och hunden luktar.. Hela huset luktar sbnart..

Hur fasen bli kvitt det?

Och ja, jag använder Grumme. Är enda utvägen klorin eller? ;)

Börjar landa i allt nu.

Den förtvivlan jag känt börjar ge med sig. Det är vad det är helt enkelt.

Att oroa sig hjälper inte men det går inte att undvika när det gäller ens barn.

Har fått oväntad ekonomisk hjälp från 2 nära släktingar så nu är Js tempurmadrass på väg. Eller ja, det blir inte just det märket men alla vet ju vad man talar om när man säger tempur.
Och det finns ingen anledning att betala Så mycket pengar för en madrass när det finns fullgoda alternativ.

Så när den anlänt ska vi slussa över J att sova i sin egen säng och vid behov får någon gå in och lägga sig bredvid honom ist.
Han samsover fortfarande av den enkla anledningen att han vaknar på nätterna och nu fattar jag ju varför. Han har aldrig tassat in till stora sängen och det fattar jag ju nu varför! Han är så stel att han inte kan helt enkelt.
Vissa mornar måste han bäras ner och runt för han klarar inte att gå.
Ett tag trodde vi det var växtvärk för han kom igång sen och var bara lite stel när han suttit. Och inte fasen säker man läkare för det när barnet inte har ont.

Många nätter har jag suttit och masserat hans ben för han haft växtvärk för det har han också lidit av som fasen :/

Jag funderar vidare på detta med glutenfritt. Det vore säkert väldigt bra MEN jag har tagit ett beslut. Just nu kommer jag inte orka dra igång det. Det pågår en hel del annat i mitt liv som jag väljer att inte delge men det är tillräckligt för att jag snart går i däck totalt. Det är en stor börda som har lagts på mina axlar med allt som rör familjen. Så jag får erkänna att jag inte mäktar med detta just nu.

Men jag har inte helt förkastat tanken.


Js moster har varit på besök idag och tanken var bad först men det blev för kallt i luften. J har en tendens att få hosta när han blir kall och jag tänker inte utsätta honom för att behöva dra igång astmamedsen igen.

Men vi gjorde byn istället *s* Apoteket där han blev så blyg för tanten jämte och viska till mig och fråga vad hon hette och sen bad mig fråga *s* Söta onge! Inte särskilt blyg annars men då blev han det :P
Second hand fick sig ett lite besök också, mest för att det är kul att se vad folk skänker och därifrån kom vi med en söt liten ask med en ko på typ som J faktiskt köade, la fram och betalade för. Snacka om stolt kille!! Han fick en jättefin påse också =)


Sen kila vi över till biblioteket för att lämna igen en hög med barnböcker och få med oss minst lika många hem igen =)
Där sprang vi på en dagiskompis till honom och de två sprang runt och lekte som sjutton.

Men då kom hennes pappa och sa att man måste va tyst på bibliotek *ops*

Jag som för en gångs skull INTE var på J hela tiden om att lugna sig osv *s* Å andra sodan hjälper det inte iaf för han går på full fart för jämnan.
Det var så sött at se när hon skulle gå för de kramades <3 Min lille J är en riktigt kramig kille *ler*
Någon fröken på dagis berättade för ett halvår sen kanske att de fick stoppa de andra från att krama honom för det blev för mycket men de tycker väldigt mycket om honom och DET är så jäkla skönt!
Får hoppas bara att han får kompisar utanför dagis men där har jag inte mycket hopp, tyvärr.

Efter det så drog vi till Ica för lite lightshopping, typ äpple, leverpastej och en diskborste. Och när vi tagit oss igenom hela butiken med ett mindre utbrott så ville han fika och jo, varför inte? Han fick hjälp att ta sig ur ilskan och samarbetade.
Trots är naturligt och inget som ska straffas. Och det är helt underbart!!!

Han beställde helt själv och betalade med några småkronor han fått av mig och förvarade i sin nya burk *ler*

När hans moster skulle åka hem så följde vi henne till bilen. Hon behövde fylla på vatten och hon och J stod och studerade motorrummet. Och J lagade den så klart!
Jag frågade vad som behövdes i en bil och han svarade vatten, självklart eftersom hon precis fyllt på det. Och sen kom det klockrena svaret – Full tank!
Ja, han har så rätt så *s*


Det har varit en mycket trevlig dag som gått i ganska bra fart. Och det märkte man framåt kvällen för han haltade otroligt mycket :/
Men han har inte klagat på att han har ont iaf så alltid något.

Jag hoppas vi kan göra om detta inom kort för J behöver människor runt sig som bryr sig. Jag bröt med min syster för några månader sen efter ännu en incident där hon vände min familj ryggen. Vi befann oss i total nöd.
Om detta har hon inte sagt något. Vi började smsa för några veckor sen igen och jag vill minnas att jag gjorde klart att det behövdes redas ut, att hon måste förstå vad hon utsatte oss för. Den faran genom att välja sitt jobb före oss.

Jag är inte en person som ber om riktigt akut hjälp väldigt ofta.

Jag vet inte hur det blir med det men jag tänker inte gå med på allt för sporadisk kontakt. Och det är inte tal om att det bara är en som ska åka och hälsa på. Absolut inte men initiativtagandet ligger hos henne.
Så ja, vi får se hur det blir. Jag hoppas såklart men drar inte för stora växlar på det. Men det blir bara en chans till.


Dags att krypa ner tror jag bestämt. Har dagislämning imorn och måste hinna packa hans väska för vi har inte fyllt på med extrakläder på dagis än. Plus 2 möten som pågår i stort sett hela dagen samt att Sunna ska ut på sina promenader.

Idag när hon kom in efter sin kvällspromenad hade hon hittat fisk i skogen. Det låg tre stycken på vägen när vi var ute med henne innan middagen. Troligen en fågel som fångat de i dammen som ligger nedanför vårt hus där det är inplanerat regnbågslax. Hon tog tydligen en i munnen och HELA hon stank när hon kom in men efter 3 duschar med Grumme och 3 gånger med tandborsten så luktar hon bara lite vagt..

Mys mys *s*

God natt på dig

Tänk om allt är förgäves? Tänk om det inte alls behövs?

Tänk om det går till överdrift?

Tänk om jag ställer till massa i onödan?

Jag lär aldrig få svar men klart jag undrar.

Detta med kosten.. Är det nödvändigt? På riktigt?


Hade möte med vår kontakt på dagis imorse och vi samtalade kring J och detta nya. Vi har alltid varit väldigt öppna med det mesta för att de ska kunna stödja J i allt som sker också.
Detta med kosten var inget som togs någon notis om. Jag kände mig oerhört dum och hysterisk..
Men det är mitt problem att handskas med. Hur JAG reagerar på andras reaktioner på det jag säger.

Jag har nästan hela mitt liv brytt mig så mkt om vad andra tycker. Försökt passa in och till sist inte passat in någonstans.

Försöker lära mig att skita i det nu. Våga gå utan smink till dagis. Eller ännu hellre in till byn.

Jag gjorde båda idag. Framsteg och seger i ett!

Låter löjligt men sådan är jag. Livrädd för allt innerst inne.


För många år sedan läste jag en artikel om en kille som hade rädslor. Han utmanade sig själv och gjorde det han var rädd för om och om igen för att till sist vinna över rädslorna.

Det har fastnat och nånstans har det påverkat mig i det lilla jag utmanar mig själv med.


Jag och Js pappa funderar och bollar med varandra ang Js dagistider. Innan gick han 9-16 förutom på fredagar då det är till 15.
Eftersom J kom hem helt slutkörd så valde vi att minska en timme till 9-15 rakt av hela veckan.

Och nu då funderar vi på 9-12.30 Dock kanske det är för lite för honom. Idag när jag hämta verkade det inte som han lekt av sig ordentligt.

Det lutar åt att vi ändå kommer köra på 9-15 men ändå vara beredda på att hämta tidigare om han får ont och visar att han är ledsen. För när J blir ledsen så är det verkligen något som är fel.
Nu menar jag inte om han slår sig och blir ledsen stund.


Det är så svårt att vara mamma just nu. Så mycket beslut som ska tas om vad som är bäst för J.
När sjutton blev JAG vuxen av alla människor?
Varför har jag inte fått veta nåt? Vart är handboken?

Jag är 35 år fyllda nyss och jag känner mig som att jg är 23 och lallar runt TROTS att jag drar runt ett tungt maskineri med olika läkare och mottagningar och möten plus hem och familj.

Men det känns som att jag bara pryar. Inte så att min familj inte uppskattar mig, ÄVEN om Js pappa är urkass på att ge feedback och komplimanger utan att man ber om dem, nej utan mer att jag inte hänger med *s*

När börjar det bli dags att kanske klä sig sådär moget som alla gör? För jag inbillar mig att vid denna ålder har man en viss stil typ. Men inte jag. Jag har inte ens hittat mig själv *s*

Och där är vi tillbaka till det där med sminket. Jag vågar inte klä mig hur som helst. Det ska försökas att dölja valkar och mage och Gud vet allt.. Men jag tränar på att skita i det. Strunta i folks blickar osv.
Förr vägde jag 146 kg som mest. Klart som fan att folk glodde. Jag är inte blind.
Men nu, nej inte alls så många glor, om ens någon men känslan sitter i.


Jag är en människa som syns. Det kvittar vad jag än gör så minns de flesta mig. Även om jags kulle lyckas vara tyst *s*


Nu ska jag sluta svammla och tassa i säng. Har ägnat kvällen åt att storstäda lite.. Imorn kommer Js moster hit och jag hoppas på bra väder så vi kan bada i en sjö =)


God natt på dig =)

Nya schemat är i stort sett klart och vi började tassa in på det idag =)

Dock var ju Sunna inte helt med på noterna när vi skulle träna men äh, hon är ju lite i tonåren *s*


Dock känns allt så jäkla overkligt fortfarande.. Och känslan av att jag kanske blivit hysteriskt och överdriver?
Gör jag det?

Vem håller min hand om ett par år när det inte gick så bra? OM det nu inte gör det.

Det är rent ut sagt ett jävla bök att väva in glutenfritt. Mycket enklare att köpa färdigt i affären. Ja, glutenfritt finns färdigt också men det jag sett av det så får det nog vara om det inte krisar :S

Men.. Det kanske kan verka välgörande för Js ADHD på köpet. Och vem vet, kanske även min?

Fick tips av en mamma från en grupp jag har startar för oss föräldrar som har barn med superkrafter.

Ja, jag har valt att mynta detta uttryck då jag anser att våra underbart härliga ungar med ADHD och allt sådant (erkänner att jag inte är så himla kunnig i ämnet för övrigt men jag förringar ingen)
De är så mycke mer barn. De är så underbara och de flesta har jag uppfattat det som har en otrolig livsglädje bara någon förstår.

Vi mammor är TigerMammor!

Skratta gärna, häckla mig ännu mer gärna och håna mig för detta som en del tycker är fjantigt.
Mig rör det inte i ryggen. Jag har andra saker att oroa mig för än vad en person anser om vad jag valt att kalla min sons svårigheter.

Vi får nog höra om att de är handikappade, funktionshindrade.. Problem, problem, PROBMLEM!!

Jag kan tycka att i mångt och mycket är det fel på alla andra som inte förstår våra barn.
Tills vi upplyst världen (vilket vi aldrig lär hinna med under vår livstid) så får vi kämpa.



Men nu frångick jag ämnet IGEN *himlar med ögonen*

Gruppen heter iaf ”KOLLOIDALT SILVER” och där delar många med sig av kunskap och erfarenheter.

Jag är lite nyfiken på vad detta kan innebära. Så ja, det verkar som att vi kommer att testa detta om jag bara får kläm på allt och framförallt, jag får i J detta.


Hur jag vågar ev utsätta mitt barn för detta och troligen även mig själv? Tja, hur vågar någon ta emot läkemedel till sitt barn efter att ha läst biverkningslistan?



Nog om detta! Jag ska försöka gå och vila och hämta nya krafter så jag orkar med morgondagen då Js moster kommer.
Det har varit en trasslig relation de sista 2 åren men jag har för en sista gång gläntat på dörren till vår familj. Kanske förstår hon att det är sista chansen eller inte.
Just nu känner jag att jag varken har tid eller ork att engagera mig nåt vidare i skitsaker. Det är J hon ska träffa.

Torsdag är jag och Js pappa barnfria 5 timmar!!!
Eftersom både mormor och farmor bor många timmar bort och vi inte har någon annan som kan hjälpa till att avlasta oss så har vi fått en avlastningsfamilj. Och dit ska J på torsdag.

Men vad ska vi göra då tror ni? ;)
Joo, det blir veterinären med Sunna.
Vi var där i början av juni då hon hade fått öronsvamp. Vi fick medicin och det gick över och jag gjorde en tankemiss allan.. Det stod visst 10-12 dagar på lappen och inte VECKOR!! Men hon blev ju bra, annars hade jag ju gått tillbaka tidigare.

Men det är iaf dags att få kollat upp dem så allt är okej. Samt kolla hennes hals/svalg för hon sätter i halsen lite väl mycket. Och när vi ändå är där kör vi vaccinet som jag har för mig är runt nu. Ska dubbelkolla innan bara.

Grejen med vår finaste Sunna är att hon är importerad från Island. Det innebär att alla papper på henne inkl vaccinhäftet är på Isländska *s* MEN vi har stor hjälp av familjen Sunna bodde i innan med att översätta. De är verkligen helt underbara människor <3

Sen ska hon klippa klorna om jag inte lyckas hitta någon som hjälper mig. Jag behöver komma över en tröskel jag byggde förra veckan.. Jag skulle klippa Sunnas klor men klippte för mycket. Och det blödde kraftigt  :/ Klantarsel är vad jag är!!

Men nu har JAG blivit rädd. Och en rädd ägare ska inte ge sig på saker förrän den fått kontroll på saker anser jag, inte i detta ämne iaf.. Eller.. Va fasen.. Jag skyller på vad som helst bara jag får hjälp *s*

Sunna är en svart jaktlabrador så hon har ju svarta klor.

Det blir iaf in och helrenovera damen *ler* Och väga så klart. Hon hade lagt på sig lite väl mycket så vi minskade fodret lite lite grann.

Jag står ju och delar upp allt foder i små brukar så det bara är att ta fram varje morgon och kväll. Smidigt och tar faktiskt inte särskilt mycket tid som man kan tro. Så jag kan varmt rekomendera Nordic färskfoder!

Sen ska ju Glenn in också och få sitt vaccin. Har aldrig varit hos veterinären med honom men jag misstänker att han är coollugn *s*

Men nu en kopp mjölkkaffe och sen vila! *s*

Vi går runt som i ett vakuum. Ingen mår bra. Ja, skulle väl vara katten då men han ser vi ju aldrig förutom när han kräver att hans foderautomat ska bli påfylld eller att jag ska plocka fästingar på honom.

Så, jag bestämde mig för att pussla ihop ett schema. Och det tar sig!

Hunden ska ju ha sin motion och jag erkänner, hon har hamnat i sista hand det sista. Något som också börjar visa sig. Visst får hon komma ut och kissa men hon får inte den psykiska träningen hon behöver.
En del beror på att jag varit lite lost i det hela. Men nu har jag läst på och jag fick en superbra bok av svärmor som hade massa bra övningar.

Vår underbara hund fick vi äran att köpa av en familj pga att mamman hade blivit allergisk mot just henne :/  Då var Sunna 7 månader.
Vi var taggade som fasen när vi hämtade henne. Tänkte gå kurs osv.

Efter 2 veckor gick hon in i sitt första löp. Lite sådär dålig timing. Inga kurser var att tala på och när vi såg en ände på löpandet var det sommaruppehåll. Om jag inte minns fel var de kurser som fanns innan löpet ändå fulltecknade.

Efter löpet blev hon hopplös att träna! Men vi kämpar på så klart och hon har nu återgått till sitt mer normala jag om man får säga så?

Vi bor väldigt bra men det hjälper inte när hjärnan står still *s*

Nu är vi iaf anmälda till nån grundkurs om jag inte minns fel. Den börjar i slutet av augusti trodde de som tog emot anmälan =)

Det blir ett sätt att komma iväg på något. Ut ur huset och att samla ny energi för att orka ännu mer =)


Man kan tänka att det vore bättre att omplacera henne. Och ja, jag håller med MEN jag vill inte ge upp bara för att jag inte har rätt verktyg. Det tänker jag försöka skaffa mig iaf.

Hon är en ganska ”stressig” hund. Jagar lätt upp sig vilket vi försöker få bukt med. Ensamhetsträning är något som helt fallerat. Där är det verkligen back to basic.

En annan sak som nu börjat bli ett problem är trappan. Upp går hur bra som helst men ner.. Hon vill inte. Hon vägrar.
Innan har det gått bra att bära ner henne men häromkvällen var hon så rädd att hon morrade skarpt åt mig.
I det läget backade jag för det berodde enbart på rädsla. En rädd hund ska man enligt mig inte utmana om man inte måste.

När Js pappa kom för att hjälpa mig gick det jättebra.
Såklart misslyckades jag eftersom jag även var stressad av att J röjde runt ist för att sova.

För övrigt är hon ingen aggressiv hund.

Men hur fasen gör man?

Har fått tips om att ta ett koppel och bara gå. Funkar inte.
Muta med godis. Funkar inte heller. Inte ens om hon är vrålhungrig.  Eller kanske efter några dagar utan mat men hur ska vi rasta henne då? Ohållbart!

Jag funderar dock på om det kan hjälpa om nån helt utomstående kom och hjälpte till med detta moment?

När vi bär ner henne skakar hon ibland av rädsla. Och vi kan inte låta henne vara nere ensam för länge om vi går upp.

Det var mitt i löpet, om jag inte minns fel eller strax efter, som hon började bita sönder Js saker, mina skor, dörrmattan, sin fäll och hon slet loss kattklösbrädan från väggen.

Hon har alltid gott om olika tuggben och leksaker osv som hon vet är hennes men när hon blir ensam så går det inte.

Med facit i hand skulle vi ha väntat MEN kanske är det någon mening med att vi fick ta emot henne också?
Kanske är det hon som gör att vi tar oss mer i kragen och kommer ut?

Hon lider inte på något sätt. Jämför man med en hel del hundar som bor i lägenhet tex så lever hon lyxliv men jag ställer mer krav på mig själv än så här.

Vi fick problem med fodret. Hon åt dåligt och vi bytte till ett annat torrfoder. Ett dyrt sådant men inte då.. Så efter tips av en tjej som köpte en kattcykelkorg av mig testade vi färskfoder. Luktar skunk MEN så bra det är!

Nu ska jag införskaffa 3 märgben till som jag kan fylla med maten så hon får jobba lite. För inte fasen fick hundar maten serverade i tjusiga och gulliga skålar förr :P

Igår åkte vi och badade med en familj. De har fem barn, alla under 8 år så det funkar skitbra med J.
Man kan tro att med så många barn så blir det kaos men de är faktiskt väluppfostrade och väldigt snälla!

Jag har inte doppat mig på flera flera år i nåt annat än Js badbalja förra året då han tvingade ner oss i den. Jag och hans pappa då.. Det blev trångt *s*
Men igår så!

Har problem med att hitta en överdel att bada i. Baddräkt funkar inte då den inte ger stöd åt bysten men när jag började springa för nån månad sen köpte jag en Stay in place-behå och den hade jag igår. Helt annan känsla att bada när man inte behöver stoppa tillbaka de där tuttarna igen *s*

Varför jag har problem med dem beror på den GBP jag gjorde för 2,5 år sedan. Jag har sedan dess tappat kring 65 kg. Det har varit en resa kantad av problem men nu börjar jag se en ljusning. Äntligen!

Jag äter en rad olika vitaminer varje dag och sen jag började med det har jag blivit piggare och jag har till och med orkat börja springa!

Vi bor helt underbart nära en skog, ja vi är sista huset på vår väg, så det finns ställen att springa på. Dock är det liite bökigt nu på sommaren då det är avspärrat för köttdjur lite här och där. Men det finns fortfarande några ställen jag kan springa på =)
Försöker begränsa mig lite så jag inte springer sönder glädjen eller skadar mig.

Nästa inköp jag ska göra är helt klart ett par skor. Och senare i höst en jacka som andas. Det kostar men det blir SÅ mycket roligare när man slipper tänka på att det gör ont och skaver.

Eftersom jag har lite skinn över här och där så gör det ont att springa, eller gjorde i början.
Jag var å köpte ett par springbyxor men de funkade inte. Det var inte alls den modellen jag ville ha som går långt upp över magen. Så de ramla liksom ner.
Men de åkte tillbaka till affären.

För några år sen köpte jag ett par cykelbyxor i bomull på GeKås. Varför vette tusan men de har legat i garderoben fram tills nu och vet ni! De funkar bättre än springbyxor som kostar 700:-!!

För att lösa problemet till vintern så kom jag på att jag ju kan ha vilka byxor som helst över cykelbyxorna så slipper jag bli kall. *s*

Köpte ett löparbälte från mitt favoritmärke Hurtta och det blev så mkt lättare att springa när man har det. Har ju hunden med mig så det är ju lite koppel och sånt som ska med. Samt mobil och en bajspåse, just in case vi hamnar nånstans som inte är ödebygd *s*
Hade allt stoppat i behån innan, förutom kopplet då och det funkade la sådär *s*




Men åter till gårdagen.
Jag badade och så gjorde J. Snacka om att han ÄLSKAR vatten!!

Vi började på simskola i höstas men kunde bara gå 2 gånger (eller var det 3?) sen fick vi avbryta då det inte funkade alls. Han var inte mogen.

J har halkat efter i utvecklingen pga att han inte hörde något vidare. Han hörde höga röster som viskningar pga stilla vatten i öronen. Stilla vatten går inte att upptäcka när man lyser vilket är gjort fler gånger än han typ rensat öronen ;)  och detta då för att han har förkylningsastma och krupp. Så många sjukhusbesök på alla tider har det blivit.

I juni förra året opererades rör in i öronen och han fick riktig hörsel och hans tal kunde komma igång.
Då, när han var 2,5 år, hade han en 14-månaders tal och sa mest "dada da"

Nu är han nog så nära ikapp man kan vara skulle jag tro.

Samtidigt togs även polyperna som man säger i folkmun.

10 månader senare var det dags för nästa operation. Då togs polyperna igen. Jag har hört från så många, både läkare och vanliga att de inte växer ut. Men det gjorde dem.
Samtidigt togs en bit av halsmandlarna då J hade problem att svälja ibland och dregglade ofantligt mkt tidvis. Han hade även andningsuppehåll och snarkade.

Nu är det mkt bättre med allt förutom att han munandas lite väl mkt fortfarande enligt min mening.


Anyway..
Simskolan fick avbrytas men jag undrar om han inte är mogen för att försöka igen.
Och då kommer vi försöka använda vår resurs vi har att tillgå i hemmet när vi ska göra något extra speciellt.

Det känns lite jobbigt att erkänna men sådant är vårt liv. För att kunna erbjuda J det andra föräldrar har möjlighet att erbjuda sina barn så behöver vi extra hjälp för att få ut något av det och att orka.
Det funkar inte att göra en utflykt och sen vara som 2 urvridna trasor när vi kommer hem. För det är DÅ J behöver oss. Det är DÅ allt rasar för det allra mesta.

Då släpper alla hans spänningar och utbrotten kommer.

Jag vill passa på att förtydliga att vi inte pratar om trotsutbrott osv. Det har han det också. Skillnaden är att det går att få kontakt med ett barn som har ett trotsutbrott.
När J går i ånglås är det kört så ligga steget före är det vi måste.

Vi lyckas inte alla gånger. Långt ifrån men vi lär oss efterhand. Sen är vi också bara människor.

Så tänk på det nästa gång ni ser ett barn i affären som uppför sig lite ”jobbigt” det kan ligga mer bakom och era blickar och suckar hjälper inte. Vi föräldrar till barn med ADHD gör så gott vi kan och det går ALDRIG att bara sätta ner foten eller säga ifrån. Det kan bli så mycket värre och det tror jag ingen vill.

Och där var det också sagt..

Ja har alltså utretts för ADHD på Mödra och Barnhälsovården och han uppfyller kriterierna för ADHD.

Varför vi också nu ska ha denna lilla käcka modediagnos är helt enkelt att dagis behövde ett papper för att kunna sätta in en extraresurs. Något de behövde.
J skall alltså punktmarkeras på dagis.

Att vi inte gått via BUP har jag för mig är att han är för ung och vi stannar mer än gärna hos dessa psykologer. De ger oss handledning och stöd så vi inte tappar fokus.

Jag och J har även gått på lekterapi *s* Skitkul! Blivit filmade, nervöst, och fått råd och tips hur jag ska leka med honom för att hjälpa honom framåt.

Första gången fick jag la inte så bra ”betyg” men andra gången fick jag MVG ;)
Nu bedöms man ju inte så men man får feed back.


Jag outar mig och J ganska mycket i denna bloggen men jag behöver det. Jag behöver samla allt på ett ställe. Jag behöver lära mig sluta skämmas!

Och ett sätt är att börja dela med sig.

Jag har svarta dagar och jag har dagar av lycka. Men sådant är livet vad det än beror på.

Hade jag önskat ett barn som var mindre sjukt? Självklart!!!

Hade jag önskat ett annat barn? ALDRIG!


Jag vill poängtera att J inte är ett sjukt barn.

Han är ett friskt barn som är sjukt ofta.





Men tillbaka till den där pölen vi var å doppa oss i igår ;)

Det gick faktiskt oerhört bra.
Vi gjorde en del missar, tex så skulle vi försökt få han att äta. Han åt inte vidare mkt och hans blodsocker sjönk vilket gjorde att det slog över lite på väg mot bilen. Hans pappa fick bära honom hela vägen. Och ja, han väger ju en del.

På vägen hem efter massa tårar (vilket är EXTREMT ovanligt för att vara J) åt han däremot.


Läggningen gick ganska okej. Men mitt i natten som han oroligt och väldigt lätt och jag frågade om han ville ha medicin och jo, det blev inga vilda protester. Sen sov han gott resten av natten.

Ger vi honom Alvedon vid läggdags så slår det fel. Då blir han ”speedad” som i förrgår då läggningen tog 3,5 timme.


För varje utflykt och aktivitet vi klarar av med J utan att det blir pannkaka växer vi som föräldrar enormt! Igår växte vi nog en cm iaf *s*


Det sporrar att hitta fler aktiviteter.

Eftersom både jag och hans pappa är inflyttade känner vi inte till allt som går att göra. Men vi lär oss.

Något som inte fungerar är lekland. Det blir för mycket intryck och reaktionen när vi kommer hem är inte värt det. Tyvärr.

Däremot fungerar djurparken MEN nu måste vi ju väga in hur mycket han går. Vi märker att när han har varit igång gör det ju ondare.
Så dags att plocka fram sulkyn igen även om den är lite trång..


Detta inlägget är nog ett sammelsurium av olika saker men sådan är jag *s*


Nu ska jag ta mig en underbar kopp kaffe (ja ja, mjölk med 3 krm kaffepulver i ;)  ) och njuta av att dagen idag kommer bli underbar på det ena eller andra sättet.

Kram på dig!

Hela huvudet är fullt med tankar. Tankar om hur jag ska få ihop allt.. Hur jag ska orka.. Hur jag ska få ordning på min sömn så jag har en chans att orka.

Sover mellan 2-3 timmar och sen vaknar jag och kan inte somna om så jag stiger upp. Går och lägger mig och sen sover jag 2-3 timmar till för att sen vakna och börjar dagen.

Det sliter som bara den. Har haft det såhär hur länge som helst. En vän gjorde mig uppmärksam på att det pågått väldigt länge. Och när jag tänker efter så är det nog ett år nu.

Det finns ju läkemedel att ta men jag vet av erfarenhet för länge sedan att om jag tar Attarax, som är lugnande, så blir jag nästintill utslagen. Och det av den svagaste på 5 mg.

Vågar man ta det när man är ensam med sitt barn? Nope!

Ångest har jag börjat få igen. Men denna gången är det ”frisk” ångest. Den kommer sig av en verklig händelse. En reaktion helt enkelt. Men som alltid annars med min ångest så jobbar jag med den. Jag analyserar och funderar och håller igång ännu mer.
Den är mitt minsta bekymmer.

Var på biblioteket innan med J och lånade en hel bunt med böcker till honom och några kokböcker som innehåller glutenfria recept.
Jag tycker om att hämta inspiration från kokböcker och recept. Jämför man några liknande så lär man sig vad som kan funka och inte.
Ska ge mig på att baka eget bröd längre fram.

Efter biblioteket så for jag och J till Ica för att handla hem mjölk! Utan mjölk hemma hos oss stannar världen *s*
Fick iaf knött ner 12x 1,5 liter och det ska väl räcka iaf nästan en vecka =)

Hur det kan gå åt så mkt mjölk i ett hushåll där en har sin egen mjölk pga laktoskänslighet kan man undra.

Svaret är enkelt. Sen jag gjorde min GBP (Gastric Bypass) för 2,5 år sen nu ungefär så kan jag inte längre dricka vatten utan att få smärtor i nedre delen av magen. Som mensvärk ungefär.

Så det enda jag kan dricka är Fun light *woho vad gott* eller ”kaffe”.

Och för att förklara hur det kan gå åt så mkt mjölk som bara är till kaffe ska ni få receptet ;)

3,5 dl mjölk.
3 krm Nescafé
5 Hermesetas

 In i micron i 2 minuter och sen rör om så är det klart att avnjutas.
Varför jag dricker det på detta vis? Tja, det är gott framförallt och jag kom på för ett tag sen att jag får mindre ont i magen av snabbkaffe.
Hermesetasen är väl inte så hälsosam men riktigt socker är inte att tänka på. 5 kan låta mkt men jag har varit uppe i 12st *s*


Men nu är det minsann dags att gå och sova! Det tog närmare 3,5 timme att få J att somna idag. Han hade ont efter vår förmiddag på byn så han fick Alvedon men den slog fel. Han blev piggare och än mer överaktiv. Plus att han hade ont i benet och låg och sparkade:/

Till sist somnade han med hjälp av sin far <3


God natt på er =)

Vaknade sent för att vara mig men före familjen så jag passar på att ringa lite samtal och googla lite samt smsa med en kär vän om lite kring Perthes.

Vi kommer att börja på att slussa ut gluten i vår kost. Det kan hjälpa och för Js ADHD så ska det vara gynnsamt.
Varför inte pröva om det kan finnas en liten chans att det kan hjälpa?

Utmaningen nu är att få intyg från läkare så att J kan få glutenfri kost. Han har redan laktosfri kost eftersom han är laktoskänslig. Testerna som är gjorda visar inget men vi märker ju det på andra sätt. Främst genom att han blir extremt lös i magen i ca 3 dagar efteråt när han fått i sig ren laktos.

Alternativet om vi inte får intyget, som skolköket kräver, är att han får gå på dagis och inte äta där. Vi hämtar alltså innan lunch isf.

Jag och hans pappa tar detta på fullaste allvar och jag har och har alltid haft hans fulla stöd med allt som rör J. Det är otroligt skönt!

En annan förändring som mest troligt kommer att ske är minskade dagistimmar. Han går i dagsläget 6 timmar. Innan gick han 7 timmar förutom på fredagar då det bara var 6 timmar.
Men vi var tvungna att minska för han mådde inte bra av att gå till 16. Det blev en enorm skillnad!

Vi tänker att vi kommer att låta honom gå 4,5 timme istället. OM vi nu får intyget på glutenfritt annars får vi hämta innan lunch men kanske låta honom börja lite tidigare.

Anledningen till att han går på dagis är att han behöver det för sin språkutveckling.

Och sedan kommer vi så fort vi får råd att införskaffa en tempurmadrass av något slag. Detta då det ju avlastar och det för mig är ganska självklart att höften blir belastad även på natten.
Hur sjutton vi ska få råd vet jag inte. Jag har inte en aning. Vi är inte rika och sjukvården är svår med att få igenom sådana här saker om inte omöjliga.



Fick även ringt ett samtal åt hans pappa. Han opererades för några månader sen och han skulle på återbesök. Men ingen tid kom och när jag började ringa om det var det ju semestrar såklart.
Och sen kom lite annat emellan, typ vår son och alla hans läkarbesök och provtagningar..

Men jag fick en tid åt honom. Det lite roliga i det hela är det bara fanns en enda tid i augusti och det fick jag veta väldigt klart och tydligt.

När jag sa att vi har en tid för handledning på Mödra och Barnhälsovården, dit vi gått med J för utredning kring ADHD och även fått massor av stöd, så frågade tidsbokaren om vi måste gå båda..
Öh? Vad för nytta har man av handledning om inte båda inblandade är med?
Om vi inte tog den tiden så fanns det ingen på jättelänge *suck*

Det kommer bli stressigt men det går. Dock roar det mig hur lite förståelse en del inom sjukvården har för att man faktiskt är uppbokad på andra saker. Och då menar jag inte att man ska till frissan osv utan andra möten inom vården.

Nu fortsätta googla innan min Solstråle vaknar   

Hoppas du får en underbar dag =)