Ja jösses..

What a day!

J var ledig idag från dagis eftersom vi skulle på familjefotografering!!

Förra året (efter mycket drama där två släktingar var inblandade och där de drog sig ur dagarna innan) så hade jag dragit ihop en fotografering där vi skulle ta kort till min mammas 55-årsdag och ge henne.
Det blev som sagt inte som planerat men jag, J och S gjorde det själva ist och gav min mamma en ram med plats för flera foton och självklart kort på oss *s*

Priset var SÅ jäkla bra att vi bestämde att försöka göra om det!

Och efter att ha sett hur otroligt klantig ”fotografen” var som tog kort på Js dagis bestämde vi oss för att skippa att köpa några av dem och ist ta familjefoton!

Efter att ha bokat om tiden till två timmar senare för att S skulle hinna sova lite *nattarbete* så fick jag en stund över på förmiddagen och då passade jag på att ringa samtal *pust*

Jag mutade J med glass *heeemska mamman* och teve ;)

Eftersom ortopeden inte har telefontid på onsdagar tänkte jag vara lite klurig och ringa bakvägen för att ta reda på vem som fixar rullstolar.
Det blev många samtal och jag fick ny förvirrad info från alla MEN de var otroligt trevliga och tillmötesgående när de hörde om mitt ärende.

En till och med frågade vad VI som föräldrar fick för hjälp i detta, att ta oss igenom.


Efter att ha ringt växeln på sjukhuset i stan för hundrade gången kändes det som så vips! Ortopeden hade visst telefontid idag!
Jag fick prata med en kille som hette Martin. Jag förklarade återigen mitt ärende och han förstod rakt av.
Jag var väl lite försiktigt påstridig på ett bra sätt när jag frågade hur man skulle göra för att det skulle gå så fort som möjligt då det faktiskt ÄR bråttom.

Han skulle försöka få tag på dagjouren så denne skrev en remiss.
Jo jo, tänkte jag. Det lär inte gå fort.

Sen ringde han tillbaka en halvtimme senare!! Dagjouren hade skrivit en remiss så nu skulle det skickas.
Jag frågade lite sådär sött om de inte kunde faxa?
Och joo, det kunde han MEN han behövde ett faxnr *s*

Så jag ringde till arbetsterapeuten i byn och fick deras faxnr. Dock satt hon inte på samma ställe som faxen var men hon skulle hålla utkik.
Och sen frågade hon om mått på J.

Jag ringde tillbaka till Martin på det nummer han lämnat och lämnade faxnr.

Sen ringde arbetsterapeuten och ville ha fler mått osv. Hon behövde veta för att kolla vilka stolar det fanns att välja på.
Då hade hon inte hunnit kolla faxen och det förstår jag ju. Bollen är i rullning och det är huvudsaken.

Sen ringde hon en tredje gång *s* Det visade sig att J inte alls har en sittyta på 117cm :P Jag och måttband! *s*


När jag frågade om hon fått remissen så sa hon nej igen men att hon struntade id en utan skulle beställa en ändå!
De lär ju inte lämna ut den utan remiss och hon förstod ju vårt problem.

Snacka om så totoalt tillmötesgående människor! Som gör vad de kan för att underlätta en liten killes vardag.

Jag blir alldeles varm om hjärtat.


Så! På 1,5 timme lyckades jag ringa runt till ett halvt sjukhus och faktiskt nästan gå i mål!

Men. Jag tror inte på det förrän jag ser det. Man ska inte ropa hej ni vet..


Och med TUR kommer den imorn annars nästa vecka typ torsdag sa hon.

MEN den kommer!!!!  Frihet!




Efter alla mina förvirrade samtal till lite andra ställen så klädde vi på oss och S tog en snabbkiss med Sunna. Som så klart kom in och hade ätit världens godaste bajshög!
Bara att borsta tänderna medan S och J åkte och tog ut pengar.

Och under tiden kunde jag fixa håret i lugn och ro *s*

De for i förväg i annan bil och jag tog Sunna i min. Hamnade bakom en tant i medelåldern som tyckte det var skitläskigt att köra fortfrade än 50-60 på 80 väg så jag kom på efterkälken men vi skulle mötas hos fotografen Marie.
Och efter att jag kört om stackarn som var så rädd så uppenbarade sig byn dit vi skulle. Jag hajade inte bara missat EN skylt in till fotografen utan TVÅ.
Bara att ringa och sen möta upp S, J och Marie.


Vi släppte lös Sunna eftersom det inte var några andra där och konstaterade att andra hundägare är ÄCKEL. Måste vara svårt att plocka upp efter sin hund *ryser*

Där vi var i år igen så är det vatten. Kan inte komma på vad man ska kalla det men det rinner vatten på stenar iaf och man bottnar.

Sunna tycker INTE om att bada om hon inte bottnar *s*

Det tog inte lång stund förrän hon var genomvåt *s*

Sen togs det lite kort och vips.. Sunna hade hittat nåt med gyttja i. Och vad gör blöta hundar?
Vad hade jag för färg på mina byxor?

Rätt! Dom skakar sig och vitt är svaret *s*

Men jag hade ett par extra med mig.

Jag hade dessutom lyckats skära mig lite när jag skövla benen imorse. Det fick bli ett Bamseplåster så klart *s*

Det var helt galet roligt! Och svårt att försöka få J att titta i kameran UTAN att vinka med handen framför ansiktet *s*

Men! Huvudsaken är inte att vi får perfekta bilder i det hänseendet att vi sitter fint och stilla utan att de speglar OSS!

Och Marie är otroligt duktig på detta!

Förra året var jag extremt nervös. Jag kände henne inte alls då. Idag kände jag mig jättebekväm!


J blev ju blöt när han klättra omkring på stenarna och på slutet skulle han ta av sig naken!
Onge! Men klart han fick det *s*


Efter det så skjutsa vi hem Marie och vi for hem för att få i oss lite att äta.
Jag somna till en stund på soffan och under tiden J åt korv och S packa väskan med mackor som vi alltid har med <3

Sen for vi till cirkusen!!

Det var inte mkt folk där tyvärr men vi var iaf inte ensamma!
De hade en vagn inne i tältet med popcorn, läsk och godis och J valde popcorn och Coca Cola!
Popcornen smakade blä och var för salta MEN ibland är det inte sånt som spelar roll utan hela upplevelsen!

En tjej gick runt och sålde små spön som blinkade och lös och jag frågade om J ville ha en och jodå. Så han och S gick och köpte ett blått!


Vi hann se 19 minuter. Sen ville J gå hem och jag förstår honom.
Till en början hade de SÅ hög volym att jag fick hålla för mina öron och S höll för Js.
Jag gick och bad dem sänka för man hörde inte vad som sades.

Sen var det väldigt hög musik och till sist blev det för mycket intryck för J.

S bar ut honom och jag frågade om han ville ha ett trollspö till. Det ville han så jag köpte ett i varje färg!

Han var trött och påverkad av sin höft som han nu återigen blivit sämre i. Han LYFTER benet nu och foten pekar inåt.

Jag frågade om vi fick klappa hästarna som var på baksidan och det fick vi gärna göra men J ville inte.

Jag fick iaf en stöt at elstängslet som var runt elefanterna *s* OCH jag fick klappa den stora elefanten på riktigt denna gången. Skithäftigt!

J ville inte klappa och det är helt okej. Men han ska alltid få frågan. Man kan ändra sin åsikt om saker.



S bar ner honom till bilen och vi for till *trumvirvel* ICA! Där vi fikade ist.

Sen for S och J hem och jag råkade bli kvar att prata med en kille vi sprang på igår vid biljettkassan på dagen. Han hade sett föreställningen igår och undrade vad vi tyckt.
Sen pratade vi om allt möjligt annat!

Han är Kosovoalban och jag är ju inte så bildad och kunnig i just sådana ämnen. Det finns annat som intresserar mig. T.ex hur människor tänker. Inte vad de är värda eller inte värda bara för att de är invandrare.

Men han förklarade olika skillnader för mig. Det var otroligt spännande! =)

Tänk om man kunde våga bjuda in till fler möten sådär! Vad mycket varmare det skulle vara.

MEN mina åsikter om invandrarpolitiken ska vi inte ge oss på nu. (Nej, jag är inte rasist)

Väl hemma så la jag J och en laga jag middag till S så han har något att äta inatt eftersom vi kört macklunch/middag idag.
Sådana dagar är härliga att ha ibland! Sådär anti-pretto liksom *s*




Så.. Summa Sommaro! Dagen har varit hektiskt och full med liv! Men helt underbar även om jag haft gåten i halsen för ofta. Det gör så förbannats ont att se hans smärta och hans liv begränsas. Hur det sakta sakta kväver det som är min Solstråle.

Men! Jag kommer aldrig låta den slockna. J är det jag lever för. Han är den som gör att jag stiger upp varje morgon (Ja, ni med barn vet ju att man inte har mycket val oavsett *s*)

Och det är HAN som gör att jag älskar livet <3


Och med detta så önskar jag dig en God natt <3
(Glöm inte borsta tänderna nu för det var lite sockersliskigt där ett tag ;)  )

Ja.. Då sitter jag här igen och funderar..

Ska jag dra med mig min familj ut på vårt livs äventyr? Kasta oss ut och bara hoppas på det bästa?

Får låta det gro lite till innan jag vågar säga mer. Det är så många bitar som måste falla på plats först.

Idag har det varit ÄNNU en helt galen dag *s*

Skrev ju ett inlägg igår om hur kass jag kände mig. Imorse fick jag ett sms när jag och J åt frukost.

Mormor ville bjuda oss på cirkus eller flygshowen.  Och det ska ni veta betyder massor för mig. Att få vara med och se Js reaktion på allt <3 Och jag själv har aldrig varit på cirkus faktiskt.

Jag frågade J vilket han ville och jag ska ärligt säga att jag trodde flyplanen skulle locka nu när han fått flygplan från den nya filmen. Han bara ÄLSKAR dem!
När vi kör bil så ska jag prata i walkie talkie, fast han säger ju ordet helt annorlunda men det är så sött! Jag ska prata med flygplanen. Ge dem starttillstånd osv.
Häromdagen var flygplanet ute och räddade en katt *s* Det kommer sig av en bo han har i serien ”Drömmarnas stad” där Bella brandbil räddar en kattunge ”tattungen” från ett träd.

Men min son överraskade mig och sa cirkus!

Efter jag lämnat J på dagis så hämtade jag upp S och vi for på vår kris/parterapi. På vägen dit kollade vi en av alla skyltarna cirkusen satt upp och såg att datumet för föreställningarna var idag och imorn!!
Man kunde köpa biljetter  mellan 11-12 eller före föreställningen men det kändes bökigt så vi for iväg till Ica (ja detta ständiga Ica *s*) för att hämta upp en liten flyer som gav oss en fribiljett för ett barn för varje betalade vuxen.

Sen började jakten på att hitta dit de var *s* S som ju faktiskt känner till byn väldigt väl visste inte ens men vi blev räddade av två postisar som förklarade =)

Och dit for vi! Och DÄR stod två elefanter.

Och här måste jag säga att jag inte är imponerad. Inte ett dugg. Jag vet inget om sådana djur men det kändes inte så naturligt när den ena stod och rullade huvudet runt runt ideligen. Inte alls.

Jag är egentligen emot sådant här. Djur ska inte behöva fara runt på vägarna sådär.

Och nu undrar du varför jag köper biljetter och hjälper till att detta får fortsätta.

Det finns En enda enkel anledning. – Min son.

Han har varit igenom så mycket, särskilt på senare tid. Jag vill väcka hans barsnliga glädje och nyfikenhet för en håller på att slockna. J är ledsen och man ser att han inte mår bra.

Att då offra djur för att han ska må bra?
Tja, låt den utan skuld kasta första stenen.

Är vi alla så duktiga att vi kan kasta stenar? Vi har alla något vi inte är så stolta över vare sig det handlar om att avla på huskatter vilket jag personligen tycker är förkastligt och är starkt emot, eller inte källsorterar rätt så att vatten runt oss där det finns fisk förorenas och blir missbildade på något vis..


Det gör mig oavsett ont. Men jag kommer inte måla upp en sagobild för J för det om elefanterna. Vilda djur hör hemma i det vilda.


Jag fick iaf gå fram till dem men blev varnad för att den stora gillade att kramas *ler* Jag höll mig lite på avstånd. Det som skiljde dem från mig var en tunn lina bara uppspänd runt som en hage.


Vi köpte biljetter och sen kasta jag av S hemma så jag kunde åka på nästa möte. Ett lunchmöte på ett fint ställe med god mat! Precis vad jag behövde – mat lagad av någon annan där innehållet inte var i närheten av korv *s*

När jag kom hem hade S hämtat upp J från dagis och vi gjorde oss klara och for till Ica igen *s*
Där utanför skulle de nämligen mata elefanterna kl 15.00 och DET var vi ju bara tvungna att se!

Efter det tog vi en fika och sen åkte vi hem =)

Vi kommer att gå på cirkusen imorn eftersom J kommer behöva vila sig lite från för mycket intryck under dagen och inte för mycket belastning för höften. Annars orkar han inte. Smärta påverkar ju så mycket annat och Alvedonet ger inte full effekt som man kunde önska. MEN han kämpar på utan att klaga, han blir bara lite mer benägen att bli ledsen när det gör ont har vi märkt.

Jag hann prova hans kläder inför imorgon innan S bar upp honom.

Imorn ska vi ju fotograferas och jag har faktiskt varit ute i mycket god tid med mina och Js kläder. Dock har jag glömt å fixa ett skärp till hans shorts som, hör och häpna, är för stora!

Detta med skärpet kom jag på igår men vad gör man då? Joo, man åker till Ica *s* och köper paketsnöre och sen flätar man för glatta livet!
Så nu har han ett flätat skärp. Det är ju inget som ska användas till vardags utan mer hålla under fotningen =)


Helt galet kul dag trots allt måste jag säga och som grädde på moset ringde det när vi käka middag. Det var Ica (Jaaa, mycket Ica nu *s*) och berätta att vi vunnit två biobiljetter!!

Vi gick ju den där bokstavsjakten i fredags med J, eller ja S gjorde den och sen lämna vi in den för att få den där planschen. Gubben som tog emot den var så entusiastiskt och berättade att man kunde vinna just två biobiljetter.
Jag svarade bara att det gjorde helst inte. Det funkar inte att gå på bio med J.

Nej, vi har aldrig testat men vissa saker vet man.

Jag får nog omvärdera den åsikten nu *s*
Kanske beror det mest på att J var för liten innan. Inte kunnat sitta stilla å länge pga hans förmodade ADHD. Och att jag tycker det är fasligt dyrt och då vet jag inte ens vad det kostar.

Sist jag var på bio kostade det 60 kr. Jag gissar att det ändrats lite? *s*


Hade så gärna velat ge dem till mormor så hon kunde få gå på bio första gången i Js liv. Men hon bor ju så långt bort. 50-60 mil bort för att vara exakt.


Dit flyttade hon för några månader sen och avståndet som från början var under tio mil blev ja, för långt.
Hon försöker komma så fota hon kan men det är inte gratis heller. Jag ser på J hur mycket han saknar henne. Han pratar med henne i telefon och det är ”momo, momo, momo” heela tiden . Han frågar vad det är han ser och jag får hjälpa att säga vad han ser, han berättar saker som dyker upp..

När J föddes fick vi stanna en månad på Neo med honom. Det tog en månad innan min mamma fick hålla sitt barnbarn. Sitt första och hittills enda barnbarn.

Innan det hade hon bara sett honom genom en ruta när vi efter lite mer än vecka (om jag inte minns fel) fick ta ut honom från intensivvårdsrummet och visa upp honom.
Det var tårar från både henne och mig.

De har alltid haft ett speciellt band. Mamma har gjort så mycket för oss och för J. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan henne och nu menar ag inte bara ekonomiskt. För ja, min mamma har hjälpt både mig och oss genom åren.
Jag har inte haft en så lätt start på mitt vuxenliv så saker har blivit lite knas.

Det var min mamma som tvättade upp alla bebiskläder när jag låg på Neo och kom in med. Jag fick ju inte lämna sjukhuset och de hade ingen tvättmaskin där alls, iaf inte då.

Mamma målade om min gamla spjälsäng som jag fått av Ruby, min farmor, från Danmark.

Och sen satte hon ihop den.
Hon frågade om hon skulle bädda sängen men jag ville göra det själv. Det var så mycket jag missade och just den delen var så viktig för mig.
Men hon frågade mig. Hon har aldrig försökt att ta över eller berätta att vi gör fel. Hon har kommit med råd när jag frågat. Lämnat mig med tankar ibland som jag funderat över. Nyttiga sådana.

Tyvärr, och ja det finns ett sådant, så verkar min mamma lite rädd att stöta sig med mig. Jag kan vara ganska mycket som person. Sådan är jag oavsett om jag försöker att tona ner mig själv.
Men jag har gett henne ett löfte och det är att aldrig blanda in J i våra gräl osv.

Det var ett tillfälle för ett år sedan då jag bad att vi skulle få vara själva. Men det är också enda gången. Och orsaken var legitim.


Mamma var den som var med mig i Ullared med J och handlade allt det där vi inte hunnit innan. Och hon betalade det mesta.
En av handdukarna använder J nu och han ÄLSKAR den för det är söta djur på den *ler*


Att min mamma flyttade så långt bort, från J, har jag lite svårt att komma över.

Men det är min sorg att bearbeta. Saknaden efter J är hennes.

Men jag förstår henne. Hon hade inget här nere. Hon bara jobbade för att kunna hälsa på sin numera sambo eller för att hälsa på oss. Och det var inte så mycket det heller eftersom hon jobbade så mycket. Hon har inte funnits när vårt liv brakat samman fullständigt vid två tillfällen men trösten är väl att ingen annan fanns heller.

Hon flyttade upp till en man hon mött för några år sedan och faktiskt skulle jag vilja säga att jag är del i att de ens träffades.

Han har bott där hela sitt liv. Han har vänner, äkta sådana.
Han är inte en person som är rädd för andra, som kastar sig på golvet när det kommer folk (jag tror iaf inte det) för att man inte vågar säga att det inte passar att komma in.
Eller snackar skit bakom ryggen på ALLA (jag vet inte men jag tror inte mammas H gör sånt)

Sådan var min styvfar som jag växte upp med från att jag var ca 3-16 år.
Han tyckte aldrig om mig.
Men så fick han ju två egna perfekta barn ist som inte var och är det han kallade mig som liten.



Mamma har roligt med H.
Han lagar mat till henne. Han städar om det behövs. Han köper fina födelsedagspresenter som mamma inte vet något om innan. Han SER min mamma och vad jag kan förstå så är han rädd om henne.
Han tar ner min mamma på jorden lite.

De två var ju och hälsade på oss 3 dagar i somras. Jag var nervös innan för min mamma stressar mig.
Men nu när hon flyttat upp och kan leva på riktigt med H så var hon en lugnare och mer harmoniskt människa.
Det gör det lite lättare att acceptera att hon flyttat.



Men det gör ont att J inte har henne nära.


Jag och H har rykt ihop en gång rejält. Seriöst illa. Det är inget vi pratat om och han verkar inte vara personen som pratar så mycket om sånt.
Jag försöker att inte visa att jag vill bli accepterad av honom. Att jag duger. Då går jag i samma fälla som jag gjort med min styvfar.
Så jag nöjer mig med att vara mamma till hans sambos barnbarn och förväntar mig inte att han ska vilja lära känna mig eller ens tycka om mig.
Och nej, jag är inte bitter och jag har ingen offerkofta på mig. Jag konstaterar bara hur det är och förväntar mig inget för jag blir alltid besviken oavsett i slutändan.


Massa pladder igen. Det börjar med en sak men slutar med att jag avslöjar så mycket av mitt inre och en del av mitt bagage.

Jag är inte särskilt bitter på saker som hänt. Jag är sorgsen och bearbetar fortfarande stora delar av det.
Men samtidigt.. Trots allt mitt bagage så älskar jag livet, ja näst efter J såklart!

Jag säger som många föräldrar sagt innan mig – Vad gjorde jag egentligen innan jag fick barn? *s*

God natt på dig <3

Ibland önskar jag att hela vår situation såg annorlunda ut.
Då hade vi haft råd att ta med J på cirkusen som är i byn. Eller gå och titta på flyplansshowen som är i stan. Han verkligen älskar fordon och just nu särskilt flyplan!

Han har aldrig varit så här "med" innan men nu har han hunnit ikapp så otroligt mycket att han skulel få glädje av det.

Men just nu har vi inte råd och det gör ont i hjärtat att han har föräldrar som vi.

Allt handlar jämt om pengar. Det gör det väl för alla. Skillnaden för mig är att jag inte kan vara extra ”sjuk” en vecka och tjäna lite extra som de med arbete kan.
Att straffas för att man inte kan arbeta är så surt.
Och självklart ska man inte få allt man pekar på om man inte arbetar. Men det gör det inte roligare.

Motsägelsefullt? Japp!

Bitter? Nej. Jag konstaterar bara fakta. Jag outar och blottar mitt inre totalt.


Det finns de som rent allmänt tycker att man inte borde skaffa barn i min situation. Det kan vara sant. Men pengar gör ingen mamma till en bra mamma.
Pengar gör bara att en del barn får uppleva mer saker.


Dags att sova.. J har en jobbig natt med en del uppvaknanden och han gnyr i sömnen. Jag gissar att han har ont.

Jag förbannar återigen denna sjukdom.

Hemma igen och S kom iväg i tid så han borde hinna! Och själv är jag fri till 15.45
Bara vara och varva ner.

Var om dagis på vägen till stan och gav J sin Alvedon. De hade precis ätit och satt och vänta på en tjej som skulle bli klar. J äter s otroligt fort så han verkar alltid vara klar först.
Men han tog sin medicin utan minsta knussel och de fyra fröknar som var där var förvånande och förstummade och sa alla en efter en att han var duktig osv.

Eh, ja vad hade ni väntat er? Han har fått ta mediciner i alla de slag i flera år nu.
Är glad att han förstår så pass mycket iaf att det inte blir strider för ofta.

Han får ju ”Soljuice” varje morgon, alltså SanaSol och sen kikar vi om solen börjat lysa. Ibland funkar det men inte alltid, då lyser solen med sin frånvaro ;)


Mötet med psykologerna gick bra. Det var mest en uppdatering om vad som hänt sist.
På sista lekterapin så gav jag Josefine i uppdrag att kolla upp Perthes och även meddela den andra psykologen Kerstin detta så vi slapp ägna all tid åt att förklara vad det är.
Vi samtalade lite kring detta och jag frågade hur man ska göra med just informationen till J.

Kerstin sa att man ska förklara att han är sjuk i höften och att doktorn kommer göra honom bra.
Det första håller jag med om och det är också det vi säger. Men inte den där lilla vita lögnen som var okej enligt henne.
Tänk om doktorn aldrig kan göra honom bra?

Vi enades om att det var okej att säga att doktorn skulle försöka laga höften och att han har koll på den.

Känns så jäkla skönt att höra att mitt i allt kaos så gör vi ganska mycket ”rätt”. Vi är bra föräldrar.
Och vi får varje gång höra samma – Vi är engagerade och underbara föräldrar!

Vi är inte så komplicerade egentligen. Kanske ställer vi lite krav på de vi umgås med som jag nämnt innan och då blir det inte massor att ”välja” på.

Tex så kan jag inte förstå hur en mamma kan låta sin femåring sitta på ett altanräcke och sen när barnet ramlar ner och skrapar upp knät, att man då skriver på FaceBook att det var rätt åt barnet.
Eller att man tror att en femåring ska veta i alla lägen att man inte får gå ner till stora vägen, där det går en hel del tung trafik, som ligger 100 meter kanske nedanför ens hus som saknar grind till staketet.
Samma människa påstår att femåringen är smart. Så smart att hon sparkar på de som är 3 år yngre och ligger ner? Eller puttar betydligt yngre barn?

Fast det kan ju alla barn göra men inte är det något som utmärker smarta barn, eller?

Nä, just denna mamman har jag totalt gått i klinch med. Det sista hon uttryckte var så otroligt korkat att jag inte tål att se människan. Jag är inte långsint och har dåligt minne men detta, ja det var över gränsen.

Vi hade haft en diskussion där jag undrade hur man som sjukskriven med ständig värk orkade vissa saker men inte andra. Hur det funkade.
Människan var ju sjukskriven deltid iaf pga något men när semestern kom kunde personen gå in och jobba extra och då tjäna in det där man får inom vården om man arbetar på sin semester. Sen kan man sitta och åka land och rike runt i en bil men inte klara av att lyfta armarna så att man kan borsta sitt barns hår.

Det är inte logiskt för mig.

Det finns de som har verklig värk och lider av det. Där värken faktiskt begränsar deras liv alltid och inte bara när det passar en själv.


Men allt startade med detta men övergick till att handla om dagistider. Hon har vid andra tillfällen uttryckt att hennes barn är 11 timmar på dagis. Hur det nu går ihop vetta katten men okej.
Jag undrar om det är värt alla pengar, att vara borta så mycket från sina barn när man är två stycken som jobbar.

Det finns ensamstående som sliter häcken av sig för att få det att gå ihop och har barn som tvingas vara på dagis många timmar.
Det är inte dem jag ifrågasätter. Absolut inte.
Eller där föräldrarna tjänar skitkasst.

Men har man råd att köpa en bil kontant, en del av ett hus kontant.. Ja.. I mina ögon prioriterar man helt fel.
Men visst. Alla gör som de själva vill. Jag har valt ett annat liv, delvis för att livet har valt åt mig men en del bitar gråter jag inte över.

Det hela urartade iaf med att hon kasta ur sig följande ordagrant:

” men låt oss nu vara hypotetiska. tänk om du inte haft dina problem eller vad det varit, du hade haft ett vanligt jobb;, fått en normalbegåvad och frisk son, hur vet du att du gjort som du gör nu?”

Sådär skriver man inte.

J är normalbegåvad, det har vi till och med papper på iom hans utredning. Och han är INTE sjuk. Han är en frisk pojke som är sjuk ofta.

Skillnad.

Vill man ta på sig offerkoftan säger man att man är sjuk hela tiden.

Men, det var ett exempel på varför vi inte umgås med så många härifrån. Och som ni själva kan lista ut så är det små byar, folk pratar skit..
Fasen, de hälsar inte ens på dagis när man kommer. Och så har det alltid varit.

De skulle inte klara sig en minut utanför länsgränsen.

Det jag nu beskrivit kan ju tolkas som skitsnack också MEN skillnaden är att jag står för det jag säger, tycker och gör.


Så.. Ja. Efter 2 års kämpande med att försöka hitta lekkamrater till J vilket ju försvårats iom sena talet så är vi på väg att ge upp.


Det har legat och grott ett bra tag men en flytt vore kanske inte helt dumt. Särskilt inte med tanke på att hyresvärden nu uttryckt att han är så trött på mig för att jag ifrågasätter allt. Ja, jag frågar typ ang snöröjningen. Jag frågar om vi får anlita en annan rörfirma.

Men, hitta ett hus lite i utkanten kommer bli svårt!
Sen ska S ha arbete för han flyttar ju med upp.
Dagis ska vara litet för annars får inte J det stöd han behöver tror jag.

Plus alla andra kontakter som måste startas om på nytt. MEN varför inte? Varför inte en ny start?

Andra krav vi har är att det måste finnas en brukshundsklubb i närheten. Inga 10 mil dit eftersom jag ämnar fortsätta iaf försöka träna Sunna. Inte minst för att det är kul!

Och inte nära en väg för vi har ju trots allt Glenn från Göteborg att ta hänsyn till också. Vår fina Glenn <3

Och så får ju inte hyresvärden vara helt omöjlig när det kommer till betalningsanmärkning. Jag erkänner att jag har just sådana.
MEN jag har aldrig misskött en enda hyra.

Ett annat väldigt stort plus med en flytt vore att J faktiskt fick träffa sin mormor lite oftare. Och just dit jag funderar på har jag bott tidigare och jag har sneglat ditåt till och från flera år. Till och med innan min mamma flyttade dit. Står i bostadskö sen x antal år tillbaka.

Så jag vet inte.. Tankar på detta?


Och som vanligt börjar inlägget på ett vis och seeeen svänger det åt ett helt annat håll *s*
Men så funkar min hjärna. Man har sällan tråkigt iaf när man är jag ;)

Har en helt galet fullspäckad dag idag. Men nu har jag en halvtimme över att sitta ner, tills FK ringer iaf.
De vill ha intyg eftersom J varit sjuk mer än 7 dagar eller var det var så de vill ha intyg och eftersom läkaren var sjuk i fredags så kan jag inte skicka in ett i tid.

Hoppas bara de förstår.

Har iaf snart hunnit med halva dagen. Skulle lämnat prover imorse vid sju men jag tar det imorn. Det går bara inte att orka med allt.
9.00 var dagislämningen.
9.30 Veterinären med Sunna och resvägen dit är 30 min.
12.00 senast måste vi åka till stan för att gå på handledning 13.00 hos Mödra och Barnhälsovården och deras två psykologer.

Sen hem fort som attan för S har ett möte 15.30 i en annan by och dit är det väl 45 minuter.

Och sen är det dagishämtning 16.00

Hos veterinären gick det bra. Sunna har tidigare haft öroninflammation och sist vi var inne så var hon lite röd fortfarande men inget alarmerande. Så jag fick ordination på att en gång i månaden tvätta med örontvätt från apoteket. Och vid irritation ett par dagar i rad.

Tonsilliterna som de kallar mandlarna var varken stora eller röda länge men burken ut med medicin vilket blir nästan en vecka, för hon är inte helt symptomfri.
Mao vi slipper operation *yay*

Och för att kasta om händelserna lite så fortsätter vi med dagislämningen.

J hade ju en helveteshelg med höften men det verkar gå tillbaka nu.
Detta låter grymt men vi har ett så viktigt möte idag som vi väntat på i flera månader så han får gå idag. Blir han dålig får vi hämta givetvis!
Men han kan heller inte sitta hemma, han behöver röra på höften och vara med andra barn. Eftersom vi inte känner särskilt många andra som vi finner vettiga att umgås med som har någorlunda samma värderingar ang. barn så träffar vi inte så många.
Och i ärlighetens namn har han varit sjuk så mkt i luftvägarna fram tills nu *PEPPAR PEPPAR* så det har ändå inte gått.

Oavsett så frågade jag om de kan ge han Alvedon mitt på dagen om det skulle behövas men det verkade svårt. Nya regler kring medicin.

Den jag talade med tyckte att vi skulle höra vad läkaren sa, kanske orkar han inte mer än 4 timmar iaf med det tempot han håller.

Men om han orkar med Alvedon, varför inte?

Ska han uteslutas nu pga. denna skiten i höften?

Ungefär som att man får stanna hemma för att man har mensvärk för man inte får ta smärtstillande på jobbet. Inte riktigt samma men ja ni fattar.


Detta låter som rent och skärt gnäll. Men jag har fastnat i mina tankar. Och denna blogg är just för att rensa huvudet. Få struktur på tankarna lite.

Innan vi far iväg till stan så får vi åka om dagis och ge J en fulldos Alvedon till. Det får bli så.

Nu arbetar ju inte jag. Jag är sjukskriven och jag har dispens att ha J på dagis full tid.
Man kan tycka vad man vill men det är fakta och så är det.
Kanske kommer jag nån gång berätta bakgrunden när jag inte längre är rädd att bli dömd.

Men OM jag hade haft ett arbete. Jag hade inte kunnat jobba heltid. Och tänk tanken att jag haft provanställning. Vem anställer någon som aldrig vet när man måste åka hem eler måste vara borta titt som tätt för möten.
Tyvärr är många av dessa möten vi går på sådana att det inte går att ta efter arbetstid.

Visst man har rätt att VABBA, det är inte de men detta handlar ju inte om en magsjuka eller förkylning då och då. Det är många fler dagar än så.

Och återigen, alla pengar man förlorar.

Så i nuläget är jag inte ledsen för att jag råkar vara sjukskriven även om just allt som sker i familjen gör att min tillbakagång i arbetslivet försenas då jag inte hinner rehabiliteras.


Imorse när hon var så omöjlig som jag upplevde henne så var det nåt som gick sönder igen i mig.

Inte detta också!
Det är ingen stor sak men med allt annat så blir det MEGASTORT!

Man stöter på motstånd i stort sett överallt man kommer. Intyg, förklaringar och bra skäl för att få det man behöver.


Det är ett heltidsjobb.



Mödra och barnpsykologerna blev inkopplade när vi ansökte om en utredning för J. Detta då dagis behövde en extra resurs för J där och då krävs det ett intyg.

Så J genomgick en mindre screening kan man väl kalla det. Då han inte hade haft riktigt hörsel så länge och fortfarande låg duktigt efter i utvecklingen DÅ så gick det väl sådär men man såg tydliga tecken på att han har kriterierna för ADHD.
Eftersom jag också har det så är var det inte helt otänkbart. (Japp, där kom det ytterligare lite väldigt privat info)


BUP kan inte sätta diagnos i nuläget då han är för liten så vi har valt att stanna kvar hos våra psykologer som vi fått sådan otroligt bra kontakt med.


Vi vill inte ha en diagnos på J och har aldrig velat heller MEN då det krävs intyg för att få hjälp med vissa saker så är man tvungen.

Tro mig, jag hade mer än gärna sluppit. Bara haft ett lite aktivt barn.

Överaktiva barn är något helt annat.

Det som också nämndes om J var att han:

* Är oflexibel.
Han klarar alltså inte förändringar så bra. Ska vi äta middag måste vi förbereda. När vi misslyckas så flyger det grejer. Har man tur står man inte i vägen men ganska ofta gör man det.
Häromdagen fick jag t.ex en Dulpobit i tiningen kastad riktigt hårt, givetvis hörnet också.

Ja men det är väl bara att säga ifrån, ge han ett straff eller w/e. Men nej, man strarafr inte ett barn som har ett funktionshinder. Man hjälper dem ist in på rätt väg och än är han lite för liten för att kunna ta in allt fullt ut.
Man ligger steget före ist.


* Explosiv.
Det går blixtfort. Man hinner inte reagera innan det smällt! Men det blir bättre och bättre ju mer vi lär oss hur vi ska göra och han växer och mognar.

* Ingen impulskontroll.
Barn har väldigt dålig impulskontroll. J har i stort sett ingen alls. När han inte förstår ibland så smäller det. Då kan det vara allt från att han kastar nåt till att han slår oss.

* Utåtagerande.
Han vänder det utåt helt enkelt.

* Högt tempo.
Ja, han är sällan still en längre stund.
Han sitter en del framför teven för att tanka lite som jag kallar det sen far han runt en stund och efter det tankar han igen. När han var mindre tankade han aldrig.

* Överaktiv.
Att få han att sitta still.. Ja, det är svårt.

Sen är han väldigt stark dessutom. Ja, jag har fått höra att alla barn är starka men detta är lite mer än så.


Samtidigt är han enormt empatisk, generös och rättvisetänkande. Varm och go och glad för jämnan och väldigt kramig!
Uppfinningsrik och har ett minspel utan dess like *s*


Han är mycket J helt enkelt!


En del av allt detta mattas av har vi märkt. Andra kommer han nog få leva med.

När J måste ta en av sina astmamediciner som innehåller  cortison så blir han än mer överaktiv.

Jag minns en gång han hade 40 graders feber och sprang omkring. Han kunde inte ligga still. Det är inte mycket som slår ut honom.

Detta med höften har dock visat sig vara något som sätter spår i honom rejält. Men jag skulle tro att han har hög smärttröskel.
Dagisfröken sa till och med imorse att han säger ju aldrig något.

Och det är sådan han är.

Vi har å andra sidan aldrig ömkat honom utan mer försökt få honom att resa sig och borsta av händer och knän och sen köra vidare.
Så när J gråter så har det hänt något även om han på senare tid nu börjat med krokodiltårar *s*

Slår ett barn sig ska man självklart undersöka och trösta men att bli hysterisk och börja tycka synd om barnet gör det bara värre. Det tror jag iaf.

Sen är det ganska kul att slå sig lite i vår familj för man får Bamse, Skalman, Lille Skutt eller Cars-plåster!
Just nu har jag själv ett Cars-plåster och ett Lille Skutt-plåster för jag är så klantig och skurit och rivit mig på ett och samma finger *s*




Efter mötet inne i stan så blir det som sagt ilfart hem. S ska till en annan by och träffa en kirurg.
Tidigare i år opererade de honom för pungbråck och vattenbråck. Han fick ligga kvar någon dag extra för allt funkade inte som det skulle och dessutom var han nära på dra på sig en blodförgiftning när han kom hem.  
Jag fick ringa ambulans när han var icke kontaktbar.

Nu ska han tillbaka igen för det är inte helt bra än.

Att det just blev idag när det är SÅ stressigt ändå beror på att det BARA fanns den tiden. INGEN anna enligt sköterskan som jag ringde och bokade tid hos åt S.

Vi skulle enligt henne avboka handledningen ELLER bara en gå.
Ganska meningslöst att bara en går faktiskt. Det blir aldrig bra, lite som viskleken ni vet..

Så ja, stressig dag.


Har iaf bestämt pizza till middag!
Eftersom jag inte kan (tror jag) äta vanlig pizza så gör vi egen typ. Köpter färdig deg och sen kastar på massa gott!
Får dela med mig av mina favorittoppings senare =)

Nu äter vi inte det särskilt ofta, ibland lite oftare men för övrigt äter vi ingen skräpmat i form av hamburgare från Burger King eller liknande då det är ca 5 mil enkel väg dit.




Imorn är det en lite lugnare dag faktiskt.
Vi ska på samtal hos min psykolog som numera är bådas, iaf ett tag framöver. Sen ska S klippas har jag bestämt och sen skjutsar jag hem honom i ilfart för att ha ett lunchmöte. Ja och så prover på morgonen före dagislämningen..

Och onsdag.. Något vi längtat efter! Vi ska på familjefotografering. Jag, S, J och Sunna!

Så ikväll ska kläder provas och om något inte är okej får jag fixa det imorn. Det har bara inte funnits tid innan av olika skäl.


Något otroligt roligt för hela familjen! Och fotgrafen är en verklig toppentjej! Förra året var jag nog liiite nervös och kände inte henne riktigt men under året som gått så känner jag mig bekvämare. Det handlar ju mer om mig än henne iofs *s*


Men NU ska jag gå ner och dricka lite kaffe och röka.. Snart är det ju dags för det besöket också. Kommer bli snorfattig MEN å andra sidan. Att röka är ju inte gratis heller.

Hoppas du får en trevlig dag! Glöm inte att skratta och le åt en främling, det kan göra dens dag solig för kanske är du den enda som ler åt personen den dagen =)

Blir det ju alltid fast man borde sova..

Kom på häromdagen att detta med ångest är så överskattat.

Jag skiter i att ha det!


Så tänker jag göra. Hur andra gör får stå för dem. Jag har all respekt för de som har ångest.

Men just denna ångesten är av en orsak och jag tänker inte dras ner. Jag har inte tid.

Så! Full fart fokuserad!


Imorn blir en helt galen dag, får se om jag överlever *s*

God natt =)

Jag ska nog inte ha hund egentligen.. Jag är så jäkla kass på att förmedla vad jag vill..

Säger jag sitt tittar Sunna på mig och himlar med ögonen (JA, hon himlar jag SER det) och sen sätter hon sig.

Säger jag sitt vid ytterdörren så lägger hon sig med en rejäl suck efter att hon gjort en morgongymnastik som en elitgymnast hade avundats.

Kallar jag in henne med ett ”hit” så låstas hon inte höra och tar god tid på sig att komma och när hon väl är på väg så rusar hon så fort så hon får vända en halv kilometer bakom min rygg *s*

Kasta pinnar, när vi gjorde detta förr, så tar hon dem och sen släpper dem en bra bit ifrån.
Att försöka byta pinnen mot godis går inte ska ni tro!

Och när vi ändå är inne på det här med pinnar!!
Jo, hon tycker om att bra saker. GÄRNA långa pinnar som hon slår mig med *s*

Jag köpte en hundfrisbee så hon ska kunna bära den (en vanlig fungerade inte för henne) men nä, den hämtar hon å sen springer hon iväg med den.

Kasta boll gör vi då och då en kort stund men då tar hon bollen och rusar iväg med.
Hon försöker få mig att jaga henne också men den går jag inte på!

Att gå i koppel utan att dra funkar sådär. Hon har ju sele men närå. När hon är bajs eller kissnödig drar hon av mig armen. Annars funkar det väl ganska okej än så länge.

Säger jag däremot sitt till henne för att hon ska vänta på sin mat och sen ställer ner skålen ja då sitter hon som ett litet ljus!

När vi ska ut så sitter hon lydigt kvar vid dörren tills jag gått ut och sagt varsågod.

Hon har övertaget så fett!

Om en vecka ska vi börja kurs, allmänlydnad. Ska jag ta med Sunna då?
Eller är det bara en sån där kurs för oss som tror vi är ägare men är ägda?

Det är lite som att ha en katt, fast en förvuxen sådan med en svans som kan veva ned vad som helst.

Dock klättrar inte Sunna så bra, tack och lov!



Jag misstänker 3 saker som gör det lite svårare att få till det.

1. Hon är snart ett år.
2. Hon borde snart gå in i löp igen.
3. Jag är en trögskalle.



Allt hänger på mig. Inte henne och jag hoppas kunna få lite råd och tips på den här kursen.


Jag läser en del och inom ämnet hundar har det blivit en del på sistone.

Bla har jag läst att man ska göra något som kallas ”korrigera hunden” förslagsvis när den gör fel då har jag listat ut.

Men VAD är korrigering? Helt seriöst så är det farligt att skriva så. Varje läskunnig människa kan ju läsa böcker, det har inget med IQ att göra.

Är korrigering att slå hunden med en påk tex? Nu tror ju inte jag detta men lek med tanken att du är lite bakom flötet. Korrigering kan bli vad som helst.

Sen ska man inte säga nej för ofta. Vad ska jag göra då? Ignorera mig till döds?
Det biter inte på denna damen, inte just nu iaf. Då ställer hon sig och himlar med ögonen igen. Eller så ger hon mig den där blicken där hon tittar över glasögonkanten, om hon nu haft några.


Ett annat ganska stort problem jag har är att hon springer mig i hasorna. Inte hela tiden men tillräckligt ofta för att det inte är otur.
Det är väl ingen fara när man går men tänk er en klump som jag som är ute och guppar på en skogsväg. Fallet blir brutalt liksom!

Man kan då tänka att man säger fy eller nej när det sker men det går inte att parera in. Jag har fr fasen nog av att få luft när jag är ute och springer.
Sen får man betänka att jag kan gå vilse eller köra för den delen precis överallt. Så både andas OCH minnas vägen hem.

Kanske skulle ta med en kasse brödsmulor å kasta ut så jag hittar hem?
Man kan tänka att man bör kunna lite om hundar innan man skaffar en egen. Fin tanke men alla de som är duktiga på hundar och allt det där, de har väl också nån gång haft sin första hund?

Precis!




En sak vi tränat in är ett trick med 2 skålar. Man lägger godis i den ena och placerar sig bakom dem och hunden framför, förslagsvis i omvänd ordning.

Sen ger man tecken höger eller vänster och tanken är att hunden ska tolka tecknet rätt och gå till rätt skål.

Det fixar hon! Både med tysta tecken och nu på senare tid även med bara ord. Fast höger kan hon inte helt hundra.

Så dum är inte hunden! Det är mig det hänger på återigen *s*



Sen har jag lyckats få Sunna lite väl godissugen. Hon gör saker mer motiverat när det finns godis i närheten. Så klart!


Försöker vänja henne OCH mig av med detta.




En del i träningen med godis är att hon har problem med sina tonsilliter (mandlarna torde det vara) och hon hostar och nästan kräks ibland, ganska ofta.
Nu har hon stått å medicin i 2 veckor och vi ska till veterinären imorn igen för att se. Jag hoppas på att slippa operation men annars får det ju bli det.

Men detta har medfört att när man ger godis så hostar hon till efter i stort sett varje godis (innan hon fick medicinen) och det ger ju ett indirekt straff.

Vette tusan hur länge hon haft det men när hon kom till oss var hon frisk så nån gång efter det för det var då hon börja konstra lite med maten.

Vi bytte foder efter att hon löpt klart. Sån där dyrt å fint ni vet.. Sam´s Hill hette det. Bättre innehåll än RC och alla de där.

Det åt hon knappt alls av. Vi testa det torrt, blöta upp det, blanda ut det med allsköns mat som hundar tål och att kasta ut det på gräsmattan så hon fick jobba lite. Men IKKE! Hon petade snyggt ut det vi lagt i och sket i torrfodret.

Hon vann den striden.

Och ja, det var kanske dumt men äh, hur kul är torrfoder egentligen? Som att käka cornflakes utan mjölk resten av livet..

Så när jag kasta ur mig frågan om foder till en tjej som var å köpte min gamla kattcykelkorg (Nej, jag köpte den långt innan Sunna så den var inte tänkt till henne ;)   ) så svarade hon –Färskfoder!

Visst, jag har läst om BARF. Inte min grej. Jag ror inte det iland med allt man ska ge dem även om det säkert är enkelt.

Färskfoder är liknande. Typ slaktavfall om jag fattat det rätt som är malt och nedfruset.
Det hon hade Nordic, är det vi testade och fastnade för.
Nu köper vi 2kgs korvar. 16kg kostar 385:- av basen.

Sist jag köpte så testade jag faktiskt spannmålsfritt och då kostade samma mängd 470:-
Jättebra foder men hon skiter ju så förbaskats mycket *s*

När jag var där förra gången så hade jag en guide med mig *s* LH var med och visade vägen. Detta efter att hon fått guida mig via telefon x antal ggr när jag körde dit själv första gången :P

Då frågade jag han som sålde vad han tyckte om hennes hull. Han sa att hon va fet.

Shit!! En labbe som börjar bli fet är inge bra! Hon är en jaktlabbe så hon ska vara lite slank, så vi har bantat henne lite lätt. Gett henne 250gr per måltid alltså 500gr per dag.

Och för några dagar sen ökade jag till 285gram per måltid och det verkar hon mer nöjd med. Hon försökte nästan sno mat och DET är inte riktigt hennes stil.

Men iaf.. Vi ger henne bra foder så då kan man ju tycka att hon kunde möjligen sitta lite snabbare? Eller?
Och jag är riktigt rolig ibland för jag trycker in det i märgben och gömmer som hon sen får söka upp..
Är inte det att vara spännande så vet inte jag *s*

OCH hon får baske mig en Dentastix varje kväll! Jaaa, vi har gått på reklamen *s*


Bah!
Det är som med barn.. Inte fasen låter de bli hyss bara för att de får mat. Ologiska är de!




Nä.. Hon har det inte lätt med defekta ägare. *s*


                       
Sunna ÄLSKAR iaf att duscha!

                          Och att sova..                             




   
Och att kasta i sin älsklingsälg i Js sommarbadbalja!    Och sen fiska upp den igen...

                      
  Och att vara med och leka i vattenpölar..

                                                                                                                                                                                   Och att försöka få oss att leka lite med en boll..                                                   


                                                  


             

Förmiddagen gick åt till att vila för min del. Jag och J låg skavfötters i soffan under varsin film och kolla på Nickelodeon Junior. En verkligt bra kanal utan våld och om det inte är alla så är det nästintill alla som är pedagogiska.
J lärde sig räkna via teven *s*

Häromdagen ropade han på mig och S, ”mummy, daddy” och han ska ha sin ”backpack” när vi åker till dagis så jo, det är bra!

Vid kvart i två utbrister han ”det är tråkigt” så jag packa ner lite picknick (enligt J heter det mickkick) och sen kasta vi på oss kläder och drog iväg.

Vi började med en fyndaffär som säljer allt möjligt från tvål, godis, lite kläder, gardiner, grillar, färg.. Ja You name it liksom. Som ett dyrare mini-Gekås!

Jag hittade krokar till uterummet s jag kan hänga upp mina ljuslyktor, tvål och lite färgpennot samt en målarbok till J.
Lyckades komma ihåg att köpa mer plastad frotté. 2,5 meter á 79:- *gulp*
Men vi kassan så var det kilopris så jag kom undan med 60 kronor *yay*

Efter det for vi till Blomsterlandet för att köpa ampelkedjor som jag skulle slakta så jag kunde hänga upp ljuslyktorna i något.
Och efter det så for vi till ”mataffären” aka Ica för att fika som jag lovat J. Hade också lovat att köpa ett flygplan till från den där nya filmen ”Flygplan” Han valde ett blå så nu har ett grönt och ett blått <3

Jag var smart nog att ta med hans sulky som är urvuxen på längd och bredd med RÅGE. MEN jag måste ha nåt att köra honom i.
Han har haft en så jävla dålig dag med höften. Aldrig varit värre.
Han fick fulldosAlvedon imorse men ändå blev det inte nämnvärt bättre.

När vi kom ut till bilen efter att ha varit på Blomsterlandet så sprang det runt en kille, kanske 2,5 år (?) mycket mindre och kortare och J säger till mig ”mamma jag ÄR en stor kille”

Tack FAN att du är det tänkte jag. Satte mig ner på huk och förklarade och han förstår ju på sitt sätt men det gjorde så JÄVLA ont!!!

Mitt barn. Varför ska han ha ont? Varför ska han råka ut för så mycket?

På vägen till mataffären var jag tvungen att ringa min mamma för jag började grina över hela situationen. Jag gråter inte mkt och över detta sista har jag gråtit 2 ggr om jag inte minns fel. Borde ha bölat dygnet runt!

J var dessutom duktigt nere. Han satt och hängde med huvudet och mumlade och gick inte alls att nå. Han var ledsen helt enkelt och DET brukar han sannerligen inte vara ofta.
Inte ens när han slår sig rejält gråter han särskilt ofta.
Att se J behöva åka en sulky för att han inte klarar att gå.. Så jävla förnedrande.

Och att den sen dessutom är för liten åt alla håll som sagt.

J har alltid varit längre än den där BVC-kurvan. Nej, man ska inte jämföra bla bla men det finns ändock en genomsnittskurva och han hämtade upp sitt underläge fort och sen spurta han på längden!

Idag och igår minst har J inte kunnat gå riktigt. Han har liksom lyft höften när han gått.

Han har svårt att stå på det benet som det är vätska i och där hela denna skiten sitter och det måste man tänka på.

Man kan inte ”kasta” upp honom på höften för han får inte runt sitt ben, det tar stopp. Han har alltså nedsatt rörelseförmåga.

Mamma lyckades muntra upp honom lite så han var lite gladare när vi kom till Ica.
Där bestämde han att vi fikade FÖRST och i ärlighetens namn kvitta det mig lika.

Han brukar vilja sitta på ovanvåningen och det var likadant idag. Men han klara inte att gå så han kröp upp för halva sen fick jag böra honom. Nedför fick han lite hjälp på traven.

VAD ÄR DETTA FÖR SKIT?!?!?!?!

VARFÖR?!?!

Kan ingen bara pausa världen ett slag. Back bandet till då vi sprang och jagade varandra och han kunde springa riktigt?
Till en massa andra grejer vi kunde göra innan..

Gå till affären och hålla handen där. Inte behöva hålla hårt för att fånga upp om han snubblar, om han ens kan gå.


Jag VET att jag ser allt nattsvart just nu men så här illa som han varit idag har han aldrig tidigare varit.

J har en rad andra problem. Det har inte varit lätt.

Han föddes för tidigt och bodde sin första månad på sjukhus. Han fick krupp och förkylningsastma. De har tagit hans polyper två gånger, mandlarna en gång, rör i öronen. Hjärtproblem som vi ännu inte vet något om.. ADHDn som han mest troligt får en riktigt diagnos på längre fram..
Sen blev han laktoskänslig. Och dessutom reagerade han så illa på sina astmameds att han gått upp ofantligt mkt i vikt.

Och om ni nu tänker övervikt = höft eller övervikt = hjärtproblem så kan jag berätta direkt att nej. Det finns inga samband öht. Har redan frågat x antal ggr.


Det är inte mkt egentligen men.. Tillräckligt.


Men.. Framtiden.. Vi har ett problem.
Vi kan inte göra saker som alla andra barn kan med sina föräldrar.

Vi har redan varit så hindrade i vårt liv pga. astman och hans ADHD.

Ska detta begränsa oss också??

Och ska vi slita ihop pengarna till en vagn som håller hans vikt? Det betyder att vi inte kan åka någonstans där det inte finns lånerullstol inom de närmaste halvåret.


Så, jag ska ta upp med läkaren möjligheten att få det via dem.
J SKA ha en chans iaf att leva som alla andra.

Med tur varar detta inte för evigt men tills dess.


Mamma on a mission..



Varje gång jag känner smärta och förtvivlan försöker jag vända på det. Göra något konkret av det.




Mitt i allt så har försäkringskassan börjat krångla också. S kan inte vabba eller vad det nu var de kalla det.
Det behövs intyg nu. Och vilken läkare ställde inte in telefontiden igår? Så jag får ringa FK och be om uppskov annars avslår de begäran om ersättning och i ärlighetens namn rår jag inte på att läkare blir sjuka eller är på semester.



Jag tycker att vi som av någon anledning har barn som är sjuk lite oftare ska ha rätt till 100% ersättning och inte bara 80%

Sätt en gräns på hur många dagar. Begär in intyg.

Men varför ska man förlora 20% för att man råkat få ett barn som har oturen på sin sida?

Det finns de som skött sig hela sitt liv med kost och allt det där men som får ett barn som är sjukt ofta.

Sen finns det dem som får kärnfriska barn trots att de gjort allt tvärtemot rekommendationerna.

Vad jag vill säga är att det aldrig går att förutsäga.


Nu hjälper ju inte 20% egentligen men det känns som straff.

Ja, man kan välja att skita i att skaffa barn. Alldeles riktigt men det funkar inte riktigt så.

Man skaffar inte barn för att leva på 80% istället för 100%


Nog om detta..

Nu ska jag krypa ner och försöka få lite sömn. Har en hel dag framför oss imorgon och vid lunch kommer vår resursperson Mia.
Hon har vi blivit beviljade så vi kan göra saker med J som ibland kräver mer än två vuxna eller där vi behöver vara en extra. Eller bara vill kunna uppleva något med familjen utan att det går åt till att jaga ihjäl sig med J.
Vara som en vanlig familj.

Det finns inga släktingar alls i närheten vare sig på min eller Js pappas sida. De bor väldigt långt borta så händer något har vi ingen.

Det finns inte ens någon för dagis att ringa om det händer oss något. Vem ska de ringa? Hittills har inte de som DÅ var runt oss i närheten ställt upp så ja..

Men detta gör iaf att vi både har avlastningsfamilj och Mia =)


Lite väl personligt kanske men lika bra att erkänna – vi är inte ofelbara och superstarka!


Nattis <3