och hämta nya krafter så jag orkar med morgondagen då Js moster kommer.
Det har varit en trasslig relation de sista 2 åren men jag har för en sista gång gläntat på dörren till vår familj. Kanske förstår hon att det är sista chansen eller inte.
Just nu känner jag att jag varken har tid eller ork att engagera mig nåt vidare i skitsaker. Det är J hon ska träffa.

Torsdag är jag och Js pappa barnfria 5 timmar!!!
Eftersom både mormor och farmor bor många timmar bort och vi inte har någon annan som kan hjälpa till att avlasta oss så har vi fått en avlastningsfamilj. Och dit ska J på torsdag.

Men vad ska vi göra då tror ni? ;)
Joo, det blir veterinären med Sunna.
Vi var där i början av juni då hon hade fått öronsvamp. Vi fick medicin och det gick över och jag gjorde en tankemiss allan.. Det stod visst 10-12 dagar på lappen och inte VECKOR!! Men hon blev ju bra, annars hade jag ju gått tillbaka tidigare.

Men det är iaf dags att få kollat upp dem så allt är okej. Samt kolla hennes hals/svalg för hon sätter i halsen lite väl mycket. Och när vi ändå är där kör vi vaccinet som jag har för mig är runt nu. Ska dubbelkolla innan bara.

Grejen med vår finaste Sunna är att hon är importerad från Island. Det innebär att alla papper på henne inkl vaccinhäftet är på Isländska *s* MEN vi har stor hjälp av familjen Sunna bodde i innan med att översätta. De är verkligen helt underbara människor <3

Sen ska hon klippa klorna om jag inte lyckas hitta någon som hjälper mig. Jag behöver komma över en tröskel jag byggde förra veckan.. Jag skulle klippa Sunnas klor men klippte för mycket. Och det blödde kraftigt  :/ Klantarsel är vad jag är!!

Men nu har JAG blivit rädd. Och en rädd ägare ska inte ge sig på saker förrän den fått kontroll på saker anser jag, inte i detta ämne iaf.. Eller.. Va fasen.. Jag skyller på vad som helst bara jag får hjälp *s*

Sunna är en svart jaktlabrador så hon har ju svarta klor.

Det blir iaf in och helrenovera damen *ler* Och väga så klart. Hon hade lagt på sig lite väl mycket så vi minskade fodret lite lite grann.

Jag står ju och delar upp allt foder i små brukar så det bara är att ta fram varje morgon och kväll. Smidigt och tar faktiskt inte särskilt mycket tid som man kan tro. Så jag kan varmt rekomendera Nordic färskfoder!

Sen ska ju Glenn in också och få sitt vaccin. Har aldrig varit hos veterinären med honom men jag misstänker att han är coollugn *s*

Men nu en kopp mjölkkaffe och sen vila! *s*

Vi går runt som i ett vakuum. Ingen mår bra. Ja, skulle väl vara katten då men han ser vi ju aldrig förutom när han kräver att hans foderautomat ska bli påfylld eller att jag ska plocka fästingar på honom.

Så, jag bestämde mig för att pussla ihop ett schema. Och det tar sig!

Hunden ska ju ha sin motion och jag erkänner, hon har hamnat i sista hand det sista. Något som också börjar visa sig. Visst får hon komma ut och kissa men hon får inte den psykiska träningen hon behöver.
En del beror på att jag varit lite lost i det hela. Men nu har jag läst på och jag fick en superbra bok av svärmor som hade massa bra övningar.

Vår underbara hund fick vi äran att köpa av en familj pga att mamman hade blivit allergisk mot just henne :/  Då var Sunna 7 månader.
Vi var taggade som fasen när vi hämtade henne. Tänkte gå kurs osv.

Efter 2 veckor gick hon in i sitt första löp. Lite sådär dålig timing. Inga kurser var att tala på och när vi såg en ände på löpandet var det sommaruppehåll. Om jag inte minns fel var de kurser som fanns innan löpet ändå fulltecknade.

Efter löpet blev hon hopplös att träna! Men vi kämpar på så klart och hon har nu återgått till sitt mer normala jag om man får säga så?

Vi bor väldigt bra men det hjälper inte när hjärnan står still *s*

Nu är vi iaf anmälda till nån grundkurs om jag inte minns fel. Den börjar i slutet av augusti trodde de som tog emot anmälan =)

Det blir ett sätt att komma iväg på något. Ut ur huset och att samla ny energi för att orka ännu mer =)


Man kan tänka att det vore bättre att omplacera henne. Och ja, jag håller med MEN jag vill inte ge upp bara för att jag inte har rätt verktyg. Det tänker jag försöka skaffa mig iaf.

Hon är en ganska ”stressig” hund. Jagar lätt upp sig vilket vi försöker få bukt med. Ensamhetsträning är något som helt fallerat. Där är det verkligen back to basic.

En annan sak som nu börjat bli ett problem är trappan. Upp går hur bra som helst men ner.. Hon vill inte. Hon vägrar.
Innan har det gått bra att bära ner henne men häromkvällen var hon så rädd att hon morrade skarpt åt mig.
I det läget backade jag för det berodde enbart på rädsla. En rädd hund ska man enligt mig inte utmana om man inte måste.

När Js pappa kom för att hjälpa mig gick det jättebra.
Såklart misslyckades jag eftersom jag även var stressad av att J röjde runt ist för att sova.

För övrigt är hon ingen aggressiv hund.

Men hur fasen gör man?

Har fått tips om att ta ett koppel och bara gå. Funkar inte.
Muta med godis. Funkar inte heller. Inte ens om hon är vrålhungrig.  Eller kanske efter några dagar utan mat men hur ska vi rasta henne då? Ohållbart!

Jag funderar dock på om det kan hjälpa om nån helt utomstående kom och hjälpte till med detta moment?

När vi bär ner henne skakar hon ibland av rädsla. Och vi kan inte låta henne vara nere ensam för länge om vi går upp.

Det var mitt i löpet, om jag inte minns fel eller strax efter, som hon började bita sönder Js saker, mina skor, dörrmattan, sin fäll och hon slet loss kattklösbrädan från väggen.

Hon har alltid gott om olika tuggben och leksaker osv som hon vet är hennes men när hon blir ensam så går det inte.

Med facit i hand skulle vi ha väntat MEN kanske är det någon mening med att vi fick ta emot henne också?
Kanske är det hon som gör att vi tar oss mer i kragen och kommer ut?

Hon lider inte på något sätt. Jämför man med en hel del hundar som bor i lägenhet tex så lever hon lyxliv men jag ställer mer krav på mig själv än så här.

Vi fick problem med fodret. Hon åt dåligt och vi bytte till ett annat torrfoder. Ett dyrt sådant men inte då.. Så efter tips av en tjej som köpte en kattcykelkorg av mig testade vi färskfoder. Luktar skunk MEN så bra det är!

Nu ska jag införskaffa 3 märgben till som jag kan fylla med maten så hon får jobba lite. För inte fasen fick hundar maten serverade i tjusiga och gulliga skålar förr :P