Det är verkligen fullt ös just nu. Jag sover inte längre. Är inne på mitt andra dygn utan sömn nu.

Varför?

För att slipap tänka. Jag ÄR lycklig. Men det finns bitar av mitt liv som är tunga.
Att behöva ha tenktalerna ute HELA tiden för att kolla av Js smärta tex.

Jag känner fortfarande sorg och ilska. Nej, han kommer ine dö men det gör inte att allt löser siog och blir lätt för det.

Men ingen blir lyckligare av att man sitter och deppar. Jag tillåter mig känna smärtan men sen får det vara bra.
Jag kan inte tilåta det för då börjar jag snart ömka J. Och det är inte synd om honom.
Han har all uppbackning och stöd han någonsin kan få från alla håll och för det är jag tacksam.

Det är något nytt för mig att vara lycklig men ändå vara ledsen bitvis.

Jag blir särskilt nere när det är dags att fixa medicinerna för veckan som kommer. Jag gör det en dag i veckan för att slippa stå med det varej gång han ska ha med risk för att det bir fel istället.
Men när man står där med närmare 50 sprutor med smärtstillande så känns det inte normalt. Inte roligt.

Nu r det ju ingen farlig medicin på det viset men det är en ansenlig mängd som ska i den kroppen varje månad.

Men den gör att han kan få vara barn som alla andra, nästan, och det är så underbart att se.

Idag har han till och med HOPPAT OCH SKUTTAT! Han springer överallt, han haltar fortfrande men för oss som sett värsta så är det nada. <3

Jag är lycklig och jag trodde aldrig jags kule få känna så här igen menjag gör verkligen det!

Ja ja, ska sluta tjata nu och gå nr och drick mjölk och SEN sova *s* Vi är faktiskt barnfria över natten, första gången på flera år som det sammanfaler med att S är ledig samtidigt =))

Varför verkar så mycket gå ut på att se så smal ut som möjligt?

Kläder ska dölja valkar, framhäva ens bästa sidor osv. Och är man någon som inte följer strömmen så blir man uttittad för att man antingen visar hur stor/fet mage man har, vilka valkar man har på ryggen t.ex

Jag har för egen del otroligt svårt att acceptera min kropp. Den är inte som jag är van vid efter min GBP. Jag var fet innan, riktigt fet. Jag vägde 1246kg som mest. Sen gick jag ner 66kg genom min genväg med operationen.
Jag kan allt om att dölja och jag måste fortfarande göra det eftersom jag har mage som heter duga. Lite fett är kvar av förklarliga skäl, ja ni vet det där tarmvredet som gjorde att jag tidvis inte kunde motionera öht eller kunde äta riktigt, och sen försvinner ju inte överskottshuden av sig självt.
Jag har valkar på ryggen som jag inte trivs med alls.

Så jag försöker dölja så gott det går.

Men varför? Varför duger inte mina valkar och min fläskmage?

Jag tror egentligen inte SÅ många tittar och bryr sig av skäl såsom att de blir äcklade. Jag själv tittar på andra och beundrar deras mod att våga vara stolta över sin kropp genom att klä sig som de vill, eller jag förmodar ju detta fast det troligen är likadant för andra som för mig.

Min orsak börjar i andra klass.
Då började mobbingen. Då blev jag retad för kläderna.
Vi hade det inte sådär jättefett och vi hade inte råd att köpa nya kläder hela tiden. Vi barn fick kläder av våra kusiner bla en träningsjacka där det stod byns namn på där de kom ifrån. DET var helt fel tydligen.

I den åldern var jag en unge som hade en rosa väska med gulddetaljer på till skolan. Jag älskade den.
Men jag blev retad i skolbussen. Sen hade jag inte den mer.
Så var det med mycket. Jag brydde mig inte men nånstans lyckades de släcka mitt självförtroende och min självkänsla.
Man kan inte säga åt ett barn att inte bry sig som man kan göra med en vuxen. Å andra sidan sa ingen något Och jag sa inget heller.

Men den där träningsjackan i blått minns jag så väl.
Jag minns också att jag gick in till fröken och sa till men hon avvisade mig för hon hade inte tid och sen sa jag aldrig nåt mer igen.

Det eskalerade genom åren och tills sist fick jag så blåa armar att jag nu i vuxen ålder har mörkare hud där, jag gissar iaf att det är därför för det är bara där.
Min rygg gör ont ständigt mer eller mindre. För det tackar jag hoppsparkarna.

Jag skrattade alltid. Jag kanske till och med provocerade fram det? Men jag blev slagen i skolan oavsett. Och ingen såg. Ingen ingrep så det upphörde.

Och sen skreks det efter mig ”Fete-NN”
Jag får fortfarande ont i magen när jag ser ungdomsgäng. Ska de skrika efter mig? Att jag är fet?

Dom gör ju inte det men hela jag, min kropp och mitt sinne laddar för strid. Omedvetet.

Jag vet inte hur andra ser på mig för jag får ganska lite feedback så mina vanföreställningar styr.

Vissa dagar/veckor så skiter jag helt i det men sen kommer det smygande tillbaka.
Jag försöker sträcka på mig, man ser inte smalare ut av att vara en hösäck. Och jag försöker LE! Leenden gör folk glada oh man själv blir glad.

Men det är ju inte så enkelt egentligen. Jag vet faktiskt inte hur jag tar mig vidare.

MEN ett av mina mål i livet är att mitt barn ALDRIG ska få sin livsglädje fråntagen honom. Aldrig.

Mobbar ditt barn mitt barn? Tja, då lär vi sitta i många möten tills det helt upphör.

Mobbar MIT barn ditt, tja då tar jag tag i det. Det går åt båda hållen.

Jag är en sån där jävla jobbig mamma, jag protesterar, ifrågasätter och ställer krav och jag får igenom dem till 99% för jag har rätt argument och jag har egen erfarenhet om vad som kan ske om man inte vidtar vissa åtgärder.

Men överdriver jag inte nu när jag säger att man blir fråntagen sin livsglädje?

Nej. Jag ville dö som 7-8 åring. Vill livsglada barn dö?
Ber de till Gud att de vill dö?

Jag visste inte vad döden var antar jag men jag minns att jag bad om att slippa. Att bara få slippa allt.



Så min skeva självbild är så skev den kan bli.

Anledningen till att detta just nu poppar upp är att S chef har julfika på sitt sommarställe i helgen.
Chefen familj ska komma och hans fru och hans dotter skrämmer mig.
De är mycket smink, kläder och hår för deras del. Tragiskt på ett vis men jag känner mig så ful fast det roliga är att jag inte tycker någon av dem två är särskilt vackra men återigen tillbaka till grunden – jag är alltid sämst oavsett.

Fast egentligen handlar det nog mer om att de inte är så socialt kompetenta och kan samtala och föra sig i ett sammanhang där man inte kanske känner alla så väl men ändå har det trevligt.

Så är det nog. Jag klarar inte tysta människor. Det är så tråkiga. Vad har man dem till?
Det enda som skiljer dem från döda är att de andas ibland.

Fast nu förtiden så har de ju mest sina mobiler upptrycka i nyllet. Dessa mobiler…

Men återigen, inget fel på dessa människorna mer än att det är så jäkla stelt.
Hopps dock det kan förändras för andra år har vi varit på fina herrgårdar och ätit julbord med mat som ingen tycker om, eller inte jag iaf *s*

Jag är ju ingen julmatsmänniska egentligen. Julen är mysig och allt det där men tja, några köttbullar, en halv prinskorv ,potatisgratäng, en skiva skinka så är jag helnöjd *s*

Men hur som haver så är jag grymt nervös inför söndag.
J ska dessutom med så jag kommer trivas oavsett för han är världens goaste onge! Nu bubblar det som tusan ur honom och man skrattar jämt!
Han är en social och utåtriktad grabb som lyckas charma de flesta, till och med de som inte gillar barn. Jag försöker se det kritiskt men jag ser ju hur folk smälter *s*

Han är inte ongen som står och gömmer sig bakom mina ben utan han rusar in, äger världen och tar kontakt Dock finns det alltför många blyga barn osv. så han får nobben ganska ofta. Men det stoppar inte honom!

Man får också då väva in att han inte är en helt frisk kille så hans livsglädje är ju enorm!


Oavsett så lär söndag komma och nu känner jag att det nog inte blir så illa iaf med kläder och valkar *s* Tänk vad de kan göra att få skriva av sig!