Men jösses vad skönt det var att kräka ur sig!

detta är ju min ventil men jag är ibland rädd för att det ska avslöja för mycket om mig. Jag väljer att inte ta med vissa bitar för de är inte relevanta.

Jag är rädd för att bli dömd. För att någon ska tro att jag är exakt varje ord jag skriver.

Jag vill vara en sansad person. Lugn och trygg. Vuxen.

Dessvärre är jag inte nåt av det där i mina ögon.

Jag skrattar som försvar. Att vara allvarlig är livsfarligt. Då kan någon komma åt mig kanske. Ändå har jag blivit allvarligare. Iaf på de möten jag går på.

De kräver full fokus. När jag sen landar på Facebook så blir jag mindre allvarlig.

Eller, ibland är jag för allvarlig.

Jag är rädd för att bli sedd som negativ. Vet man hela bilden och/eller känner mig så vet man förhoppningsvis att jag sällan ger upp och att jag är positiv.

Men mest är jag nog osäker och rädd inför mycket men jag vägrar låta det stoppa mig.

Jag stärks varje gång jag ställs inför en utmaning.

Egentligen kvittar det vad jag skriver. Antingen gillar man mig eller inte. Som med alla andra.

Eftersom jag inte har något att erbjuda, jag arbetar tex inte på något bra ställe som man kan få något gratis genom eller har ett yrke värt att nämna som jag utövar så har man heller ingen nytta av mig.

Jag får aldrig något gratis men jag ger gärna.

Och i ärlighetens namn är jag för stolt för att ta emot något. Jag vet inte hur man gör.

Om det inte är från min familj , S och J, såklart.

Jag kan bli skirförbannad. Jättearg. Men det lägger sig otroligt fort för det allra mesta.

När jag pratar i telefon kan jag låta arg. Jag kräver saker ibland och jag ger mig inte.
Men sådan måste jag vara för att få igenom allt det tex J behöver.
Ibland går det jättelätt och jag blir varm i hjärtat att inte behöva strida för den saken också.

Jag har 20 år erfarenhet från en hel drös med olika myndigheter. Jag vet hur de tänker och beslutar.
Jag vet i mångt och mycket hur jag ska formulera mig för att få igenom det jag vill.
När det inte går överklagar jag om det går. Går inte det vägen får jag inse att det inte går och försöka hitta andra vägar. Ett nej är aldrig ett nej när det kommer från en myndighet. Så tänker jag.

Jag har kasst närminne och glömmer lätt. Så har jag haft en dispyt med någon och det sen gått en månad så har jag oftast glömt bot det. Vilket ju gör det hela lite pinsamt eftersom den andre inte glömt *S*

Sen babblar jag för mycket. Har tyvärr för lätt att öppna mig även om jag övar och jag är skitbra på at babbla så mkt att ingen annan får något sagt.
Senast det hände varm när jag åkte ner till Skåne med hundtjejen Alex.

Den där känslan i magen sitter kvar. Fan att jag berätta så mycket. Att jag inte lyssnade och frågade mer fast jag ville veta.

Iofs var jag koncentrerad på att orka hela resan. Jag har inte en sus om hur det gick till.
Idag klarade jag inte ens 1/3 av hemresan från stan. Jag blev för trött och S var tvungen att ta över så jag inte skulle somna vilket jag gjorde nästan direkt jag satte mig i baksätet.

Jag är också livrädd för att göra fel vilket nog hänger ihop med att bli dömd.

Jag tror inte jag är en besserwisser, jag försöker iaf att inte vara det utan mer upplysa om att jag varit med om något men att jag inte vet hur andra gör eller tänker.

Jag kan ju bara utgå från det jag upplevt.

Att vara i vägen är också en rädsla.
Den botar jag med at alltid försöka dra mig undan i tid.

Jag kan bli ganska mycket så jag försöker att inte vara det för länge.

Tyvärr får det ju den bieffekten att ingen vill lära känna mig. Men jag vill verkligen inte vara till besvär.

Den bästa relationen är med någon som utför en tjänst som man betalar för. Typ verkstadskillen.
Då utnyttjar jag ingen. Att betala för sig är otroligt viktigt.

Hade en bekant som hälsade på i somras och som skulle beskära min träd när hon ändå var här. Självklart betalade jag bensinen.  
Själv hade jag fått en overall till J förra vintern som var superbra! Den passade så jäkla bra och just det har jag så svårt för – att hitta plagg som inte är för långa eller för små.

Men att ta emot den overallen var lite svårt. Jag vill liksom klara mig själv men det är så jävla svårt att alltid göra det.

När man väl ber om hjälp så känner jag mig inte ett skit värd.
När någon erbjuder sig så känner jag mig som en utnyttjare.

Har jag väl betalat för något har jag så svårt att säga om det inte är okej.

Köper jag en grej så har jag svårt att lämna tillbaka den om jag inte gör det samma vecka. Men det brukar inte bli av.

Det är så pinsamt.

Inget får synas på ytan.

Shit vad jag outar mitt innersta nu.
Hur kan jag då vara en mamma egentligen med alla dessa problemen?

JO! de gäller bara mig. När jag är med J eller Sunna för den delen försvinner detta nästan helt. Jag är någon då.

Ensam är jag ingen..

 Kan knappt andas. Det gör så jävla ont.

Ondare än jag kunde anat att det skulle göra eftersom jag hade det på känn.

FY FAN FÖR DIG!

Just nu vill jag göra hemska saker med och mot dig. Krossa dig och din lilla jävla äckliga nuna.

Men jag väljer att kräka ur mig allt sorg och smärta här.

Ber om ursäkt.

Let´s be honest för ingen annan jävel är det.

Min syster.

Halvsyster. Vuxit upp tillsammans. Har samma mamma.

Jag flyttade hemifrån direkt efter jag gått ut nian eftersom det inte fungerade då min styvfar avskydde mig och nog alltid gjort. Plus massa annan skit.

Min mamma valde bort mig genom att hålla käft. Konflikträdsla.

Som vanligt.

Det är så jag ser på det NU. Nu när jag är mamma.

Hon har alltid fått det hon velat ha.

Inte konstigt att hon pluggade vidare när hon kunde bo hemma till hon var färdig. Kunde arbeta för hon hade vägledning. Behövde inte tänka på räkningar, handla och laga mat och all annan skit närhon var 16 år. Behövde inte vara tillsammans med en pojkvän, eller flera, som slog henne och tryckte ner henne som jag gjorde för jag trodde att jag inte var värd mer.

Vaddå? Jag är uppvuxen med att bli kallad saker och ingen jävel står upp för mig.




Det är EXAKT likadant idag.
Vill förtydliga att jag IDAG lever i en relation där inget våld eller någon form av kränkning pågår och inte heller har pågått.

Vi har haft kontakt till och från sista åren. Hon har aldrig haft tid osv.

Hon var hemma hos mig när vi hade vår första permis med J. Då var han drygt en månad.

Hon blev Gudmor till J.

Allt var sockersött.

Fram tills det första brutala sveket (skrev om det i föregående inlägg tror jag det var)

Andra brutala sveket tog jag bort henne som gudmor.

Hon hade ingen plats i vårt liv ansåg jag då.

Fram tills då min födelsedag i år. Jag gick mot min magkänsla. Den sa NEJ!!!!!!

S sa att han aldrig mer ville se mig må som de gångerna hon svikit mig innan.

Jag sa att jag skulle se till at hejda det i tid. Inte investera några känslor i det eller förvänta mig något.

Pfft.. Det där är inte jag. Jag ÄR känslor. ALLT jag gör är känslor.

Om jag bara lyssnat på mig själv.

Jag pratade med min mamma häromdagen och berättade att jag ämnar att bryta. Hon försökte prata bort det å sen ”jag vill inte lägga mig i”

NÄHÄ?!?!? MEN JUST DET SKULLE DU KANSKE KANSKE TÄNKT PÅ INNAN DU SKULLE TVUNGEN HÄLSA TILL MIG FRÅN HENNE DITT JÄVLA KLAPPTRÄ!!!

Ja, precis så skriver jag för precis så känner jag ända in i själen.

Något jag inte nämnde i förra inlägget var att jag, trots att det var som det var, frågade mina två halvsyskon om vi skulle göra något fint till mammas 55-års dag.

Jodå de var med. Men vem tror ni fick fixa ALLT?

Jag kom med förslaget att vi skulle fotas för mamma har inget foto av oss alla tre i vuxen ålder.
Jag fixade fotograf.
Sen skulle jag få ihop deras tider. Det var fan bland det krångligaste jag varit med om. Då kunde inte den å sen kundes det inte då bla bla.

Jag kunde alltid.

Sen fyllde jag år på sommaren och råkade få se att de hade haft fest hemma i mitt barndomshem med min styvfar och några av hans vänner och mina halvsyskons vänner.

Det har dom iofs varje år men jag tänkte att kanske kunde jag få bli tillfrågad fast jag aldrig fått va med innan.

Precis. Jag har inte fått vara med.

Jag skrev en statusuppdatering på Facebook som innehöll något om att jag tyckte de var utvecklingsstörda.

Inte moget jag vet. Jag var sårad.

Några dagar senare fick jag sms från min halvsyster om att hon inte tänkte vara med på fotograferingen. Detta var ca en vecka innan.

Jag ringde upp min halvbror och frågade vad hon höll på med.
Då får jag svaret att han inte heller tänker vara med.

Att jag ”flippat” de senaste gångerna jag träffat honom. Det sas något mer och sen la vi på.

Roliga är ju att jag träffat honom kanske 4 gånger senaste 4 åren då.  Och vi har pratat lugnt och sansat alla gånger. Men det slår ändå hårt. Och sen så klart ingen förklaring.

Jag blev så fruktansvärt ledsen. Totalt jävla knäckt.

Jag ringde min mamma och bad henne styra upp mina syskon. Att FÖR EN GÅNGS SKULL göra något.

Omoget ja, men va fan!

Jag ville at hon skulle veta att dom svikit henne.

Tror ni hon brydde sig?

Nope, hon sa väl åt dem att det var dumt men hon vill ju inte lägga sig i.

Mitt inlägg på Facebook var inte smart. Det var barnsligt MEN det kom sig av flera års samlande av sorg.

Men det dom gjorde räknas inte.

Familjen är helig för mig. Tyvärr inte för dem jag brukade kalla familj.


Jag tog iaf bort min halvsyster som Gudmor.

Hon sket ju i J ändå.

Imorn ska/skulle hon ju komma. Vet ännu inte vilket faktiskt men jag räknar inte med att hon bryr sig tillräckligt för att komma ihåg.

Hon har nämligen fått annat som ockuperar hennes tankar.

Hon ska bli Gudmor åt en av hennes vänner.

DET gör så jävla ont. Gudmor kanske är blaha för er MEN inte för mig.

Jag har en grundtro på Gud och om det får ni tycka vad ni vill men behåll det för er själva för jag lägger mig inte i eran tro/icketro.

J har en egen Facebook-sida för att uppdatera vissa som jag inte vill ha på min.

Inte EN enda gång har hon kommenterat det ”han” skriver.
Det brukar vara lite på halvskoj men det sista var av allvarlig art. Men inte ett jävla ljud.

Inte ett enda sms. Inte ett enda telefonsamtal. NADA!

Ja, jag kunde ha hört av mig men jag har legat sjuk sen vi sist smsade och avbokade för hon låg sjuk. Efter det har jag ju varit ruskigt kass.
Jag har klarat av mötena vi inte kunnat avboka och telefonsamtal men jag har varit duktigt avtrubbad.

Det svider i magen. Jag mår illa och jag vill kräkas men kan ju inte.

Jag vill att hon nån enda gång ska förstå.

Känna att ”oj, här har jag visst förlorat J”

Men aldrig. Hon kommer aldrig känna ett uns av kärlek för honom.

Hon bryr sig inte. Inte om någon annan än sig själv.

Visst, den gången vi setts och pratat i telefon har det varit lite tris för det har pratats om höften.
Men vad fan ska jag göra? Trolla bort det?

Jag har valt att inte prata om mig, nästan lyckats. Så det kan inte bero på att jag bara mal på om mig själv.

Jag är bara fel i hennes ögon. Totalt fel.
Mitt barn är lika fel.

Är det för att han inte följer mallen? Att han råkar ha haft en jävla massa otur i livet?

Varför duger vi inte?

Jag vet, nu tänker du att det inte är oss det är fel på. Men VARFÖR mår jag då så fruktansvärt dåligt?

Jag önskar min mamma hade gjort abort. Hon var på väg at lämna han, min styvfar, när de fick reda på att hon var med barn.

Eftersom hon inte klarade av en abort så behöll hon det och de flyttade ihop på riktigt eller nåt.

Tack.

Jag undrar hur mitt liv sett ut idag om mamma bara aldrig träffat min styvfar.

Sen kom ju min halvbror.

Jag minns att min mamma vid ett tillfälle frågade mig om jag ville att vi skulle flytta.

Mitt svar hade blivit ”Nej, jag vill att NN och NN ska ha en pappa”

För det första VEM i helvete frågar ett barn något sånt?
Och varför drog hon bara inte?



ALLT detta dra supp igen. ALLT som jag trodde låg bakom mig. I wish.

Den här jävla skiten och en hel resväska med mer skit släpar jag på.

Det går INTE en dag utan att jag tänker på något som hänt när jag växt upp.

När jag analyserar varför jag mår som jag gör eller tänker som jag gör – Ja, just det.. Så var det ju då.

Det är inte logiskt. Det går inte att släppa.
Jag jobbar på de men inte fan blir det bättre av detta.


Och allt startade med en enkel liten sak..

Eller.. den lilla saken fick det att rinna över.

Som ni förstår ligger det SÅ mycket mer bakom. Saker som jag inte orkar dra upp.


Tolkar jag in för mycket?

Ja, men förklara då hur jag ska tänka när man har tid att fara runt överallt men inte ens visa att man bryr sig om en 4-årig liten kille som avgudar en?

En som man faktiskt är släkt med.

En som tycker om en.

Vad har jag gjort?

Vad har vi gjort?

Det kryper i kroppen.. Riktigt mycket.

Imorn ska vi iväg redan vid åtta på morgonen om inte innan. Har nästan en timmes körning till sjukhuset där vi ska börja med att röntga Js höft igen.
Efter det blir det läkarbesök på ortopeden där det ska fastställas till 100% om det är Perthes det rör sig om.
Det kan de bara veta när man har 2 plåtar att jämföra med.

Om det inte är det så är det något annat som är jävligt fel så jag kan inte säga att jag hoppas på något mer än att höftkulan börjat försvinna för det måste betyda att den kommer byggas upp igen. Men så fort lär det inte gå.


Så.. Efter att ha städat HELA dagen i snigelfart så tror jag att jag bör sova. Är så sjukt trött nuförtiden. Men kan jag sova en hel natt? Nix!

FAN, jag minns inte när jag senast som en hel natt. Utan att vakna efter 2-3 timmar.
Om jag bara kunnat vända mig om och somna om men icke.

Och jag har en jävligt bra säng! Inga ljud som stör mig för jag sover med öronproppar för hela huset är ju fullt av folk och djur som SNARKAR!!!

Nä.. Hade jag tålt knark hade jag nog funderat på att knarka loss en kväll å sen sova ett dygn.. Eller, jag har ju aldrig testat knark iofs men det verkar jävligt bökigt att dels få tag i och sen lära sig hur man ska använda det. Vad ska man röka, elda på sked, snorta, ta på tandköttet eller ta i spruta?

Ja ni hör ju själva hur jävla mycket skit jag sett på teven. Hur vet man om det stämmer?  Och vem har råd att chansa och snorta upp nåt man skulle ha nån annanstans?

Sen är det inte så lagligt och jag är laglig. Iaf i drogsammanhang.

Fast.. Jag har egentligen drogat lite 2 gånger. Fast nån annan typ va skitsnäll å hjälpte mig.
Då fick jag i mig nån skit i en drink. Andra gången var det GHB i en grogg och jävlar vilket liv det var. Ambulans å sån skit.. Och sen sluta jag andas lite också.

Ja jösses.. Tror iaf inte det är sånt jag ska satsa på om jag ska bli en drogare.

Nä.. Då kanske man ska satsa på lite lagliga drugs. Såna som läkare skriver ut för om de bara klottrar ner nåt på en lapp, nåja en dator då nuförtiden, så är alt grönt. – Varsågod, smit iväg och bli lite hög eller nåt.

Fast för att få en del piller måste man typ ha problem och det är ju skitjobbigt å sitta där ljuga ihop nåt.
Och sen OM man väl skulle bli erbjuden lite kulpiller av farbror doktorn så måste man ändå avböja för man inte tål skiten och blir helt sjuk i huvudet av dem och inte kan sova riktigt på en vecka.
Blir lite motsatt effekt där känns det som.


Så jag väljer nog min ofullständiga sömn.



Förresten tro jag det uttalas ”snåååårta”. Iaf låter det mer ball och sånt är viktigt!

Och nu får jag väl militanta antidrogare eller anhöriga till knärkisar efter mig för rubriken. Men va fan.. Relax!
Denna morsan har bara sniffat Cilith Bang Klorin ikväll *badrumsstäd*

Inser att jag låter bitter och negativ.

Men under rådande omständigheter är det nog inte så illa iaf. Ni som vet hela bilden, tänk er in i min situation och säg att ni skulle varit glad och sorglös.

Varför jag då blir så negativ?
Ja, för att livet gång på gång bevisar att det är meningslöst att gå runt och vara glad hela tiden.
Då knockar alla problem dig när du minst anar det.
Detta är inget sunt sätt att leva men just nu där jag befinner mig i livet med det bagage jag har så är det så det får vara.

Jag kan skratta och ha roligt men med människor jag tycker om och litar på. De andra behöver inte se så mycket av den äkta sidan av mig för då suger de bara energi från mig.

Bitter då?

Ja.. För att hur man än gör blir man sviken.

Jag har sedan jag var ganska ung aldrig känt att jag duger. Jag är värdelös, ful, fet och äcklig. Jobbigt och bara i vägen.

Ja, så är det.

Nu förtiden jobbar jag med detta eftersom jag befinner mig trygga människor i min omedelbara närhet – S och J - min familj.

S är den enda jag litar på. Fullkomligt. Jag vet vart jag har honom och jag känner förtroende för honom även om vi har våra stormar.
Det finns förhållanden som inte har de men återigen, walk a mile in our shoes..  Det vi gått igenom de senaste 5 åren är så horribelt sjukt.

Man kan enkelt sammanfatta saker och händelser men det har gått tid emellan där vi fått kämpa för att ta oss upp igen, gång på gång.

Ja, vi har varit två men ibland har den ene fallit ganska illa.



Varför skriver jag då detta inlägg just nu?

Jo!
Det är så att jag har några syskon. 2 av dem har jag vuxit upp med men de är bara mina halvsyskon. Min mamma skaffade alltså barn med en man hon träffade och det blev till det helvete som det blev. Det som format mig som person och gjort mig sårad invärtes så djupt att det tagit närmare 20 år att komma förbi delar av det.

Man kan lägga det som varit bakom sig men till viss del kommer ens uppväxt alltid att finnas kvar.


Jag har idag inte kontakt med det yngre av syskonen, en bror på runt 25.

Min syster som är 6 år yngre bröt jag med för 1,5 år sedan efter att hon inte funnits där för mig när precis allt rämnade för mig. Min familj var i spillror och jag bad om hjälp vilket är extremt ovanligt att jag gör när det verkligen gäller.
Rädslan för att få ett nej är så stor.


S blev sjuk vid det tillfället och J var hos sin mormor som fortfarande bodde ganska nära då.

Jag fick lov att ha J en extra natt hos mormor medan jag sopade upp spillrorna.

Jag var helt ensam.

Jag ringde då min syster som bodde en bra bit ifrån, några timmar bort, typ 3 kanske?

Jag bad henne om hjälp, att hon skulle komma.
Men det kunde hon inte för hon skulle arbeta och hon kunde inte få ledigt. Att ta ut tillfällig föräldrapenning sk vabb fick hon inte för sin chef för så kunde man inte göra.

Nu är det så att vid extrema fall får närstående ta ut vab. MEN hon var vänlig nog att erbjuda mig att jag skulle få komma till henne ist.

Jag skulle alltså sitta i en bil x antal timmar med ett barn när jag själv var i sådan chock att jag knappt visste vad jag hette.
Dessutom sitta ensam då hon ju skulle arbeta. Och i ett hus som var noll barnsäkrat.

Som ni förstår var jag tvungen att avböja. Var det något jag och J behövde då så var det trygghet i det egna hemmet. Dessutom skulle jag inte orkat att köra så långt.


Så jag bröt med henne.


Tills i våras då jag blev så fruktansvärt  sjuk. Jag har känsliga luftvägar så jag blir lätt sjuk och då riktigt dålig och det håller i sig länge.
S fick komplikationer efter en operation och ambulansen fick hämta honom när han inte gick att få kontakt med.

Där stod jag helt ensam återigen.

Igen.. Ensam..

Jag borde ha lärt mig.

Sjukhuset ville ha in mig men jag hade ingen som kunde ta J så jag fick stanna hemma. De ville skicka en ambulans men jag förklarade att det inte var säkert för J att vara i ett sjukhusrum när jag var så dålig. Då var det bättre att vara inlåsta i ett rum ihop där det var barnsäkrat.



Jag kunde knappt stå på benen och tog ganska mycket Panodil för att klara det.
Jag kunde inte få i mig något vidare att äta eller dricka.



Jag ringde då min ex-svåger men han var tvungen att arbeta. Han föreslog min syster men jag vägrade.
Han frågade då om det var lättare om han ringde. Så det gjorde han.
Jag klarade liksom inte att få ett nej igen när jag var i ÄNNU värre situation.

Jag behöver nog inte nämna svaret han fick från henne. Och orsaken var densamma. Hon skulle arbeta.

Jag har ingen som helst rätt att kräva eller förvänta mig något i dessa lägena.
Men om jag hade fått frågan hade jag kastat allt jag hade haft i händerna och åkt. Allt annat löser sig.
Viktigast är säkerheten för ett barn när en förälder är så sjuk.


Detta var på helgen och på nåt vis överlevde jag och lyckades få i J mat och bytt blöja. Så mycket mer var det nog inte.
Jag kan inte påstå att det var så mycket pedagogisk verksamhet direkt.


Måndagen ringde jag till socialjouren för att be om hjälp. De kunde inte få fram någon sådär bara trots att jag uttryckte oro över situation och Js säkerhet iom att jag var så dålig.
Men nej, de har inte folk bara sådär att skicka.

Det känns otroligt tryggt att sista livlinan bara är en illusion.


Vid det tillfället hade vi precis fått en avlastningsfamilj men hade nog bara träffat dem någon gång. Om jag inte minns helt fel hade insatsen inte kommit igång alls men på eftermiddagen hade de iaf lyckats få tag i dem och mamman i familjen kom och var med J en stund så jag fick vila. Hur lätt det nu var när man var så uppe i varv som jag efter 5 dagars dygnet runtstressande.
När jag blir så sjuk i en sådan här situation kan jag inte varva ner. Tyvärr.

Sen föreslog hon att J skulle sova över hos dem.
Jag körde efter mamman med en ordentlig packning.

Tänk er någon i panik som packar med 40 graders efter och säkert lite till.

Skäms fortfarande över det där.

J sov iaf över och det gick hyfsat ändå.

Sen kom nog S hem nån gång där och jag fick åka in till sjukhuset.
När jag råkade nämna att jag tagit en del Panodil blev det fart på dem. Jag hade alltså tagit en överdos av Panodil, naturligtvis utan att det var meningen, så jag skulle få antidot mot detta.
Ett 36-timmarsdropp.

Jag fick sådan fruktansvärd migrän så jag låg och skrek på golvet och bad om morfin. Jag fick en Naproxen som jag fram tills för någon vecka en trodde var morfin.

Jag tål inte Naproxen. Det finns en del mediciner jag inte alls reagerar bra på och detta var då en.

Hade skörterskan gjort som hon skulle hade jag sluppit få den värsta ångesten jag någonsin haft.

Jag är skräckslagen inför att få sådan igen. Eftersom jag trott det var morfin så har jag varit så rädd för att behöva opereras för mitt tarmvred.

Hur hantera den ångesten när man inte kanske är så mobil?

Jag fick komma upp på avdelning och när ångesten inte släppte (jag har inte ångest annars sådär) bad jag om en Attarax som kan verka ångestdämapnde.
Jag tycker inte alls om att ta sådant men i det läget gick det inte.

De hade bara 20mgs så jag fick dela den och ta 10mg. När jag tagit Attarax tidigare så har jag blivit knockad av 5mg.


Vad denna lilla tablett gjorde istället var att kapsla in ångesten. Jag kunde inte arbeta med den utan den var fast.

Tidigt på morgonen bad jag att psyk skulle komma för så där kunde jag inte må.

Jag började få självmordstankar (och tro mig, även om allt rasar runt mig vill jag INTE dö) men de dröjde ju flera timmar och till sist sa jag ifrån att jag åker hem.

Men eftersom jag skrev ut mig själv kunde jag inte få sjukresa hem.
Eftersom det inte går några bussar så tog jag mina grejer och förberedde mig på att gå hem.


Tack och lov kunde S komma och hämta mig och kramen från J gjorde att en del släppte.


Det tog mig 3 dagar med massor av långa ångestfyllda promenader och en del kramar från S som jag fick hålla fast vid innan det släppte.


Ni kanske förstår att Naproxen inte är för mig..



Efteråt visade min lever på att den var påverkad och det tog ett par veckor innan den blev normal.

Jag var naiv, otroligt naiv.
Jag tog 12-14 Panodil 1mgs i 4-5 dagar och det blev så.

Det är många men det är ju inte 100 stycken som man tro är en farlig mängd. Den är mycket lägre.





Som ni fattar bröt jag definitivt med min syster efter den resan.
Det är inte hennes fel att jag råkade överdosera i min feberdimma. Inget är hennes fel.

Men hon fanns inte när jag bad om hjälp.



I somras skulle min mamma och hennes nya åka ner till oss för att fira min födelsedag.
På vägen ner sa hon i telefon att hon skulle hälsa grattis från… Min syster.

Jag kastade ifrån mig telefonen och bröt ihop fullständigt!


Mamma ville bara va snäll.

Jag funderade ett tag och till sist skrev jag ett sms där jag tackade för hälsningen.
Sen började vi smsa. Jag var klar och tydlig från början att det som varit behövdes tas upp.


Tror ni hon tagit upp det alls? Hon har inte ens bemödat sig med att prata om nåt när jag tagit upp det.

Hon har varit här en gång. J blev så superlycklig!


Sen skulle hon kommit i början av denna månaden men hon blev sjuk. Förkyld och måste vila.

Det var i samma veva jag gick ner mig i den skiten jag fortfarande dras med.

Hon behövde ju vila.. Skönt för nån som kan.

Sen ville hon boka in en ny tid och jag föreslog 28onde. Alltså nu på lördag.


Jag skickade ett sms till henne för lite över en vecka sen där jag frågade vad man behöver om man ska börja rida. Jag fick ett svar men sen inget mer.


Hon har inte en enda gång ringt. Inte en enda gång smsat. Inte en enda gång mejlat.

Ingeting.


J har under denna period haft ett skov från helvetet bla.


Varför?

Är det för att jag är så jobbig? Är jag fortfarande för det? Är jag så ful?

Skäms hon för mig? För J?



Jag kan älta detta till förbannelse men jag kommer aldrig komma fram till ett bra svar.


Det gör mig så ONT att hon så totalt kan ignorera J. Den mest underbare lille Solstrålen som finns.
Han som behöver alla kontakter med människor han bara kan få!

Hon är den närmaste i avstånd men ändå..

Hon har hästar som J ju tycker så mycket om. Det är inte tal om att rida men att bara få titta på dem .


Jag kunde ha ringt henne eller smsat. Japp! MEN, har inte allt gått i 180 med möten och läkare och jag som varit dålig och faktiskt inte orkat mer än att gå på mötena för att det skall gå framåt med allt kring J?
Hon vet att vi har det fulltecknat. Vore det inte på sin plats att checka av hur det blir?


Det har alltid varit jag tidigare. Jag ville inte falla i samma fälla. Den som jagar. Jag hade s hoppats att det skulle ha förändrats.


Jag har slagits för hennes skull. Jag har hotat folk för hennes skull så de skulle låta bli henne. Jag har funnits där i alla lägen.

Hon har alltid varit min älskade lillasyster.

Tills den dagen hon valde att krossa mitt barns hjärta.
Jag är bara glad att jag sätter stopp för det här och nu. Inget mer.

Jag lämnar med tunga steg den stig som kunde inneburit en framtid tillsammans som syskon. Som moster till mitt barn.

Hon var den som stod i kyrkan och läste en fin dikt. Hon var den som accepterade att bli Gudmor.

Jag är glad över beslutet jag tog i somras att ta bort henne. Varför ha någons namn på ett papper när de ändå inte bryr sig?





Detta kan tyckas löjligt. Men tänk er om ni inte hade någon alls i närheten som var släkt? Skulle ni då inte hoppas på att den som fanns skulle vilja när personen själv säger att de vill?




Det gör så förbannat ont. Jag får börja om igen med att bearbeta. Allt jag kämpat med får jag starta om med.
Jag stängde dörren då i våras. Nu är jag tillbaka där jag var då.

Utan syskon alls.







Känns allt som nonsens?

Jag håller med.. rena smörjan. Men det är min smörja. Den som far runt i mitt huvud och min kropp just nu.

Jag förstår att det är viktigt med intyg till förskolan så de kan få ge medicin.

Tex som med J som behöver Alvedon och ibland Ipren under dagen för han har ont i sin höft.
Han SKA röra på sig och mår bra av förskolan.

Men de får inte ge han smärtstillande vid lunch utan intyg. Okej fine!

Igår när jag lämnade J på dagis och lämnade över hans dagsdos av Alvedon så nämnde jag att jag även ställde dit en nässpray som de kan ge honom om han är för tät inför lunchen.
Vem vill liksom äta när man är bomtät i näsan?

Jag sa halvt på skämt att de kanske inte fick ge utan intyg.

Jag höll på att ramla baklänges..

De får inte ge nässpray utan intyg från läkare.
Receptfritt nässpray!!

Jag kan ju inte hålla mitt barn hemma ifall han blir tät i näsan. Och jag kan ju inte åka dit mitt på dagen IFALL han behöver lite nässpray.


Det känns som det har gått lite för långt.

Men givetvis så ringde jag barnmottagningen och bad om ett intyg.
Tjejen som jag pratade med berättade att det ringt fler och fler och velat ha alla möjliga intyg så hon förstod dilemmat.

Men hur känns det att ta upp en läkares tid för ett intyg om nässpray?


Jösses…

Bad S ringa till vårdcentralen imorse för att få en tid till mig. Jag orkar inte.
Var där förra torsdagen och då mådde jag jättebra typ tyckte doktorn.

Det sista jag sa till hono var att jag fick köpa pencillinet svart. Det skrev han med i min journal. Tack!

Var inne med tarmvred i lördags natt och då låg min CRP på 40. Inte alls högt men den hade ju stitig från 16 som jag hade 2 dagar före. PLUS att jag inte MÅR bra.
Hosta, förkylning, yrsel, trötthet, andfådd, lätt feber, huvudvärk.. Ja, you name it liksom.. Och så här har jag mått i stort sett hela tiden i 4 veckor.

Har inte orkat prata om det för det enda jag är så är det sjuk. VILL vara frisk!!! Vill orka gå ut med Sunna. Vill orka leka med J.

Vill orka vara mig själv.


Jag har avbokat en hel del möten tyvärr men gått på några. De jag varit tvungen till. Uppbådat såpass energi att jag gjort det men sen varit helt utslagen i den mån jag klarar av att vara still. Glädjen med att ha ADHD är att man inte kan varva ner. Eller inte jag iaf. Inte ens när jag är som allra sjukast.


Jag fick iaf en tid och läkaren kom direkt ut och gav mig en grön LAB-lapp. Stick i fingret och sen in till doktorn.

Han lyssna på mig och konstaterade att det skrapade i mina lungor.

Han frågade om jag hade konstaterad astma eller KOL. Öh? Nää...

Han nämde att CRP låg som förra gången på runt 16 tror jag han sa. Jag förklarade att i lördags lpg det på 40.
Sen fick jag förklara att jag varit inne med ambulans för tarmvred.

Då frågade han mig om det var jag som gjort flera sådana operationer. Öh? Nä, jag har bara gjort en GBP.
Jag föreslog ett namn för honom då det finns en i byarna här som gjort en VBG och sen inte kunnat äta så hon typ bara spytt och blivit fet igen. Logiskt. Så hon ska få en ny.

Känner en annan som gjort en VBG och som också spytt men är pinnsmal. Nu har hon gjort en GBP för att få slut på kräkandet.

Intressant att veta dock, undrar vem det kan vara..

Han sa nåt om mykoplasma men att prover to gen vecka så jag fick Doxyferm.

HOPPAS detta hjälper nu för jag rkar inte mer!!

Imorn ska vi dessutom till kusten och hjälpa Sunna förra ägare och flytta. Att ställa in finns inte på kartan. Det är bara att bita ihop.

Värsta är att det inte finns fler vabdagar så S kan inte vara hemma och ta J när jag är sjuk, alltså på natten då han jobbar.

Tack samhället för att ni straffar oss som råkar få ett sjukt barn eller vara sjuka ofta.

Jösses vad mycket som hänt de senaste dagarna. Ska försöka dela upp det lite med förbehåll om att det kan vara rörigt och lite fel ordning..

I onsdags såg jag en väns, ME, uppdatering på Facebook som innehöll en ensam ledsen smiley.
Jag trodde att det handlade om ett hus de sökt och inte fått. Minuter senare får jag sms med frågan om hon kan ringa upp.

Vi rings och hon berättar att hon ca 2,5 timme längre fram ska avliva sin hund då den inte fungerar i familjen och hon inte hittar någon som kan ta hand om honom. Ingen lämplig, tyvärr.

Jag föreslår en tjej som kan hundar men ME är inte mottaglig alls för något. Inte alls konstigt när man väl tagit det värsta beslut man kan ta när det gäller ens djurs liv.

Men mina kugghjul börjar snurra.
Det finns nämligen en tjej som bor ca 5 min (jaaa, om man kör fort då *s*) från mig inne i lilla samhället. Hon heter Alexandra Ortega.

Hon rehabiliterar hundar och hon är extremt duktig har jag fått till mig via det jag hört om henne.
Samt att hon utbildat sig hos Cesar Millan och gjort stora framgångar borta i USA med hundar på hans center om jag ska tolka det fritt. Annars hade hon ju knappast kommit hem igen och praktiserat det hon lärde sig även om han ville ha kvar henne.
Man blir inte konstnär bara för att man går en målarkurs och kluddar lite ;)

Visst tycker jag det är skithäftigt att hon träffat honom och typ allt det där. Men detta var före jag träffat henne i egen hög person.

Jag hade mejlat henne några dagar innan för att höra om priset på en konsultation för Sunna och mig. Mest mig då *s*
Jag hade inte fått nåt svar så jag antog att hon hade fullt upp. Inget konstigt med det alls egentligen.



Jag tog mod till och smsade henne. Ringa skulle jag ALDRIG våga.

Jag frågade rakt ut om hon kunde tänka sig att ta sig an en hund av den sk rasen ”kamphund”
HELT fel benämning men betänk att jag kände mig grymt stressad och jagad av tiden. Skit samma vad jag kallar det bara budskapet går fram i det läget.
Jag skrev att det var bråttom.

Svaret jag fick var förvånande eftersom jag bara slängde ut en trevare. Svaret löd: Hej! Absolut! Berätta mer!

Jag skrev några rader lite fort och jag fick svaret att hon ville ha deras nummer så hon kunde ringa dem.

Jag ringde ME snabbt före för att berätta att jag lämnat ut hennes nummer osv. Hon blev INTE glad.
Förståeligt! Hon fattade ju ingenting.

Alex ringde ME och en stund senare fick jag ett sms som sa att hon skulle hämta hunden om 2 timmar.
Hur hon fick ihop restiden som är minst 2,5 timme vet jag inte men aja, jag kände mig nöjd!

Sen skickade jag ett sms och frågade om hon skulle åka direkt och om det vore okej att jag följde med.
Jag och ME har aldrig setts och ja, jag tog tillfället i akt och frågade.

Jag erkänner lite skamset att det också var för att jag ville se med egna ögon hur Alex arbetar. Jag blir bara mer och mer imponerad och nyfiken på det Cesar lär ut. Tyvärr har jag inte all den tid jag önskar jag hade för att studera allt och applicera det på Sunna. MEN en bit i taget.
Hittar man rätt vägar kanske man slipper simma motströms hela tiden och då får man mer tid över till roliga saker.


En halvtimme senare fick jag ett nytt sms där det frågades om jag hade bil? Och att jag inte behövde bekosta bensinen.

Mitt svar blev självklart JA! Skitfort *ler* Och vart jag bodde också..


I det läget anade jag vart det barkade och jag gjorde mackor att ta med *s*

Sen hörde jag inget mer och kände att ja ja, jag inbillade mig nog bara.
Hade en vän i luren LR och hon sa åt mig att ringa Alex så det gjorde jag och kom till röstbrevlådan.

OJ!! Hon lät superseriös. Det är hon ju också givetvis MEN rösten var inte som jag tänkt *s* Jag la på och lunkade vidare här hemma och sen ringde hon och frågade hur lång tid det tog för mig att ta mig till henne.

Jag sa att jag behövde 10 minuter för innan jag var ute ur huset. Så vi bestämde att vi skulle ses i samhället utanför Ica =)

Jag rusar upp med andan i halsen och kastar fram nåt på svengelska som skulle låta som att detta är en chans i livet typ *s*till S som sover för han jobbat natt.
Han kliver upp och packar ur barnstol och rullstol och sen far jag =))

Och hur fan tänkte jag här egentligen?
Jag ska sitta i en bil med en främling så många mil. Dessutom klarar jag inte ens att ta mig fram och tillbaka till staden bra dagar och det tar 40 min en väg.


Det visade sig dessutom att hon inte har körkort så allt hängde på mig. Men vi hade ett mål och det var viktigare.
Ibland är det bra att inte tänka så mycket före ;)




Vi far neråt mot Malmö dit det är 25 mil ca. Med lite felkörningar så några till *s* Alex har nämligen en sån där stor tafstelefon *erm* Dom är jättebra tills batteriet dör typ när man är på väg hem och har tagit en genväg för man kört fel men jag skyller allt på henne för jag bara styrde *s* ;)

Neråt kom vi iaf och ME ringde mig och frågade vad jag gjorde.. Jag hade typ inte sagt att jag skulle åka ner för jag trodde hon skulle bli sur. Varför vette fan helt ärligt men ja, tempot var lite högt *s*

Så klart blev hon inte sur eller arg (jag tror ju jämt att folk ska bli det va någon underlig anledning *s*) utan glad under de rådande omständigheterna.

Väl nere så mötte ME upp med Leo och Alex stod mittemot henne och pratade. Då gör Leo ett utfall mot Alex.
JAG höll på att skita på mig men Alex bara stod kvar som om inget hänt..
Leo upptäckte ju att jag var rädd så han gjorde nåt litet utfall mot mig också.
Inget aggressivt på det viset för då hade jag sprungit och gömt mig *s*

Sen tog Alex kopplet och gick en runda med Leo. Bara sådär!

Vi packade in Leos saker i bilen under tiden och stod och pratade tills Alex kom tillbaka. Då var Leo jttelugn och vi satte in han i bilen.

Efter det for vi hemåt med en lugn Leo (i mitt tycke, han varken skällde eller nåt sånt utan bara la sig ner och softa)

Så klart körde vi fel! Men Alex hittade en genväg och sen dog hennes batteri *s*



Hem kom vi dock om än sent och Alex arbete med Leo började på allvar… Hon försökte ge mig de utlovade bensinpengarna jag skulel ha för att jag kört men jag tog ett beslut på vägen hem. Jag vill bidra jag också och det är inte gratis att rehabilitera en hund så jag vägrade. Och de som känner mig vet att jag är envis ;)
Det blev iaf en mågott-känsla i magen =)

Jag är mäkta imponerad av Alex och hennes sätt att vara med hundar, eller hur sjutton nu man ska beskriva det.

Tyvärr, enligt mitt tycke, får hon inte i närheten av den uppmärksamhet som hon förtjänar. Men allt är segt i början och det enda man kan göra är att prata om henne och hennes arbete med dessa utdömda hundarna.

Mun till mun-metoden är ju vida känt som ett bra sätt at marknadsföra sig och det ska ni tro att jag gör *s*


I början var jag ju lite osäker och så där men ju mer jag ser av Alex ju mer tycker jag om henne som människa! Hon är en genuint varm människa med humor och stor kunskap!

Jag vill poängtera att ME aldrig varit elak mot hunden. Aldrig slagit honom eller något sådant.
Han blev omplacerad hos henne från att ha varit i minst 2 hem innan där han nog inte blivit så bra behandlad och om detta visste hon inte särskilt mycket när hon hämtade Leo.
Jag tycker det är starkt att inse att en hund behöver lite mer än vad man själv har möjlighet att ge just då.
Gud ska veta att jag ibland känner så med Sunna och hon är en labbe liksom och har inga sådana tendenser alls att bitas eller göra utfall osv.


Man vill sin hunds allra bästa. Ibland innebär det att släppa taget och det är det finaste du kan ge din hund - Möjligheter!

Man kan följa Alex arbete med Leo på Facebook (och nu är risken att jag outar mig tyvärr men hon måste uppmärksammas)

Ni hittar henne under "Dogs of Pegasus"

Jag känner mig ordentligt mosad mellan två feta fåtöljer just nu..


Vette fasen vilken ände jag ska börja i men allt började för snart 4 år sen då vi fick ett underbart barn som det visade sig hade lite otur och blev sjuk lätt längre fram.

Vi har sen ca 2 år varit aktuella på en Barnmottagning i en närliggande mindre stad.

Läkaren och vi har inte dragit helt jämt men när hon blev sjukskriven en längre tid så andades vi ut och beslöt att inte byta mottagning då denna ligger otroligt mycket närmare. Vi fick då en annan läkare som VI helt seriöst behövde tolk för att förstå.

Sen kom vår andra läkare tillbaka, verkade lite mer vettig men nej..

De verkliga problemen började när FK ville ha intyg för 2 olika perioder då vi vabbat mycket.

Det ena fick vi från Ortopeden. Helt korrekt ifyllt och det gällde nog en månad framåt, iaf den perioden vi behövde.
Sen vid mötet med läkaren skrev hon ett till som räcker till och med 13/12- 13. Alltså en bit framåt.

Intyget heter ”Intyg och tillfällig föräldrapenning” Ett färdigt formulär att fylla i.

På vårt står det heltid. Det anses alltså att J behöver att vi är hemma heltid som mest när han behöver.
Anledningen är Perthes och efter det skrev hon ”svår smärta”


Enkelt! Och det finns inte en chans att hon kan veta vilka dagar eller hur många J kommer att ha så ont att han måste vara hemma.

Bad om samma från barnmottagningen eftersom de ju har hand om hans förkylningsastma och kruppen.

Läkaren skrev ett intyg där hon anger varför han är aktuell hos dem. Bla att han är fet. (och just det gör de ju så otroligt mycket åt, eller inte… Eller erbjuder oss hjälp ELLER lyssnar på oss när vi säger att han ökar minst 2-3 kg varje gång han behöver en av sina astmamediciner)


Hon daterade bara när hon skrev ut det och givetvis godkänner inte FK detta. Varför skulle de? Det finns färdiga formulär att fylla i. De har gjort sig besväret att skapa ett och skicka ut. ANVÄND DET DÅ! Typ..

Har ringt ang detta sedan i början av månaden. Det har dragit ut på tiden och krånglat och i fredags skulle de ringa men inte ett ljud. De var inte ens där.

Idag är inte läkaren där.

Men de hade tagit detta vidare till verksamhetschefen. Hon ska boka ett möte med BVC.

Say what?!?!?!

Jag ringde BVC direkt för att förekomma. Hon fattade nada. Men nu vet hon läget.


Verksamhetschefen skulle ringa upp och det gjorde hon faktiskt.

Hon verkade ha fler hästar hemma i stallet än läkaren.
Hon skulle lämna tillbaka detta till mottagningen som fick ringa FK för att reda ut vad som behövdes.


Det handlar inte ens om en HEL månad. Det är små perioder men tydligen skulle vi ha ljugit ist och inte satt de dagar han var sjuk utan färre så hade det inte blivit så här, så fattar jag det.

Och det behöver inte ens vara en läkare som skriver på intyget. Det räcker med en sjuksköterska!


Verksamhetschefen ansåg att det fanns ett glapp mellan FK och sjukvården. Nähä!


Så vad gjorde jag fel?

Jag gissar bara nu men vi borde ha sökt vård via VCT först vid minsta nysning eller liknande som innebar att J var hemma från dagis.

Att Js pappa nu jobbar nätter och då ”vabbar” nätter ställer till det.
Hur är det om barnet ifråga av någon anledning inte mår bra på natten och då måste ha en vuxen hemma men sedan är så pass piggt att de kan närvara på förskolan på dagen efter?

Räknas det inte som vab då?

Ska ingen i Sverige med barn kunna jobba nätter?



Barnmottagningen i lilla staden tar bara barn upp till ett år fick jag veta idag. J är snart 4 så vad vi gör där vet jag inte.
De skriver ut alla Js mediciner kring hans luftvägar och det är dem jag ringer för att få råd och hjälp via telefon med medicineringen när han är sjuk.
De besöker man främst när man har en bokad tid då det inte finns läkare på plats hela tiden.


Barnmottagningen i stora stan närmats oss har iofs öppet dygnet runt, på natten är det dit man söker akut EFTER att man pratat med 1177.


Är det en helg så ringer man 1177 som bokar en tid på jourcentralen i stora staden dit jag VÄGRAR gå. Aldrig!
(anledningen är att läkaren där hotade med att kalla på väktare och polis om jag inte lämnade hans kontor vilket jag vägrade innan han godkänt ett sjukreseintyg då jag tagit sjukresa in eftersom det aldrig går bussar där jag bor. Han bedömde mig som frisk. Till sist skickade han upp mig i en sjukresa till akuten och DÄR hittade de en fin dubbelsidig lunginflammation. Ni fattar kanske varför mitt barn INTE ska till den jourcentralen?  Ja, det låter helt otroligt jag vet men sorgligt nog hände det.)


Istället får vi en tid på Barnmottagningen i stora staden.


Nu ska vi tydligen också söka VCT när J är sjuk då. Iofs närmare men om vi inte anser att han behöver hjälp, ska vi gå dit ändå för att få ett intyg?


Att det blir glapp mellan dagarna i perioderna när J är sjuk beror på att S faktiskt har lediga nätter också. Alltså kan han inte vabba då.
Jag är osäker men jag tror inte vi tagit ut 8 dagar i sträck ens. Många dagar men inte i sträck.




Jag förstår verkligen inte hur det kan vara så svårt?

Ortopeden kan bara skriva intyg från 1 augusti då det var då vi var hos dem första gången.

Men barnmottagningen kan bara skriva om vi varit DÄR en aktuell dag?


Jag fattar inte logisken.




Och när J är sjuk = förlorad arbetsinkomst så får han inte gå till dagis.

Eller ska man köra en Solsidan med vattkopporna? Bara svårare när han inte har pricksjukdomar *s*



Som det ser ut nu så är det en bra bit över tio tusen som är på spel.

Pengar vi tänkte supa upp så vi behöver ju dem egentligen inte.. *ironi*


På frågan varför S vabbar och inte jag är svaret: För att vi löst det så.