Igår kväll satte helvetet igång igen med magen.

Tog sedvanliga 30ml Gaviscon för att försöka stoppa det men efter ca 20 min satte det igång när jag tog en halv mun saft.
Tog ytterligare 30 ml Gaviscon men det hjälpte inte heller utan det blev värre!

S jobbade igår så jag fick ringa hem honom. De lyckades få in en annan som tog hans pass. S jobbar ensam och turen får aldrig vara obemannad så att säga.

Jag ringde först ME, en vän som genomgått liknande saker men tusen gånger värre. Hon guidade mig i Spasmofenens biverkningar. Ingen risk för att bli koko men hon rådde mig att först ta en halv och vänta en halvtimme och sen ta den andra halvan om den inte hjälpte. Allt för att minimera risken att det skulle dyka upp någon underlig biverkan.

En kvart senare tog jag den andra halvan för det var ohållbart.

Jag ringde 1177 för att höra hur lång tid det tar innan Spasmofen verkar. Jag var nummer två i kö och efter någon minut la jag på och ringde ambulans.

De skickade en ambulans från grannbyn med blåljus å allt. 25 minuter skulle det ta för dem att komma och under tiden packade jag halvt krypandes omkring.
Att ha något att distrahera allt med i dessa lägen funkar för mig. Dessutom finns det saker jag måste ha med mig. Necessären är alltid packad så det var bara nån tröja och ett par trosor jag behövde packa iofs.

S hann precis komma innan ambulansen kom.

Jag låg i hallen och vrålade ömsom flämtade i en kudde.
Sjukvårdaren som jag träffat minst ett par fyra gånger innan kände igen mig direkt och sa att jag hade fått längre hår *s*
Sist hade jag rakad skalle (pga min GBP och den vitamin och näringsbrist jag råkade ut för eftersom jag knappt kunde äta så gick håret av för att till sist lossna in vid huvudet.)

Härligt med människor som inte gör för stor sak av att man tror man ska dö, faktiskt eller stundtals faktiskt önskar livet ur sig själv bara smärtorna försvinner eller iaf avtar. Och ingen ironi här!

Jag gick ut till ambulansen och fick lägga mig på båren. På vägen in togs det syremätning – 100 %.
Och blodtryck som var för högt men det togs om och då var det normalt.

Jag gav dem min färdiga lista över mediciner och alla andra uppgifter de brukar fråga om som man inte riktigt vet om när man ligger där så förvirrad av allt.
Där står bla mina allergier, sjukdomar, vad för mediciner jag INTE får ta, tidigare ingrepp tex galloperationen 2003. Närmast anhörig står med och vilka mediciner jag tar samt vitaminer. Då kan de inte skylla något på att de inte visste.

Jag är sådan, alltid förberedd. Har fått åka in så många gånger och ibland minns jag inte ens mitt personnummer.

Jag vet inte vad det är men smärtan avtar när jag kommer in i ambulansen, tack och lov. Men det gör ju att jag känner att det var onödigt att ringa ambulans.
Å andra sidan vet jag ju inte om det blir samma.

Min alldeles egna gissning är att skumpandet, särskilt på vår grusväg som är under all kritik, på nåt sätt lägger något till rätta.

På vägen in sattes även in infart, en sån där plastslang i armen med en kram på. Det gjorde satans så ont men bara att bita ihop. Detta för att de skulle kunna ge mig något snabbt mot smärtan om det satte igång igen.

Väl inne på akuten tog de prover direkt i handleden efter att jag nekat dem att ta i vänster arm. Det går nämligen inte alls så bra och resulterar varje gång i stora ömmande blåmärken. Men det gick bra förutom att det gjorde ännu ondare än den i ambulansen.
Sen var väl sköterskan inte den gladaste heller.


Jag fick ett rum och fick vänta på att kunna klämma fram några droppar kiss eftersom de ville ha urinprov. Det gick till sist trots att jag varken fick dricka eller äta.
Helt okej med mig men jag vart så fruktansvärt muntorr och jag gissar att Spasmofenen var orsaken. En mild biverkan isf.

Passade på att gå ut och röka eftersom doktorn enligt en manlig sköterska hade en patient före mig med sprucken tånagel som de mest troligt fick dra ut *AJ* och det då skulle dröja en stund.

Råkade på en spya utanför ingången och två förfriskade ynglingar som diskuterade kärlek.
Intressant!


In igen och jag tror doktorn kom första gången där nånstans.
Han frågade ut mig om jag inte minns fel. Klämde på mig, njurar osv. men jag var tipp topp!

Jag förklarade dilemmat och han stödde min teori också.
Han frågade lite försiktigt vad jag tyckte och jag förklarade för honom att jag ville ha 2 cocktail (som verkar bedövande i magsäcken), en på akuten och en med mig hem. Och en sjuktaxi hem.
Inga problem så länge proverna såg bra ut när de kom.


Jag blir fruktansvärt rastlös av sjukhus. Jag klarar inte dem särskilt bra även om jag såklart är tacksam för att en läkare klämmer på mig och sen frågar vad jag tycker och tror. Att få hjälp av sura sköterskor är något som också förhöjer min vistelse på akuten så ut igen för rökpaus för att inte bli galen där inne och då råka jag på en av ynglingarna. Som förvisso var full men trevlig =)

Sen kom hans vänner som skulle försöka ta sig in till tjejen som låg inlagd pga. nedre buksmärtor. Jag tipsade om att säga att hon var hennes syster och efter att hon fick komma ut igen och memorera den inlagdes fyra sista så blev hon insläppt ;)
Underhållande och nödvändigt mitt i allt.


In igen för att vänta på doktorn igen. Passade på att gå på toa och blev så klart inlåst!!
Det var nåt fel på det låset tydligen..

Jag ringde S för att be han kolla numret till akuten så kanske de kunde säga åt någon att släppa ut mig. Det gick liksom inte att vrida vredet.

S skrattade ordentligt och jo, jag med *s* Oddsen för detta liksom?

MEN så såg jag larmknappen *tada* och det tog inte lång stund efter att jag tryckt innan de kom 2 stycken för att hjälpa mig ut.

Doktorn kom igen. Alla prover jättebra. Dock låg CRP på 40. I torsdags låg de på under 20 om jag inte minns fel men enligt den läkaren så var jag frisk, bara ett litet virus. Så låter det alltid tills jag får lunginflammation vilket jag givetvis hoppas på att slippa.

Men just den infon var inte relevant inatt.

Doktorn och jag samtalade om vad det kunde vara egentligen .

Han trodde inte heller på magkatarr. Precis som min kirurg. Jag har helt enkelt inte det och det ska göras en gastroskopi när jag nu nån gång opereras.

En sak till som talar emot att det skulle vara magkatarr är att jag står på högsta dosen Omeprazol.
Och att Gavisconet skulle ha hjälpt.

Tarmvredet var mer hans tro. Och jag håller helt med. Dock har jag väl turen att jag inte får så stora.
Men varför hjälpte inte Spasmofenen då? Eller gjorde den det men inte så fort?
Det tog iaf till runt 1 innan jag kände av den i huvudet och var lite lätt ”full”.


Jag fick 2 burkar cocktail av den trevliga sköterskan (eller heter det skötare om man är manlig sköterska?)
Sen kom åskmolnet. Hon måste vara en inventarier!
Så jäkla sur och vresig. Ruskigt felplacerad.

Hon kom in å sa att jag skulle ha två cocktail och sen gick hon.

Sen kom hon in och börja rota på bänken där den andra ställt mina två burkar och hon utbrister att dom stod där.

Tja, hade man FRÅGAT patienten om denne fått medicin redan hade man sluppit gå för att hämta en gång till.

Sen frågade hon om ingen kunde hämta mig.. Eh?
Jo men jag har liksom ett fotbollslag fullt av familj och vänner som står redo klockan tre en lördagsnatt för att hämta mig *suck*

Eftersom jag har så svårt för vem som ska få äran att hämta mig så sa jag nej. *ironi*
Jag förklarade att det inte går några bussar ut till mig. Det gör det inte ens dagtid så en klockan 3-tur lär de aldrig sätta in.

Jag var ute 02.58 så min vadslagning vann jag ;)

Man kan tycka att man inte borde skämta osv. när man har ont men vet ni, jag kommer skämta in till döden. Sådan är jag. Det hjälper för mig. OCH det är roligare, förhoppningsvis, att lyssna på en när man gnäller *s*
Detta gäller mig och ingen annan. Hur andra tar sig igenom sitt har jag respekt för. Och självklart, i den värsta smärtan skrattar jag inte mycket.

En kvart så var taxin redo att köra hem mig.
Det gick i 120km/h på 90-väg. Som tur är var det viltstängsel uppsatt så det sinkar ju djuren lite hoppas man.
 När vi kom till ”mina” trakter varnade jag honom för att det är gott om vilt. Då höll han faktiskt hastigheten på 80!

Han var nog ganska ung, från Kurdistan och pratade hjälplig svenska. Men han luktade helt okej. Är otroligt känslig emellanåt för just dofter.

Jag var hemma runt halv fyra skulle jag tro, kanske lite senare. Fick då slita ut infarten (kranen i armen) själv eftersom det glömts bort *s*
Erkänner att jag ringde 1177 bara för att höra om det var okej.
S fick gå iväg för han skratta så.
Tydligen sa jag följande till sköterskan
"Hej, jag har en kran i armen och undrar om jag får ta ut den"
Hon kontra med att undra vart jag fått den, vilket sjukhus och om de visste att jag gått hem *s*
Jag förklarade att jag inte rymt :P
De brukar ju spola inna de drar ut den men det var bara att dra ut den själv. Värst var tejpen *aj*


Efter att ha krupit ner under 5 täcken sov jag gott 1,5 timme innan det var dags att kila upp. Kan inte sova så länge åt gången.

Idag är huvudet som jag haft en mindre fylla igår MEN magen är stabil.

Jag har annars hela två cocktails hemma nu eftersom jag inte tog den på sjukhuset igår.
Jag är inte så mycket för att okynnes-ta. Har man inte ont så låter man bli sådan medicin typ och tar den om det behövs ist.

Magen är känslig idag och kroppen för övrigt öm och slö tack vare denna förkylning jag har men jag tror nog jag kan repa mig till imorn kväll då det är hundkurs.
Det ska mycket till för att jag ska missa den. Väldigt!

Det är då jag laddar mina batterier. Får hjälp hur jag och Sunna ska komma vidare.
Men som sagt, vi får se hur det går.

Får eventuellt ställa in 5 möten nästa vecka för jag måste bli frisk.

På lördag ska vi mot Göteborg och hjälpa Sunnas förra ägare att bära lite möbler. Och DET tänker jag inte missa! J följer med och givetvis Sunna så hon får träffa sin gamla hundkompis hon växt upp med innan vi fick henne <3

Måste fokusera på allt positivt nu.
Det är få saker jag kan förändra i mitt liv med möten och tempot tyvärr men inställningen till att måste ändras.
Jag har tappat bort mig.

Så.. Ja.. Nu vet ni!

Tack till er som smsat och pratat med mig i telefon. Ni är guld värda <3

Känner mig fast mellan två hötappar.

Eftersom min remiss till operation av tarmvredet har gått upp i rök tyckte jag det var smart att be om mer spasmofen. Fick bara 5 sist eftersom de är beroendeframkallande och läkaren tror att jag är en som överdoserar och knarkar, pga. av en annan händelse gällande Panodil som vi kan ta senare.

Ringer VCT som skrev ut dem. Läkaren sa ordagrant då att hans jobb var att ”hålla mig vid liv fram till operationen”

Sköterskan ringde tillbaka och pratade in på telesvararen eftersom jag inte hanns vara,

De skriver INTE ut något utan det får kirurgen göra och den läkaren som skjutit upp min operation.

SKJUTIT UPP??

Vänta nu.. Hur fan blev det så här?? Var jag inte viktigt längre eftersom jag  skitit i att åka in fler gånger till akuten då det ändå tar 4 timmar och de inte hittar fel iaf? Inte ens ett tarmvred TROTS 2 gånger med röntgen!

Jag hoppas att de fattat allt fel.

Ringde sen kirurgen och jag hade blivit uppsatt på en telefontid den 16onde, alltså typ nästa vecka?

Helt okej men jag bad om recept på spasmofen. Att kunna ta dem i väntan på ambulans åtminstone är ganska skönt. Det tar nämligen ca 3-4 timmar innan jag är inne på akuten pga av andra omständigheter som jag inte alls har med att göra. *suck*

Får se om jag vågar skriva om detta senare. Lite rädd att bli dömd och/eller min familj skadad på något sätt.


Hon i telefon skulle iaf se vad hon kunde göra.



Igår ”tjatade” en vän till mig om jag borde gå till VCT nu och få medicin för jag lät jäkligt illa i luftrören och jo, jag håller med.
Men orka!

Ringde iaf om en tid. 40 min efter att de skulle ringt upp ringer de.
Älskar deras uträkning av när de ska ringa, det är inte deras fel givetvis men ändå frustrerande.

Hon ville först ge mig en tid distriktssköterskan men jag frågade om hon skrev ut penicillin och det gjorde hon ju inte.
Efter en del suckande fick jag en tid 15.20 trots att läkaren var överbokad.

Nu hoppas jag att han ger mig penicillin. Det är det enda som kan vända detta. Har ju gått och mått risigt i flera veckor. Närmare 3 tror jag men inte velat bry mig.
Men nu så..

Det enda jag undrar är om det blir ensidig eller dubbelsidig lunginflammation om jag fortsätter gå så här.

Och nu har jag dessutom så förbaskats ont i ena mandeln så jag knappt kan svälja.

Javisst tänker ni, men det läker ut.

Och jo, det gör det säkert på er. Jag som redan har ett försvagat immunförsvar och fick sämre efter mig GBP får all skit som finns.

Varför jag inte ligger ner och vilar? Tja, vem ska ta hand om mitt barn som är krassligt och hemma från dagis?

Och det finns ingen som kan rycka in och avlasta. Idag har vi dock turen att Js avlast kommer och hämtar honom ett par timmar men då ska jag ju sitta på vårdcentralen ist och det blir ingen direkt vila.
Dessutom måste jag fara dit och hämta meds nu till J. Hans airomir är nästan slut.

Och mitt i allt MÅSTE jag bli frisk till på måndag då det är hundkurs igen och det finns inte en chans att jag missar den. Om jag så ska krypa dit! Det är liksom det roligaste jag har att göra utanför mitt hem.


Kanske gnäller lite mycket men ibland blir det mig övermäktigt.

Bar att ta nya tag och hoppas på det bästa =)

Idag skulle jag inte gått upp…

Ringe om min operation igår men fick veta att telefontiden var 8-9 men jag fick ett telefonnummer till operationsplaneraren på övre gastro.
Givetvis ringde jag idag men fick veta att det var fel jag kommit till.

Sen hittade hon ingen remiss öht.

Hon hittade inte ens att jag träffat en läkare. De kunde se att jag inte kommit till ett besök, eller ja flera.
Grejen är att jag hade tid till kirurgen den 5 maj. Men DE avbokade och jag fick en ny tid 27 maj.

Då träffade jag en kirurg som kollade mina plåtar som tagits vid 2 tillfällen nere på akuten, där de inte hittat några fel på mig och skickat hem mig.

Kirurgen såg att det ”var en virvel” bland mina tarmar och att de skulle operera mig så jag slapp denna skiten.

Jag har alltså tarmvred som de misstänker är kroniskt.

Jag undviker en jävla massa i matväg och går runt med en ständig skräck för att det ska komma tillbaka.
Jag åker inte in till akuten igen för där gör dom inget. Då kan jag liga gärna ligga hemma och kasta upp saliv. Jag kan nämligen inte spy men det kommer pyttelite slem av de våldsamma torra uppkastningarna jag får när jag har tarmvredet.

En gång fick jag åka ambulans från djurparken.


Iaf.
Det finns inget alls på mig. Jag har väntat i över 3 månader helt i jävla onödan!

Men nu skulle jag få en telefontid till läkaren.
När?
Ja, de skickar kallelse. Jag bad om en snabb tid men jo, jag skulle få första lediga.

Jag skiter i att de har mkt å göra. Gör man så jävla fel rättar man till det PRONTO!!

Dessutom var hon jävligt otrevlig.


Jag frågade om de uteblivna besöken eftersom det på henne lät som flera.

Jag är en människa som är ytterst noga med tider och möten. Kan man inte komma så avbokar man.

Det händer att jag missar men det är så ytterst sällan att det inte ens är värt att nämna.

Jag fick iaf svaret att hon inte var så bra på detta bokningssystemet och jag frågade självklart hur hon då kunde få fram att jag missat så många besök.
Då gick hon till en kollega och jag  hörde hur denne läste högt ur journalen.

Det handlade inte alls om att jag skitit i att komma dit. Det handlade om att jag ringt och inte velat träffa en ssk på min 2årskontroll efter min GBP eftersom hon inte kunde göra så mkt åt mina magsmärtor som jag då inte exakt visste vad de berodde på.

Alltså har jag inte missat något besök.

Det är för mig skillnad på att MISSA och att AVBOKA/OMBOKA.


Jag sa iaf åt henne att hon inte behöver anklaga mig för att ha skitit i att komma på deras tider men sååå var det ju absolut inte helt plötsligt.
Jag avslutade samtalet med att be henne inte vara så otrevlig och sa hejdå.



Så nu får jag vänta igen.



Sen ringer socialtjänsten. Dagens andra jävla skitsamtal!

Eftersom vi inte har någon enda person i vårat liv som kan ta J så har vi ansökt om en avlastningsfamilj. Mormor har ju nu flyttat 50 mil bort och innan det bodde hon en timme bort men hade svårt att finnas när vi behövde det akut.
Min syster prioriterar jobb, något jag märkt tydligt när vi i vår familj brakade samman fullständigt vid två tillfällen. Vi tog oss igenom det men vi är märkta för livet.
Såren efter sveken är djupa. Men jag lärde mig att man inte kan förlita sig på någon hur mkt de än säger att de älskar en eller ens barn.

Märk väl att det inte handlar om att vi velat gå på bio eller bara slappa utan fullständiga katastrofer där en av oss blivit inlagda pga bieffekter efter operation samtidigt som den andre föräldern totalt gått i däck ensam med ett barn hemma.

Vi överlevde men som sagt, min tillit till andra är inte stor. Ensam är starkast.


Iaf så var det över  2,5 år sedan vi ansökte om avlastfamilj.

De har 4 månader på sig att utreda och vi fick beviljat en.

Det skulle komma att ta 2 år innan vi fick en.

Vet inte om jag nämnt detta innan men vi träffade först en familj men de avböjde. Dåvarande handläggaren trodde det berodde på Js laktoskänslighet.

Andra var en äldre men som avböjde pga för dåligt betalt.


Tredje är den vi har nu som de erbjöd oss och ja, vi tog vad vi fick.
Dock har det alltid funnits med att de beslutande timmarna skall utökas efter hand. Något som familjen inte kan tillmötesgå pga arbete.

Och där står vi.

Inga regelbundna avlastningstilfällen. Ingen flexibilitet att tala på i stort sett.

Jag vet att de gör så gott de kan och verkligen tycker så mycket om J men vi behöver mer.


Vi hade först en handläggare som utredde oss, en underbar människa vid namn Pia.
Sen bytte hon tjänst TYVÄRR och vi fick en som var gravid.

Det kan ju vem som helst räkna ut att vi skulle behöva en ny efter henne..  Och jodå, vi fick en ny.

Och nu har hon OCKSÅ slutat så vi har ytterligare en ny. Henne har vi inte träffat än.

Men det var hon som ringde idag.

Vi var tvungna att avboka mötet igår med dem. Sånt händer och inte mkt att göra åt, jag behövde vila mig lite eftersom jag har en jäkla elak förkylning. Tyvärr finns ingen tid att vila.


Men jag tog upp detta med en annan familj men nej, det låg inte på hennes bord.

Det ligger på en annan handläggare – CS, som egentligen är avlastningsfamiljens handläggare och deras kontakt.

Jag sa till henne att jag då förväntade mig att hon tog upp detta men då fick jag höra att hon inte var säker på att hon skulle hinna..
Tacka FAN för det när hon har semester i stort sett varje torsdag och fredag.

Jag förklarade lugn och sakligt att det inte är mitt problem.

Att det inte ska behövas en anmälan för att det ska ske saker.

Den stad som vi bor närmast har haft ute annonser i vår gratistidning där de eftersöker familjer.
Vår kommun har inte haft det trots att de vetat hur läget är med avlastningsfamiljer.


Så ja, jag läxade upp henne rejält. Lugnt och sakligt som sagt. Jag förklarade vad jag förväntade mig och nu vill jag se resultat.


Önskar bara jag visset vart fan man anmäler en kommun för det kan aldrig vara okej att låta en familj sitta och vänta på hjälp i TVÅ ÅR!!



Nu ska vi iväg på möte jag och S. J är på dagis några timmar med en bula i huvudet efter att hunden råkat vifta till honom med svansen så han tappade balansen.
Han ville dock ändå gå till dagis så det fick han <3


Vill poängtera att det inte är fel på vår nuvarande avlastfamilj, det är vi som behöver mer regelbundna tider.


*puh*

Det var en skön urladdning att få skriva av sig ;)

Ciao!

Mitt rökstopp gick sådär.

Jag ringde dem dagen efter, i torsdags, och de skulle ändå ut på en tur och kom hem till oss.

Jag fick 2 behandlingar extra och S en.

S har klarat sig så här långt! Han är skitduktig om än fruktansvärt tjurig!

Jag däremot.. Jag var inte beredd på den psykiska reaktionen jag fick av att inte röka.
Jag kände inget röksug men jag fick sådan ångest att det till sist inte gick.

Men jag kommer försöka igen. Och då är jag bättre rustad!

Jag känner mig så misslyckad men samtidigt får jag väga in vad jag gått igenom det sista. Det har varit möten till förbannelse, telefonsamtal och inte minst Js höft som oroat så jag nästan gått i bitar.

Undanflykter kan tyckas. Men man ska inte överväga att avsluta sitt liv.
Men nästa gång! Då vet jag. Och förhoppningsvis är S rökfri och kan stötta mig ist för att vi ska gå härhemma och saker flyger för vi är så på gränsen.

Man får räkna in att S även han genomgår samma med J.


Jag har dock dragit ner på cigaretterna. Och jag går ut och fryser rejält.


Vi har dessutom lyckats dragit på mig en förkylning jag och J. Han äter knappt och bara ligger på soffan.
Eller ja, han gjorde det igår fram tills han fick Ipren. Då blev det fart så vi la oss inte förrän 1 nånting.

Vi var ju hos läkaren igår, en överläkare från Göteborg och vi fick verkligen hjälp med information om Perthes och remisser och intyg. Tänk om vi fått denna info när vi fick veta! Då hade det inte blivit så illa..

Måndag ringer jag iaf sjukgymnasten för att få en tid längre fram när jag beräknar at vi blivit friska och hon skrev även ett vabintyg.
Tyvärr skrev hon inte det så långt fram i tiden men förra månaden och denna kan vi vabba.

Vi har ju använt upp våra dagar iom Js astma och krupp och när detta med höften kom så tog dagarna slut.

Försäkringskassans regler är ett virrvarr! Som att man har ork, tid och möjlighet att förstå när man sitter där och ska fylla i. Så förra månadens utbetalning släpar fortfarande men nu är en del papper inskickade så jag hoppas de handlägger det lika snabbt som annars för DÄR funkar FK så himla bra för oss.
Man anmäler och inom en vecka har man pengarna. Så guldstjärna till dem som förstår hur det ligger till och att det inte handlar om enstaka veckor.

Annars händer inte särskilt mycket. Livet lunkar på och Sunna och jag klickar bättre och bättre. Hon verkar tycka att jag är roligare och hon vill lyssna bättre.
Dock har hon gått in i löp, eller är på väg. Hon har blött lite lite. Köpte tikskydd i tisdags men det passar ganska illa :/ Dock städar hon bättre efter sig denna gången.

Japp, idag åkte vi ner till Växjö- Alvesta någonstans. Lönashult var postadressen.

Kommer inte beskriva vad som skedde för det orkar jag inte.

Jag är helt slut. Dels så var det ju närmare 3 timmar dit med stopp för rastning av fina Sunna som vi tog med. Och J behövde sträcka på benen.

Sunna har skött sig så otroligt bra idag så jag vette katten om det är rätt hund jag fick med mig hem i måndags från Allmänlydnadskursen *s*

Jag gick iaf in ca 11.00 Kom ut ca 2 timmar senare. Vi samtalde lite om allt möjligt innan.

De regler som finns, om man vill försöka uppnå bäst resultat, är:

12 timmar utan kaffe, te, Cola eller alkohol.

Just nu tror jag S klättrar på väggarna.


Sen bör man dricka 2 liter vätska per dag för att rensa ur kroppen då det startar en reningsprocess.
Jag är extremt dålig på detta MEN jag har gett mig FAN på att det ska gå!



Direkt efter behandlingen var slut så kände jag nada röksug. Och då var det ändå över 2 timmar sen jag rökte.Jag kände att jag ville ut och röka (men jag var INTE röksugen, jag behövde sträcka på benen som alla andra behöver)

På vägen hem blev det jobbigt. 3 timmars bilresa hem med en smågrinig onge. Men jag sov en stund medan S körde. Jag körde ner så jag var ganska trött ändå.


Vi stannade på Max nånstans mitt emellan och där rök vi ihop. Eller jag blev ledsen och trött.
Som vanligt mitt fel eftersom jag så gärna vill ha en riktig familj.

Väl hemma så rök hemtelefonen.. Inget jag är stolt över MEN skit i det. Gjort är gjort och kan jag bara klara detta så kommer jag ha råd att köpa en ny varje månad. Ja ni fattar..


Det går i vågor hela tiden. Vanan är värst. Vad gör jag med tiden?

Att värma stekpannan tar en cigg.
Att värma kaffet klart är en halv cigg.


ALLT är ju för fasen beräknat i cigg!!!


När jag gick till bilen för att hämta något efter min behandling ville jag ha en cigg. För vanan. Transportsträcka!

Jag kommer parkera nära ingången till affären numera. Inga transportsträckor så jag behöver tänka.



Letade efter mina tuggummi innan i väskan dessutom!

Vad finner jag?!?!?!?  Jooo, 4 ciggaretter. Eftersom S hade en låg stund så knyckla jag ihop dem fort, hällde vatten i paketet och sen kasta jag ut dem i toan.

Här ska INTE finnas några cigg.

Vi gav ju dem vi var hos våra sista, vad vi iaf trodde var våra sista *s*

Nej.. Lägga liten som är ledig från dagis typ. De får ju inte ge alvedon där utan ett papper så i väntan på det får han vara hemma eftersom jag inte har möjlighet att åka bort och ge honom mitt på dagen *svär*


Just ja.. OM ni kommenterar och råkar känna mig eller någon i familjen, var snäll och använd inte våra namn. Initialerna räcker gott eftersom jag valt att vara så här anonym =)

Jag förstår verkligen att dagis kan ha olika policy.

Jag fattar det. MEN ska det va så jävla krångligt att se lite mellan fingrarna nu när vi väntar på intyg för J?

Vi hade ju telefontid för snart 2 veckor sen om jag inte minns fel och då tänkte vi tagit upp detta med intyg. Sen avbokades den tiden och vi fick en ny som också avbokades för att få en nu på fredag.

J behöver just nu Alvedon mitt på dagen.
Dagis kan absoluuuut inte ge (enligt vissa gick det jättebra när vi tog upp det i första skedet)

Det krävs ett intyg för att J ska kunna gå sin tid på dagis.
Ett intyg som ger dem, (ja vad ger det dem? Ansvar? Tillåtelse?) att g J 15 ml Alvedon i en redan uppmätt spruta.

En av dem tyckte att han då inte borde vara där så många timmar om han inte behövde Alvedonet.

Öh? Han klarar en dag jättebra om han får sitt smärtstillande.
Alternativet? Sitta hemma och glo.

Får han Alvedon orkar han!

Vi kommer få intyg men de allra flesta vet ju att läkare inte bara sitter och rullar tummarna och väntar på att få skriva ut dagisintyg hela dagarna. Iaf tror inte jag så.

När jag ringde ortopeden så sa till och med sköterskan att det var löjligt! Men visst, ett intyg kommer skrivas under morgondagen med lite tur och sedan faxas.
Tänker inte faxa det till dagis för då behöver de väl nåt tillstånd att ta emot fax gällande barn..
Så jag ringde distriktssköterskemottagningen inne i samhället dit jag går och tar alla prover och där vi beställer blöjor till J osv.
Klart de kunde hjälpa mig att ta emot ett fax!

För en del är saker inte omöjliga =)


Som sagt, jag förstår ju att dagis kan ha olika regler osv. Men kunde man inte gjort ett undantag?

Att behöva åka dit mellan 12-13 och ge 15 mil Alvedon känns så otroligt onödigt!
Och att ha honom hemma.. Ja, han behöver sitt dagis för att fortsätta utveckla sitt språk som han ju halkade efter med bla.


Fick också ringt ortopeden (de börjar bli mina homies) ang intyg till FK. De vill ha intyg för vabb eller tillfällig föräldrapenning som det ju heter vad jag förstått. Annars inga fler dagar.

Ganska surt att behöva krångla även om jag förstår att de behöver intyg. Men det blir ju ännu mer att fixa och trixa med. Just nu håller de dessutom inne en månads vab. Hoppas de kommer snart för vi hade väl inte helt räknat med att de skulle släpa efter.

I förmiddags efter dagislämningen så åkte vi till Merkonomen. Han kikade under bilen och sa att det behövde svetsas och nåt sånt. Kan inte mkt om bilar och har lite annat att lära mig ist *s*

Det blir en saftig räkning men sen har vi bil *hoppas* Snart besiktning också så jag hoppas den går igenom!
Den bilen har vi verkligen slitit röven av oss för att få ihop pengar till efter att vi köpt en ett kort tag innan som kamremmen gick av på och slog sönder hela motorn. Mindre kul när vi var på väg till barnakuten med J.
Men tack vare mycket goda vänner och en främling så löste det sig också så vi kom dit och fick bilen bogserad hem =)

Klantigt av oss att inte begära kvitto på bytet av kamrem. De hade satt på ett Merkonomenklistermärke i motorrummet nämligen.. Dyrköpt läxa och vi var utan bil 5 veckor.

Då hade vi lyckats skrapa ihop pengar till den bilen vi har nu. Tack vare S chef så kunde vi handla mat iaf =)


Efter Merkonomen så for vi och hämtade S firmabil och sen lämna vi in vår bil på verkstan. Åkte till Vårdcentralen för att hämta ut en liter Alvedon till J och sen till Rehab för att få hjälp med rullstolsdäcket som det vart punka på igår.
Ventilen läcker. Man kan ju laga det själv säkert men när vi kom dit så sa hon att det skulle vi inte *s*

De kommer skicka ut någon akut som lagar den i hemmet =)

När vi ändå var där inne så frågade jag om ekerskydd. Vi har ju sett några med mönster på och det vore ju önskvärt att få lite roligare OM det gick.
Och det gick såklart!


 
Hon hade luskat reda på så det fanns till Js stol och beställt!
Sånt blir man så himla glad för!!


Efter det vart det Ica och en kopp thé och kaffe. Vi gör sånt så himla sällan så det är extra mys när vi väl får tid =)
Handla lite och sen for vi till dagis för att ge medicin *suck*

Där rök jag väl ihop med den ena lite..
Om de inte kan ge så anser ju jag att han kan ta själv om de bara säger till honom men ikke!
Dead end liksom. Så vi åkte hem och jag ringde rektorn. Hon kände till detta och skulle prata med förskolechefen.

Sååå trögt system.

Men jag tänker att om de nu inte kan ge J medicin några dagar så får han väl sitta i rullstol halva dagen. Och då får de ju anpassa miljön runt.

Känns som en bökig lösning men okej..


Jag har liite tröttnat på all skit nu.
De förstår inte. De verkar tro att detta går över bara sådär.

Jag satte ihop ett infoblad till dem med lite text hämtat från olika sidor. Det som beskrev detta som vi fått det förklarat. Men det finns ju SÅ mycket mer.

Googla Pethes vettja och klicka på bilder. Så jävla kul ser det inte ut.
Det är inte säkert att J kommer behöva opereras men OM så tänker inte jag vara den som står helt oförberedd och rasa samman igen.


Detta är kanske inget att rasa ihop för inombords kan man tycka. Men då får man lägga till allt det vi gått igenom jag och S de senaste 5 åren.

Man får lägga till att ingen annan kan förstå om man själv inte fått precis samma besked.


Nä.. Krig i tomteskogen, tja inte mig emot ;)



Har tillbringat resten av eftermiddagen med samtal hit och dit.

Jag undrar hur jag ska hinna arbeta egentligen?



Och ikväll ska jag och Sunna på hundkurs!!!!!

Jag är såååå nervös! Nu kommer alla se hur jäkla kass jag är *s* och tycka synd om Sunna som lever med en idiot till matte språkligt iaf ;)

Närå. Vi går ju denna för att vi inte är ett elitekipage *s*

Jag har ju lite svårt för att ge mig in såhär i nya grupperingar. Jag fattar inte hur jag ska bete mig och att jag ska hålla käft, alltså inte outa mig så mkt.
Men jag ska öva. Ska inte säga ett knyst om något!! Vi är bara två helt URTRISTA individer som ska lära oss sitta, ligga och gå i koppel!

Och ja koppel bta. VEM tror ni går perfekt i koppel här hemma *s* Bah! BusSunna! Mer miljöträning helt klart för hennes del! Måste bara lära mig ett knep när hon drar..



Wish me luck!

Ja, men varför inte?

I fredags så nämnde jag för S att jag tror att det kan vara ett litet hål på avgassystemet för den började låta lite dovare någon dag innan.

I lördags när vi var på väg till Texasdagen så lossnade något och den började låta som en pojkhottad 240..

Vi åkte om en kompis som tidigare lagat bilar åt oss och han kunde se att det var nåt rör som lossnat från avgassystemet.

Den delen skulle kosta en tusenlapp på Biltema och två tusen på Merkonomen.
Prisskillnad men väljer man det första så måste man ta sig till Biltema och dit är det 6 mil enkel väg. Och sen ska man ha någon som fixar det och det kan inte denna killen eftersom han måste vara under bilen .

Så dagens plan är att lämna J på dagis och sen åka och hämta S jobbil och efter det fara till Merkonomen och höra hur fort han kan fixa det där eftersom jag ska iväg på lungröntgen imorgon.

Och på onsdag ska vi neråt Växjö för att göra en grej.. Vore så jäkla surt att missa det nu när vi laddat så länge.

Torsdag har vi något möte inne i byn och fredag ska vi till stan för vi har fått ännu en ny tid till en ortoped.
Först avbokade ju vår barnortoped telefontiden för han var sjuk.
Då fick jag en besökstid till honom denna veckan men den avbokades också eftersom han fortfarande inte var sjuk. MEN vi blev erbjudna att få träffa en överläkare som kommer från Göteborg och DET är jag inte ledsen över.
Frågan är bara HUR vi ska ta oss in om vi inte har bil.

Det är alltid så här, när vi börjat återhämta oss från ekonomiska bakslag så kommer något nytt.

Fick ett mejl någon dag efter jag skrivit om detta på Facebook där personen, som nog vill vara anonym tyvärr, erbjöd sig att betala iaf lite av det.
 Vad säger man? Tack räcker liksom inte och vi är så otroligt tacksamma.

Dessutom måste vi in med rullstolen eftersom den läcker från en ventil tydligen. J var hos sin avlastningsfamilj igår och de hade rullstolen med sig men ja, däcket hade tappat luft :/

Jag kan tycka helt spontant att det bör hålla mer än 2 dagar innan man måste mecka med att laga det. Dessutom kan jag ingenting om däck. Jag är helt värdelös på det och i ärlighetens namn intresserar det mig inte heller att lära mig.
Man kan inte kunna allt om allt. Det kan jag räcker gott och väl.


Igår hade vi en vän hemma. Hon hade med sig 3 barn och en 15 veckors valp med 95% labbe i sig.
Hon har lite skägg annars ser hon ut som Sunna i mindre format *s*

De två lekte loss rejält! De turades om att jaga och inne så delade de systerligt på Sunnas olika ben *s*
Inga morrande eller sådant och det är så himla kul för det borgar ju för fler playdates.
J kom hem vid 4-snåret och lekte med alla barnen som han kallar ”mina barn”. Det första han säger när han kommer hem och ser barnen är ”Ni får leka med alla mina leksaker”

Det tycker jag är otroligt sött av honom att vara så generös. h Han är ju ändå ensambarn och inte alls van vid att dela sina leksaker.


Texasdagen då.. Den var smått regnig men J trivdes! Vi hade rullstolen med oss och utan den hade vi aldrig kunnat åka dit. Rullstolen är ett så otroligt bra hjälpmedel till hela familjen!
Och i helgen hade J väldigt ont och kunde inte gå särskilt bra. Han tappar balansen och ramlar titt som tätt. Och nu kan han inte springa alls längre :/

J fick åka häst och vagn och karusell och han njöt i fulla drag.
Vi slank om det relativt nyöppnade glassfiket där de har hur mkt glass som helst och även laktosfritt i mer än 5 smaker. Det ni!
Sånt gör mig glad! Min lille kille kan få välja bland smaker men inte minst! Han kan få glass som alla andra när vi är ute.
Det finns färdig strutglass att köpa men det är mig veterligen bara ett märke som saluför sådana. Isglass gillar han inte alls.

Vi träffade på en liten hundkille som Sunna tyckte mycket om *s* Och senare träffade vi en tjej från hundklubben och vi bytte nr och bestämde att vi skulle försöka få till en playdate så de våra hundar fick leka =)

J fick en ballong som brukligt och en cowboyhatt som han älskar!
Någon puffra har han inte och jag tycker att han ska hållas undan från sådant. Dels låter de högt och sen är han för liten för vapenlekar, om han nu någonsin blir tillräckligt stor.
Annars är jag inte hysterisk med det men jag köper ingen till honom, i nuläget.

J fick välja godis också. De sålde sånt där ”marknadsgodis” ni vet. Sånt som är skurna i fyrkanter. Ah, det är barndom men jag får nöja mig med att titta och möjligen lukta.
J fick välja helt fritt men han valde den minsta klubban som han tog två slick på å sen ville han inte ha mer.
Sådan är han med godis. Han äter inte vad som helst och kräver heller inte mycket när vi är ute. Men i lördags behövde han muntras upp.


Så helgen har varit fullspäckad med superkul saker och nu börjar en ny vecka som jag välkomnar. Eftersom jag inte kan styra så mycket vad som händer så är det lika bra att gå in i den med nyfikenhet och tillförlit =)

Idag bestämde jag att jag skulle SOVA hela dagen! Ta igen den senaste tidens förlorad sömn, som om det nu gick men iaf inte göra nånting!

Det sket sig i starten *s*

Upptäckte att det var dags att dela foder åt Sunna så det var bara att sätta igång. Men nu har hon mat i 3 dagar till =)

Sen ringde avlastfamiljen på förmiddagen och vi hade ett bar samtal där vi kom överens om att vi avslutar vår kontakt efter helgen då J är där sista gången. Jättetrist men de kan inte möta våra behov i form av antal tillfällen.
Verkligen synd men jag och S har möte med socialtjänsten nästa vecka så de får helt enkelt fixa fram en ny familj.

Jag kanske låter lite bortskämd och krävande men faktum är att från det att vi ansökte om en familj till att vi fick en så tog det 2,5 år.

Vi har under denna tiden haft 3 huvudhandläggare och nu ska vi få en ny igen.

Vi träffade en familj, eller ja mamman och hennes två döttrar för pappan kunde inte komma ifrån just då. Berättade öppenhjärtat om vår familj och de svårigheter vi hade.
Men de tackade nej.

Sen var det en äldre dam som hört av sig fick vi veta. Men det föll på att hon ville ha mer pengar och då hade de ändå skjutit till extra iom Js laktoskänslighet och som jag fattade det ändå lite till.

Väldigt trist att man ser det som en ren ekonomsikt transaktion. Vad jag förstått det som så får de ändå tillbaka för de utlägg de gör i samband med att de har barnet.
Och eventuell utrustning som kan behövas såsom en extra bilstol osv.

Men vi gråter inte över det. J är värd mer.

Och sen hittades denna familj då som vi har haft. Tyvärr arbetar de lite oregelbundet osv. så som sagt, det fungerar inte eftersom vi behöver utöka våra godkända timmar.

Som det är nu har vi en vardag och en helgdag per månad. Längre fram har det varit tal om övernattning men J har inte varit redo och inte jag heller i ärlighetens namn och nu går det inte när han redan sover oroligt iom höften.

Så det ska bli oerhört intressant att se vad de tänker göra.
De har öht inte annonserat efter en familj så som man ibland kan se i tidningen. Andra städer har till och med annonserat i vår lokala gratistidning efter familjer men inte vår kommun.
Skrämmande!

Jag gissar att vi kommer få vänta..

Men eftersom det är mig vi talar om har jag en plan *ler*

Får se hur de ställer sig till den bara men egentligen har de inte mycket val såvida de inte har några fler familjer på lager.

Något korttidsboende blir det aldrig tal om. Där är jag och S väldigt överens. Eller ja, vi är alltid överens om allt när det gäller J, underligt nog. Men vi tänker så lika och vi har samma mål.

J är det viktigaste vi har och vi gör allt för honom <3


Jag lyckades iaf slumra lite på soffan framför nåt kasst teveprogram men sånt är ju superlyx så jag klagar inte *s*
Och när jag sov som godast ringde telefonen, ett samtal jag hade hoppats på och det var därför jag inte stängt av ljudet som brukligt.

Det var arbetsterapeuten. Hon hade nu beställt en rullstol och remissen hade kommit.

Och med en jäkla röta nu så kommer den redan imorgon MEN hon kunde inte lova. Annars nästa vecka och jag har för mig hon sa torsdag isf.

Lååång väntan men så värd den och detta betyder att vi nu kan gå på marknaden som är nästa helg i byn utan att vara helt slut av allt bärande och vi kan få njuta med J av allt som är runt.

Och han kan vara den stora killen han faktiskt är!


Jag vet inte men det finns säkert 3,5-åringar eller till och med de som är 4 år som kan åka sulky. J är inte en av dem för han är längre än vad man ska vara enligt kurvan som BVC har.
Jag skiter i den så sett men det är den alla går efter och man jämför med. Och enligt den så är J längre.

Och mitt i allt, i stormens öga, så sitter lilla jag och undrar vad som hände..

Har jag rott i land ännu en sak som borde tagit längre tid? Som borde varit lite krångligare?

Och vad någon än säger, att det går fort att få en rullstol så känner JAG mig stolt över mig själv att på så kort tid som några timmar har gått från samtal till en remiss från läkare till en arbetsterapeut som beställt en rullstol.

Bra gjort Mamma M!
 

S brukar säga att det jag inte fixar går inte att fixa.

Psykologen pratade om gränser förra gången vi var där. Att jag har svårt att se andras gränser och det kan ju stämma men man får skilja å det.
Denna värld av möten och kontakter med sjukhus osv. Där får man aldrig se gränser. Man får aldrig nöja sig. Därför blundar man och lirkar lite. Och lyckas!

Och gränser på det privata planet. Ja det krävs två för det där ska funka. En som faktiskt sätter lite gränser och sen jag då som läser av vilket jag måste träna lite till på men, måste alla vara lika? Måste man passa med alla människor?

Fy vad tråkigt!!

Jag är jag. Jag är som min son, eller var det tvärtom? Vi är mycket människa. Även om vi försöker gömma oss så syns vi. Inte för att vi är högljudda eller väger 250 kg.




När jag hämtade på dagis innan så låg det en lapp på hyllan om mediciner och att ge dem på förskolan. En av fröknarna kom och sa att jo, Alvedon fick de ge MEN det krävdes läkarintyg.

Och intyg ska la de få. Bara SÅ tröttsamt men men.. Regler är för alla.
Jag slapp iaf ta det till rektorn ;)

Nu ska jag ner å göra moooos. Har skrubbat ett gäng innan jag gick upp å satte mig.
Och nej, andas ut, barnet är inte ensamt. Han är med sin far och busar *s*

Till moooset blir det fiskpinnar. Färdigköpta! Det är så jäkla gott! Jag erkänner.. Halvfabrikat är godast ibland *s*

Men hemgjort mos blir det iaf och kokta morötter och ärtor. Det borde väl vara en sund måltid? *s*


Ciao!